Min förlossningsberättelse
Hej.
6 dagar PP och jag mår så fantastiskt bra. Alla sa att när man får barn nummer 2 så växer bara platsen i hjärtat, men ingen sa att det bara exploderade. Så mycket kärlek och hormoner. Så som jag älskar mina två små underbara barn.
Arvid Gommel Karlsson kom som en raket till oss den 2020-01-14 klockan 23:45. Här kommer min förlossningsberättelse.
Vaknade på morgonen den 14:e vid klockan 06. Gick upp med Ellie och värkarna kom med ca 15 min mellanrum. Det som för mig kändes så konstigt att jag inte kände någonting alls över huvud taget mellan värkarna, verkligen ingenting. Vid ca kl 09 gick jag och körde in 2 skottkärror ved i hopp om att det skulle dra igång lite mer, men till min besvikelse så avtog värkarna. Vid kl 10 åkte jag därför och tvättade bilen, tankade och försökte skingra tankarna lite. Åkte sedan hem och åt lunch.
13:00 - värkarna kommer igång igen med 12 min mellanrum. Känner inget alls, den kom en sammandragning, men jag kan ta dem ståended/gående utan problem.
14:00 går jag till Ellies förskola med vagnen, 17 min promenad dit och lika långt hem.
15:00 är jag och Ellie hemma, vi busar på och lagar Panerad fisk.
17:00 Har jag ca 6min mellan värkarna. Micke ringer och säger att han blir sen från jobbet och kommer nog först 17:40. Upplyser honom om att det ät tätare mellan värkarna men att jag mår superbra.
18:00 tittar Ellies faster in och undrar hur det går. Ber henne att stanna över natten ifall att vi behöver åka in (i detta skede tror jag fortfarande att värkarna är lite falskt alarm och att allt kommer avta).
18:45 Nattar Ellie precis som vanligt och pussar massor på henne ifall att vi är borta på morgonen.
19:00 värkarna håller i sig men börjar att ta i lite mer. Håller mig i köksbänken vid värkarna, men sen är jag helt som vanligt emellan, känner ingenting.
Ca 20:00 vill jag ta en promenad runt byn. Klär på mig och Mia (Ellies faster) erbjuder sig att följa med runt. I hallen får jag en värk och säger att jag bara ska vänta ut den så kan vi gå. Då känns det som om att det säger "plopp" där nere och så rinner vatten ner för mina tights. Det liksom kommer vattenforsar i vågor. Hojtar till Micke att hämta en handduk som jag kan sätta mellan benen. Kniper ihop benen i kors för att vatten inte ska rinna ner i skorna. Får av mig skorna och går med handduken mellan benen in i duschen.
Nu tar värkarna i lite mer och kommer med ca 4-5 min mellanrum. Men fortfarande lugnt mellan.
Ringer förlossningen som säger att jag kan komma in när jag vill. Då det känns så bra ändå att vara hemma så bestämmer vi att jag ska ringa förlossningen när vi bestämmer oss för att åka in.
Ca kl 21. Värkarna eskalerar nu ganska fort. Kommer med 2-3 min mellanrum och gör ganska så rejält ont. Skickar ut Micke till bilen med väskorna, släcker till hönsen. Jag går ner i källaren och slår igång elpatronen så att huset ska hålla värmen. Sen åker vi in till Falun. I bilen tar värkarna verkligen fart och kraft. Men smärtan är nästan helt borta mellan dem.
21:40 kommer vi in till förlossningen. Får ett rum. De vill inte undersöka hur öppen jag är då mitt vatten har gått, infektionsrisken är så stor om det skulle vara förvärkar. Kopplas upp mot monitorn och kontrollerar värkar och bebisens hjärtljud. De vill köra en kurva för att se att förlossningen verkligen är igång. Får in apelsinjuice och Micke hjälper mig igenom värkarna.
22:30 kontrollerar barnmorskan hur öppen jag är, cervix utplånad, modermunnen öppen 5cm. Får även lustgas nu då värkarna gör så ont. Micke hjälper mig att slappna av och håller ner mina axlar i madrassen. Får värkar som gör så ont att jag bara vill krypa ut kroppen och springa där ifrån. Slår med handen i madrassen av smärtan och sippar syrgas för mitt liv. Hjärnan säger åt mig att slappna av, men nervsystemet skriker bara flyyyy!
22:45 önskar jag att få epidural. Har svårt att slappna av mellan värkarna nu och det börjar bli jobbigt. Är dåsig av lustgasen och ser annanasar i hela rummet.
23:15 ungefär frågar jag efter vart min EDA är. Barnmorskan säger att narkosläkaren är upptagen med påväg så snart hon kan. Får en höjning på lustgasen för att minska smärtan.
23:30 ca böjar jag känna att nu kommer det annorlunda värkar. Jag är i min lustgasdimma. Säger till Micke att han måste ringa på barnmorskan och säga att jag har krystvärkar.
Väntar in nästa värk och frågar Micke vart barnmorskan är. De är på plats säger han. Barnmorskan undersöker mig och konstaterar att jag är öppen 10cm, bara en liten "kant" kvar.
23:40 är det riktiga krystvärkar. Jag pushar 3 värkar och så är han ute. Den här delen är helt sjuk, jag lever i lustgasmasken, kroppen liksom går på autopilot, den gör allt själv. Min hjärna är omtöcknad av lustgasdimman och det blinkar framför ögonen så som om att jag va på ett dansgolv. I huvudet hör jag melodin till supermario. Jag bara åker med kroppen. Smärtan känns nästan utomkroppslig. Barnmorskan ber mig ta bort masken när jag pushar, jag gör som hon säger och trycker på. Ligger på rygg och är inte medveten om vart mina ben är, vart armen som inte håller masken är, vart Micke är. Jag bara kör.
23:45 kommer han ut, en helt perfekt liten kille. 52cm lång, 3520g.
Navelsträngen va (precis som vid Ellies förlossning) väldigt kort, vilket gör att jag bara fick upp honom på magen istället för bröstet. Men där ligger han liten gosklump som andas och skriker.
Moderkakan kommer ut hel och fin med hela fosterhinnor. De klämmer på magen över livmodern och pressar ut koagel (denna del är vidrig då det gör så jävla ont att bli mosad över livmodern när man precis fött ut ett barn).
00.20 lagar de ihop mig igen. Sprack denna gång nästan ingenting alls. Får 2 små stygn, grad 1 bristningar.
Efter 4 timmars obervationstid på förlossningen så skrevs vi ut till patienthotellet.
Sen fick vi åka hem 15/1 kl 15 för en tidig hemgång.
-------------------------------------------------------------------------------------
Alltså denna förlossning va magisk. Det gick så fort, jag gjorde det utan annan smärtlindring än lustgas. Jag bara hängde med kroppen.
Jag har ju sagt denna graviditet och inga fler. Jag är lycklig som fått två underbara ungar, men på ett sätt så känns det lite ledsamt att aldrig mer få uppleva känslan av att krysta ut ett barn.
Denna förlossning va så annorlunda om jag jämför med den med Ellie. Den här va så lugn fast den gick fort. Kroppen kunde hantera allt på ett annat sätt och jag bara följde med. Jag har verkligen fått uppleva 2 helt olika förlossningar, och nu är jag ju helt uppslukad av att föda barn. Dock så måste man ju vara gravid i 9 månader först innan man får föda ut ungen, vilket jag aldrig vill vara igen. Jag är helt klar med att vara gravid. Och således också helt klar med att föda barn.
Tack till min kropp som fixade det än en gång. Det är så häftigt, ingenting i upplevelse kan toppa denna förlossning tror jag.
Som jag skrev innan så har mammahjärtat expanderat till max. Hormonerna sprutar och jag pyser av stolthet för att Ellie är en sådan duktig storasyster. Hon klappar på "bebisen" som hon kallar honom. Ger honom pussar i pannan. När han är ledsen hämtar hon hans napp och snuttefilt. Hon har tagit det så bra att bli storasyster och att Arvid tar så mycket av mammas tid.
Jag tycker inte att jag räcker till, till båda två hur mycket jag än försöker. Vill ha Ellie i famnen lika mycket som förut, men Arvid ammar och har där med förut till plats vid bröstet. Jag försöker och jag tror det går ganska bra att dela, men min lilla tjej har helt plötsligt blivit så stor. Hon pysslar på själv och leker då jag inte kan vara med. Hon visar grejer och accepterar för det mesta att mamma inte kan busa då hon har Arvid i famnen. Jag tror att det kan vara svårt att förstå om man själv inte gått igenom samma sak med sina barn. Men jag kan säga att hjärtat värker av kärlek varje dag.
Tack livet för att jag får uppleva detta. Förevigt tacksam.
Dagen då Arvid kom, kulan i vecka 39+2
Magen 5 dagar PP
Gravid vecka 39 (38+0-38+6)
2020
Magsjuka, förlossningsvärkar och en känsla av att vara en heffaklump. Så kan jag sammanfatta starten på 2020.
Jag och bebis mår bra, jag är dock trött som ett as och svullnar nu mera om ansikte, händer och fötter. Magen och brösten har vuxit explosionsartat den senaste veckan och jag känner mig större än någonsin. 10kg + på vågen sedan starten, men vem räknar egentligen?
Magen har sjukit ner rejält och det känns som om att bebbe ligger så sjukt långt ner. Är hur redo som helst att föda ut detta barn nu (helst i förrgår).
Orken och glowet är typ borta, träna kan jag knappt göra för att allt är ivägen och jag får andnöd/sammandragningar av minsta lilla. Går fortfarande promenader och kämpar ihop mina 10 000 steg om dagen, men usch nu är jag less på riktigt.
Känns dock som om att bebbe vill bo i magen för evigt och aldrig tänker komma ut. Ska göra rent till hönsen imorgon och se om det kan dra igång förlossningen som det gjorde med Ellie.
18:e är dock mitt förmossningsdatum så jag är väl naiv som tror att hen vill komma innan det, nu när hen trivs så bra i magen.
Sur bitter och trött, ja så kan man kanske summera mitt mode just nu.
Har annars haft det väldigt bra över jul och nyår (bortsett från magsjukan då efter nyår). Har fått träffa tjejgänget och ätit middag, träffat fina vänner, fikat och tagit det lite lugnt.
Ellie är fortfarande i en extremt mammig fas och vaknar flera gånger på nätterna även fast hon sover i min och Mickes säng. Hon ligger klistrad mot mig på nätterna, så jag som redan sover dåligt (pga heffaklumpskropp) sover ännu sämre. Men vad gör det om 100 år?
Försöker sova ikapp någon timme på dagen nu när Micke jobbar och Ellie är på förskolan. Tänker att jag kanske kan lagra några timmars sömn och ha i reserv sen när bebis kommer? Önsketänkande får man ju ha i alla fall.
Gravid vecka 34 (33+0-33+6)
Hej alla!
Ett inlägg i två etapper, då jag aldrig skrev klart inlägget när jag väl började i tisdags.
Tisdag
Ny vecka nya tag, eller vad är det man säger?
Vab var det hela förra veckan, Ellie hade ögoninflammation, selmhosta och extremt snorig. Denna vecka har jag åkt på hennes selmhosta som främst kommer mitt i natten. Detta har resulterat i ett gäng med otroligt dåliga nätter för vår del. Tröttheten är maximal i huvudet, men koppen hänger med förvånansvärt bra faktiskt. Trotts en slemmig hals var ag på gymmet igår och lyfte lite vikter. Hela kroppen skrek efter aktivering i annan form än hushållsarbete, leka med barn och promenader. Jag körde ett grymt pass (trotts en tappad sko på uppfarten hemma, vilket innebar på gymmet att jag fick träna i strumplästen)! Körde marklyft i stege. Start på 20 kg, sedan 3x10 på stegrande vikt upp till 50 kg. Körde frivändningar/celans från 20 kg upp till 40 kg, 8 x 2 på varje vikt, stegrande med 5 kg intervall. Där efter körde jag böj. Backsquats från 20 kg, stege med 10kg intervall upp till 50 kg även här, 10x3 på varje vikt. Vilken underbar känsla det är att känna att benen orkar pressa upp 50 kg utan större svårighet. Avslutade passet med lite rörlighet/styrka och gjorde raken med 5 kg viktplatta, utfallsgång 12 kg, samt "hela jorden runt" med viktplatta 5 kg. Skönt med ett lugnt pass. Idag känner jag äntligen att kroppen har fått arbetat lite. Längtar nu ännu mer efter att kunna köra burpees tills jag kräks, kötta roddintervaller och gå igenom hela kroppen i ett HIT-pass. Längtar ihjäl mig. Rehab från dag 1 efter förlossningen är min plan! Knipövningar deluxe för att få stark bäckenbotten och för att kunna börja aktivera bålen på ett säkert sätt.
Ellies utveckling då? Jo, den går i raketfart! Hon pratar och tecknar med tecken som stöd. På hennes förskola använder de mycket tecken för att förstärka orden. I helgen sa Ellie en riktig mening! Hon sa "hår macka mamma, smör, ost" och tecknade samtidigt tecknet för hård macka. Ellie sätter ihop fler och fler ord och det är helt underbart. Hon har även snappat upp lite engelska, härmade mig i helgen och sa "Let´s go!", tog mig i handen och gick. Behöver jag säga att jag är imponerad och ändå vill bromsa tiden lite?
Ellie älskar Pippi Långstrump, Emil och Saltkråkan. Årets julkalender går också hem faktiskt.
På matfronten är det inte lika utvecklande... På förskolan äter hon oftast bara lite frukost, sedan någon frukt till fikat. Lunchen burkar hon mest peta i, pasta utan sås går bra och hel potatis som hon får äta direkt ur handen. Eftermiddagsmelliset går dock i lite mer. Hemma äter hon inte så mycket mat, korv går i i alla dess former. Pasta är en hit. Bulgur går bra att äta direkt från min tallrik, om det ligger på hennes så vill hon dock aldrig äta. Laxspasta går även det bra. Köttbullar. gröt, yoghurt med flingor, mackor med ost. Ja, ni hör väl vilken gormand hon är.
Ellie äter dock all mat med sked eller gaffel, dricker nu mer vatten ur glas och är så fixig.
Hon är även inne i en extremt mammig period, och då menar jag verkligen extremt! Ellie somnar bra i sin säng, men vaknar sedan efter några timmar och vill in till oss. Det tycker jag är okej, så länge Ellie sover mellan mig och Micke. Men nu när hon är så mammig så vill hon sova i princip på mig. Detta resulterar i att jag sover väldigt dåligt, högravid som jag är. När jag försöker flytta Ellie en bit i från mig men ha en skyddande arm nära etc så vaknar hon och skriker tills hon har snurrat sig tillbaka intill mig. Jag vet att jag aldrig kommer att få tillbaka denna tiden och ja, det är extremt mysigt att ha en liten gullunge som ligger och snusar invid mig. Men, ibland önskar jag verkligen att jag skulle få sova en hel natts ostörd sömn (läs varje kväll, hehe). Jag njuter dock till fullo av att ha Ellie så nära och vi har en väldigt fin kontakt. Hon hjälper mig att laga mat, vika tvätt. Vi läser böcker och ja, livet är väldigt bra just nu trotts allt.
Söndag
Seglar nu in i vecka 35! En mental seger. Har tvättat upp alla bebiskläder i storlek 50/56. Konstaterat att hag behöver köpa fler pyjamasar, ev några fler byxor och ytterligare någon body i 50. Har införskaffat mig ett mjukisset som jag inte ska använda innan efter förlossningen när jag har duschat och har rena kasslertorsor och megabinda på plats. Ska även köpa mig ett gäng med nya, mjuka gigantiska tant-trosor som sitter på plats.
Jag har träffat Sofie och fått en massa bra energi! Hon kan konsten att göra mig glad och lycklig och orka med gravidkroppen några dagar till.
Idag har jag även kört ett underbart pass på gymmet!
Stakning 1500m, motstånd 10, hastighet 5min/km.
Cirkel, 4 varv, 8 reps/övning
- clean med pushpress 25 kg.
- boll över axel, 12 kg
- lateralflex sida, 6 kg
- squatjump upp på stepbräda
- rodd m stång, 25 kg
Cirkel 4 varv, 8 reps/övning
- marklyft, 25 kg
- ensides clean med KB + press, 8kg
- löpning upp på stepbräda
- kb-swing 16kg
Kände mig levande igen under passet. Kroppen har liksom varit i dvala. Känns att jag inte är designad för att bara gå promenader, nog för att jag inte underskattar det som motionsform.
Jobbar nu min sista vecka innan ledigheten. Tänk att jag ska vara ledig i ett helt år sedan!? Det är lite sjukt. Måste även ta tag i att skicka in papper till kommunen om faderskapsintyg samt ändrade förskoletider för Ellie. För när monstret har kommit ut och jag är mammaledig så får Ellie gå på förskola mån-tors 9-14, istället för som hon går nu mån-fre 07.40-14.30. Så det blir inte jättestor förändring mer än att hon äter frukost hemma, och att eftermiddagsfikat blir hemma det med.
Nu taggar jag vecka 35, hoppas att kroppen vill fortsätta hålla och önskar mig energi så att det räcker över hela veckan.
Puss på er!
Gravid vecka 33 (32+0-32+6)
Gör inlägget om vecka 33 nu, för att idag finns det ork. Så vilken vecka +dag är jag på nu? Typ 32+2, så ja jag har ju i alla fall påbörjat veckan.
Ni är ganska många som är inne och läser här, vilket jag tycker är superkul. Om någon av er inte följt mig så länge, men ändå kikat runt här på bloggen så har du säkert sett att mitt arkiv är långt. Kategorierna är röriga och allt hamnar lite hur som, men det jag skriver är ärligt i alla fall.
Jag vill även passa på att be om ursäkt till alla mina vänner. Förlåt fina ni för att jag är sämst i världen på att höra av mig, fråga hur ni mår och lyckas boka in någon dag att ses. Jag vill verkligen, men orken liksom räcker inte till. Att jobba, vara gravid, hämta och ta hand om barn och vardagen är det jag orkar med. Telefonen visar Instagram och någon story kommer då och då. Men det här med att formulera text... Jag är dess utom ännu sämre på att svara på meddelanden och svara i telefon när det ringer. Orken finns inte, viljan dock. Så fina underbara vänner, hata mig inte. Jag har inte glömt bort er, jag saknar er och längtar efter att ses. Det blir nog bättre när jag kommer ur denna gravid-dimma och första bebisbubblan har lagt sig. Så hoppas på att vara lite normalfungerande typ februari/mars 2020.
Just nu försöker jag bara hålla mig flytande i ca 7 veckor till känns det som.
Kom även på att jag vill säga tack till alla vänner som hör av sig ändå (du vet om det är du när du läser det här). Tack för att du orkar skriva sms och få svar ca 3 dagar senare. Tack för att du orkar skriva igen när jag för hundrade gången glömt att trycka på skicka. Tack. Ni gör vardagen så mycket bättre.
Så ja, som ni kanske förstått vid det här laget så böjar jag vara helt slut. Jag har halsbränna, kan inte böja mig ner normalt längre. Jag är mer trött än tidigare, börjar lägga på mig lite vätska och svullnar lite om fötterna efter en arbetsdag. Jag känner hur gravidglowet har glidit av mig. Idag satt jag och grinade över hur trött jag är på att vara gravid, hur otymplig och ful jag känner mig. Hur otillräcklig jag känner mig som mamma när jag måste vänta ut en sammandragning innan jag kan lyfta upp Ellie.
Jag är så trött på att nu inte ens kunna gå en rask promenad utan att få en sammandragning. Jag har konstant ont i revbenen på höger sida för monstret sparkar där. Jag har en mosad urinblåsa och stickande känsla ned i bäckenet och fiffin.
Jag är så klar nu, vill bara ha min förlossning så att vi kan bli vår familj på fyra. Det kommer bli en omställning, javisst. Men sömnbrist kan jag leva med, det är ju min vardag ändå. Men när bebbe är ute kan jag äntligen få börja jobba tillbaka min kropp. En kropp som bara är min.
Jag gnäller, absolut. Men jag säger som förra gången - jag är inte otacksam, herregud jag är så lyckligt lottad som kan bära ett barn. Jag är så tacksam att jag kan. Men bara för det kan jag inte förminska min känsla av att jag inte gillar att vara gravid i avseende vilka förändringar kroppen gör.
Ca 7 veckor kvar... 2 veckor kvar att jobba efter denna. Jul, nyår. En jävla massa väntan och så förhoppningsvis en liten frisk bebis.
Kommer få jobba med psyket en hel del nu sista tiden.
Men då hörrni, då vet ni. Det är även därför antalet bilder är så få och antalet inlägg här ännu färre. Orken finns liksom inte.
Jag lovar dock att det kommer komma gravid uppdateringar, familjeuppdateringar osv så ofta jag kan.
Puss på livet. Håll tummarna för att jag inte kommer att gå över tiden.
Mer om vad som hänt i vardagen, Ellies ord och meningar och lite annat smått och gått från gångna veckor lovar jag er i ett annat inlägg!
Gravid vecka 29 (28+0-28+6)
Nu kommer den, uppdateringen om en pissig vecka.
Jag vet att många av er följer mig på instagram och vet att jag var in till förlossningen på koll natten till lördag. Berättade inte så mycket mer än att allt är okej med bebbe i magen. Men jag tänkte göra en ordentlig uppdatering här.
Vi startar då helt enklet i slutet av veckan. Fredag. Jag är på jobbet som vanligt, har inga bekymmer alls. Avslutar dagen lite tidigare och tar ut friskvård. Kommer hem och vi åker till IKEA för att äta lunch. Väl på IKEA börjar jag må lite illa, tror att det bara beror på att jag ätit mat och att det var länge sedan jag hade ätit något. Dagen rullar på och jag börjar få fler och fler sammandragningar. Vi lägger Ellie och jag däckar i soffan. Det ilar i hela magen, jag mår extremt illa och det har även börjat mola i ryggslutet. Klockan 20 går jag och lägger mig, har vid det laget rejält med frossa och ilvärk ner över magen, fiffin och ner i båda låren. Smärtan strålar ut. Lyckas somna och sover till kl 00 ca. Vaknar då och känner att "detta är inte rätt". Har inte ätit så mycket under kvällen, så jag går ner och sätter mig i soffan, får i mig två knäckemackor. Ringer 1177 för att få svar på om de tycker jag ska åka in på koll eller inte. Får svar snabbt, har extremt med frossa och kallsvettningar medans ilvärken kommer och går. Molandet i ländryggen har börjat sprida sig ned över båda skinkorna och baksidan av låret. 1177 kopplar mig till barnmorska på förlossningen som tycker att jag ska komma in. Sagt och gjort, jag går upp till MIcke och Ellie i sovrummet, väcker Micke försiktigt och berättar att jag åker in. Ber honom att stanna med Ellie och så gör vi inget mer väsen av det. Kände ändå att jag skulle fixa att köra in till Falun på ett säkert sätt.
Väl inne i falun blir jag bra mottagen. De mäter bebbes hjärtljud (som tack och lov låter bra), kollar min puls, andning, jag får göra urinprov, de tar blodprov, blodtryck och kollar temp. Hade vid det laget 38,5 graders feber. Sedan är det bara att vänta på provsvar och läkarundersökning. "Värkarna" ger inga vidare utslag på monitorn, utan ingen kan riktigt förklara vart min smärta kommer ifrån.
Läkaren kommer och genomför ett vaginalt ultraljud. Allt ser bra ut, livmodertappen är stängd, bebbe ligger bra och allt annat ser också bra ut. Läkaren känner även igenom magen och kan inte heller utvändigt känna något avvikande.
Provsvaren kommer och det är okej. Vid första kollen på urinprovet visade det att jag läcker protein i urinen, grad 1. Dock är det inget som håller mig kvar på förlossningen för. De har skickat iväg provet för vidare koll och kommer höra av sig till mig om det är något mer. Barnmorskan ger mig två alvedon för att få ner febern och beklagar att de inte kan hjälpa mig mer med smärtan. Dock så mår bebbe bra, och det va det jag kom in för att kolla och det är ju det absolut viktigtaste. Efter 2 timmar på förlssningen blir jag hemskickad igen.
Ute från förlossningen går jag upp till parkeringen, hinner knappt sätta mig i bilen för ens jag känner hur jag bara måste spy! Tack och lov har jag en plastpåse i bilen och spyr upp vad som känns som allt jag ätit under fredagen. Värkarna fortsätter som tidigare.
Jag kommer hem och lyckas somna vid 05. Micke och Ellie går upp vid 06.30 på lördagsmogonen och jag får sova vidare. Känner ändå att jag mår ganska bra.
Vaknar vid 08.30, går upp och mår helt okej. Gör gröt och äter en god portion. Sen drar allt igång igen. Jag börjar få riktigt smärta från magen ned i ljumskarna igen. Går in i duschen och försöker få bort smärtan, Ellie kommer och vill duscha med mig. Lyfter upp henne och hela jag bara känner hur jag inte orkar, vi får sitta på golvet i duschen.
Kommer ut från duschen och Micke tar över Ellie. Jag bara ligger på badrumsmattan helt oförmögen att röra mig. Tar en värktablett för att döva den värsta smärtan och yrseln. Det går inte.
Beslutar där och då att Micke och Ellie får göra helgens planer utan mig. Så är det bara, jag kan liksom inte pusha igenom det, inte ens med alla värktabletter i världen.
Värktabletten funkar till viss del ändå och jag orkar hjälpa Micke att packa i en timme, leker med Ellie och fixar lunch. Men kallsvetten rinner. Håller ihop för Ellies skull. Sedan åker Micke och Ellie och hälsar på kompisar i uppsala.
Jag kan säga att bestämma mig för att "jag är sjuk på rktigt" och skicka iväg Ellie och Micke är nog ett av de jobbigaste besluten jag gjort som mamma hittils. Det gjorde så ont i hjärtat att erkänna för min själv att jag inte skulle fixa att ta hand om Ellie den dagen. Det va så jobbigt att inse att jag skulle vara utan min älskade unge i mer än 24 timmar. Och det som var ännu jobbigare va att jag såg verkligen hur Ellie anstängde sig för att leka snällt runt mig när Micke fixade inför deras resa. Och det skar verkligen i hjärtat när hon blev ledsen, för att jag var ledsen, ville kramas med mig och trösta mamma för att göra allt bra. Så liten och förstår så mycket ändå. Fy vad jag grät när dom åkte iväg, usch. Grinar nu å för den delen.
Sedan gick jag in och det va som om att kroppen bara släppte allt, jag spydde upp frukosten och sedan däckade jag i sängen och sov. När jag vaknade lyckades jag få i mig 1 mandrain och lite vatten, sen låg jag i soffan. Så förfölt dagen, jag hade feber och frossa om vart annat, mådde illa och fick inte i mig mer än någon mandarin då och då. Min granne kom förbi och kollade till mig och såg att jag levde. Var noga med att be mig ringa om jag ville ha hjälp med något. Mickes bror var förbi för att se om han kunde hjälpa till. Micke höll kontakten med mig hela dagen på sms. Mamma ringde även 3 ggr för att se hur det va med mig. Alla är så snälla emot mig, helt galet att det finns så fina och omtänksamma männsikor.
Mot kvällen hade jag repat mig lite och facetimeade med Ellie och Micke en stund innan Ellie skulle sova. När Ellie sa "hej mamma" i telefonen kunde jag verkligen inte hålla tillbaka tårarna. Usch, vill aldrig vara ifrån henne igen.
Hur som, på söndagen vaknade jag och mådde mycket bättre. 1 värktablett senare och jag fixade hela dagen, matintag och vätskeintag. Och förstå vad lycklig jag blev när Ellie kom hem och kramade mig. Då va livet komplett igen.
Så, jag tror att det hela va bara min kropp som sa "fuck you" och ville att jag skulle vara stilla och ta det lugnt en liten stund. Jag förstår det nu. Jag har nog bara väldigt svårt att ta in hur sjuk jag faktiskt va. Micke och Ellie hade haft en bra helg hos kompisarna och jag fick ligga helt död, själv hemma. Det blev en win, win för oss alla tror jag. Men nu vill jag verkligen inte vara sjuk på ett bra tag. Bebbe i magen mår prima och sparkar som en riktigt, ja kickboxare kanske? Det är viktigtast.
Jag är dess utom otroligt less på att vara gravid. Alltså jag har inte velat klaga innan, och jag vantrivs inte på samma sätt som gravid som jag gjorde förra gången. Men jag saknar att ha bara min kropp. Jag saknar att inte känna mig otyplig. Jag saknar att kunna lyfta tunga saker utan att få en enda tillstymmelse till sammandragning. Jag saknar att kunna springa utan att det känns som om att halva bäckenbotten ska ramla ut efter ett steg (ta det lugnt gott folk, ja springer inte, men ibland måste man leka lite med Ellie och då sker det i bara farten, stannar dock direkt vid obehag).
Önskar nu att det skulle gå att snabbspola de 10 veckor som är kvar av denna graviditet. VILL VERKLIGEN VARA KLAR NU.
VILL ALDRIG MER VARA GRAVID
Längtar dock oroligt mycket tll förlossningen, för det va en sådan kick.
Måste för övrigt börja planera inför hur vi ska göra när förlossningen drar igång, vem som kan komma och ta Ellie osv.
Jag ska även unna mig ett alldeles nytt myssett/pyjamas att ha med mig till förossningen. Ska även köpa ännu större trosor än jag hade sist, ska skaffa sådana med bred kant och hög midja. De ska få plats med den där megabindan, för gudara ska veta att jag blödde floder typ efter förlossningen med Ellie. Skulle gissa på att det inte blir mindre denna gång.
Så, ja det va det.
I veckan annars så har det rullat på som vanligt. Jag va hemma och vabbade Ellie i onsdags, Micke och Ellie va hemma torsdag och fredag för att Micke hade höstlov. Jag va på rutinkontroll hos barnmorskan i onsdags, allt va även då bra med bebbe. Jag vägde då 76kg, SF måttet hade vuxit bra och blodtrycket va jättebra. Järnvärldena va dock låga. Denna gång har min kropp verkligen inte accepterat några järntabletter alls, jag mår extremt illa av dem och sedan fuckar magen ur. Jag VÄGRAR att ta något medel för magen för att jag ska kunna stoppa i mig järntabletter. Det gör jag bara inte. Äter nu istället bara kosttillskott med järn, det funkar bra med magen. Jag vet att det inte är tillräckligt, men bättre än inget. Tips på bra och "snälla" järntabeltter mottages gärna.
Ellie fortsätter med sin språkutveckling, denna vecka utökade hon med: "flytta på dig, tut,tut akta dig, gå hem farmor" sen är det mer som jag nu inte kommer på, på rak arm såhär, för hon pratar verkligen hela tiden.
Det va allt för denna vecka.Håller verkligen tummarna för v30. Vill så gärna må bra och ha orken kvar. Har äntligen ansökt om graviditetspenning också, satte datumet till 2 december för att få gå hem, har egentligen tänkt att jobba till 16 december om kroppen håller, men jag vet inte ja.
Höres nästa vecka!
Gravid vecka 28 (27+0-27+6)
Hej på er! Nu äntligen börjar min förkylning att släppa! Som jag har längtat att kunna andas utan hjälp av nässpray. Känns som att jag har hittat ut ur en mörk tunnel och att orken äntligen är påväg tillbaka utan hjälp av värktabeltter.
Veckan har över lag varit bra. Lite "tung" helg, då jag varit mycket själv med Ellie för att Micke har behövt rörmocka. Så denna helg har inte varit mycket återhämtning för mig, snarare fullt ös med Ellie.
Tacka vet jag för att farmor och farfar bor nästgårds. Och jag har den underbaraste av svärmödrar man kan tänka sig, hon hade varit på symässa i stockholm i lördags och köpt med sig tyg till mig! 1,5 meter av ett underbart grönsakstyg från Fossan design, samt ett tyg med fjärilar på till Ellie. Bortskämd eller bortskämd? Nu ska jag bara skaffa mig tiden att sy lite.
Symnasinen har fått stått stilla ett tag, har kört på med veden och nu löven ute varje kväll. Tiden som jag sedan suttit stilla har jag börjat sticka raggsockor på och tillverka cupcakes i filttyg dekorerade med plajetter och pärlor. Jag lovar att visa dem när de är färdiga.
Ska ta mig i kragen och sy klart lite julklappar kommande veckor.Väntar på att inspirationen ska komma flytande igen, känns lite extra svårt när jag dess utom ska sy till någon annan än mig sjäkv och Ellie.
Gravidstatus då? Jo, jag känner mig fullständigt färdig med att vara hyresvärdinna till det lilla montret i magen. Magen växer på, verkligen inte otympligt än, men jag saknar att ha fullt fungerande magmuskler som inte toppas vid aktivering av vissa övningar (vilket gör att jag får välja bort de övningarna). Längtar även något enormt efter att kunna springa igen. Jag som verkligen inte varit någon löpare som älskat att löpa innan, men nu längtar jag verkligen efter att få snöra på mig löparskorna och ta ett 7km varv. Känner att jag kommer få jobba en del för att få konditionen dit den va innan jag blev gravid igen.
Kroppen mår annars ganska bra nu när förkylningen änligen har släppt sitt grepp. Jag känner att jag inte har aktiverat kroppen mer äv vardagsaktivteter och promenader under 3 veckor, så jag längtar verkligen efter lite egentid med lurar och musik på gymmet. Ska bli så skönt att få höja flåset, köra lite intervaller i stakmaksinen och lyfta lite skrot!
Har dess utom varit fruktansvärt sugen på burkannanas i bitar på senaste. Helt sjukt hur jag kan längta efter den söta lite plåtburkiga smaken, men well, är jag sugen så är jag. Än så länge är det i kontrollerade former och jag har bara ätit någon burk då och då. Inte på den nivån att jag åker och köper det för att jag är såååå sugen på det. Men om det finns hemma så kan jag utan svårighet sätta i mig en hel bruk med annanasbitar på en kväll. Inte så högklassig craving kanske, men well något jag är sugen på i alla fall.
Med aptiten är det annas ganska kasst, är inte särskillt sugen på mat. Middag lagar jag enbart för att Ellie behöver det, och att jag gärna vill ha mat i lunchlåda till jobbet.
Ut över det så har det inte hänt mycket denna vecka heller. Det är vardag helt enkelt. Pusslande med tid och ork, aktivering och stimulering. Gården ska hinnas med, vardagsstäd och och plock, tvätt. Dagarna räcker liksom inte riktigt till, men på något sätt fungerar det ändå.
Nu är jag änligen i vecka 29! Sista delen av graviditeten. Ansökan om graviditetspenning är snart inskickad, och jag kan officiellt börja räkna ner dagarna tills jag får gå hem och klappa på min kalaskula till mage. Jobbet börjar kännas lite tungt ibland, främst vid tunga förflyttningar. Har plan på att jobba fram till 16 december,, dvs ca 4 veckor innan beräknad bf. Hoppas att jag håller både kroppsligt och med orken. Tackar gudarna för att jag jobbar 75% och inte 100% för då hande vardagspusslet aldrig gått ihop.
Ny vecka nya tag. Hej vecka 29! Micke är borta på konferens tis-ons så jag och Ellie får köra vardag bara vi tjejer. Ellie är för övrigt inne i en otroligt mammig fas! Men även en kul utveckligsfas med mycket prat. I veckan sa hon nya tvåordsmeningar - Sitta här, sitta där, gå hem, gå farmor. Hon har verkligen förstått det här med att prata nu.
Siktar på träning på gymmet mån, ons och fredag om det klaffar. Ska även till MVC på koll på den 30:e.
Ha en bra vecka hörrni så hörs vi!
Puss!
Gravid vecka 27 (26+0-26+6)
Ingen uppdatering från min sida förra veckan. Förlåt. Jag har dragits med en monsterförkylning i 1vecka nu. Förra helgen va jag så däckad att jag knappt klarade av att ta hand om mig själv och Ellie. Sjukskriven från jobbet måndag och tisdag. Först idag börjar jag känna att jag är på banan igen.
Men en veckouppdatering om föregående gravidvecka dvs v 27 kan jag bjussa på nu!
Magen växer på. Jag har haft skumma förverkar till och från nästan varje dag de senaste två veckorna. Monstret sparkar runt och verkar må bra, vilket är superskönt.
Denna graviditet känns det verkligen som om att jag bär längre ned och bebisen ligger liksom längre ner mot livmoderhalsen. Jag blir töttare i bäckenbotten fortare (trotts alla evineliga knipövningar), läcker dock inte urin när jag hostar eller nyser (tack gode för det). Annars så mår kroppen ganska bra.
Ellie har utvecklats så mycket de senaste två veckorna! Att få vara med henne och se henne utvecklas är helt fantastiskt. Hon kan nu räkna till 10 med stöd och till 5 nästan helt själv. Orden kommer fler och fler, lika så med namn. Hon har även börjat sätta ihop ord till tvåordsmeningar.
Ett litet urval kommer här:
Mamma
Pappa
Mini (katten)
Märta (katten)
Kom mamma (eller pappa)
Vatten
Duscha
Hoppa
Springa
Bada
Mormor
Farmor
Mia
Pippi
Hästen
Katten (och kattljud mjau)
Hund (ljudar voff)
Korv
Mat
Kaka
Docka
Nappen
Snutten
Där
Här
Äpple
Mössa
Jacka
Ut
Gunga
Det va några ord som jag kommer på såhär på en gång. Sådant som kommer dagligen.
Vidare så kan jag berätta att ladutakets baksida äntligen är färdig med ny plåt på! Så nu kan vintern få komma snart. Det är bara 1 pressning som ska plockas bort och nockplåten som ska läggas, sedan är det helt klart! Äntligen! Micke har varit så duktig som fixat taket.
Hemma så är det inte så mycket mer som behövs fixas inför vintern. Vi ska försöka Mura om skorstenen lite om tid finnes, annars så får vi göra det till våren.
Till våren ska vi även ta in någon som lägger om hela hustaket och så ska vi chakta av hela framsidan och göra om med grus och bättre planering av gårdsplanen. Måste medge att jag längtar efter det!
Nog svammel nu. Avslutar som vanligt med lite bilder!
Gravid vecka 25 (24+0-24+6)
Hej vecka 26 och hejdå vecka 25.
Lätt förkylning, sammandragningar (???) och en hel natt med sömn.
Vecka 25 swishade förbi lika fort som alla veckor verkar gå just nu. Som i en blinkning var den över och jag tackar och tar emot. Känner mig lite klar med att vara gravid nu. Lite vemodigt, för jag kommer antagligen inte genomföra en till graviditet, vi har sagt att 2 barn är nog. Men man ska aldrig säga aldrig. Hur som helst så har jag en del veckor kvar i denna graviditet.
Veckan har varit okej, fått in 2 gympass, men inte så mycket mer sedan, bara vardagsmotion. Jag har haft snuva och känt av halsen, så jag har faktiskt gett mig själv träningsförbud. Känner mig bättre idag, men känner allt mer ofta av en trött känsla i bäckenbotten och min ländrygg känns av till och från när dagen lider mot sitt slut.
Ellie har sovit bättre den här veckan och faktiskt sovit en hel natt i sitt rum själv! Förstå en hel natts ostörd sömn- Helt underbart.
För övrig så känner jag mig peppad på en ny vecka. Jag har äntligen börjat köra in veden och stapla i vedboden. Eftersom Ellie inte tycker det är så roligt att lassa in ved så kör jag kvällstid med pannlampa. Ser ut som en mupp, men ca 2,5 timmar den här helgen innebär att jag har fått in ca 25% av all ved. Bara liite slit kvar med skottkärran denna vecka. Mitt mål denna vecka är att få in all ved i vedboden, får se om jag lyckas med det, eller om Micke hjälper till på ett hörn.
Jag har äntligen köpt mig en aktivitetsklocka! Väntar med spänning på att den ska komma med posten. Vill börja registrera steg osv för att se min aktivitetsnivå på en dag. Vill verkligen ha det svart på vitt för hur mycket jag rör på mig utan att träna. Jag har fortfarande sådan ångest sådana dagar jag inte tränat utan "bara" vardagsmotionerat. Klockan ska förhoppningsvis kunna lugna mitt psyke lite. Återkommer med hur det går.
Det va nog allt för denna vecka. Magen växer på, minimonstret sparkar på. Jag är lika trött som alltid, men vardagen rullar på. Lika lite graviditetsreflektioner denna vecka som de andra.
Har ni några namnförslag förresten? Jag har 0 namn på min lista. Inte känsla för något. Så hit me med förslag!
Här kommer veckans bilder.
Gravid vecka 24 (23+0-23+6)
Som en påse kattskit.
Hej alla! Vecka 23 blev det ingen uppdatering om, för motivation, ork och allt de där har inte funnits. Ellie har varit sjuk och jag har vabbat hur mycket som helst känns det som. Så vecka 23 hände det inte så mycket.
Men vecka 24 då, avslutades igår och jag mår fortfarande som en påse skit till och från. Vet inte vart det kommer från, men illamående kommer då och då och jag känner mig så tung ibland. Har även fått en hals som börjat spöka nu senaste dagarna, så jag kanske bara håller på att bli sjuk och att det äntligen bryter ut.
Bebis i magen mår prima, har sparkmaraton främst på kvällarna. Känns som om att hen försöker sparka ut livmodern till och från men det är ju lite charmigt. Kallar bebis i magen för monstret, så vi får se vad det är för litet monster som kommer ut i januari.
Var hos barnmorskan i veckan, allt såg fint ut. Monstrets hjärtljud lät bra och hade normal frekvens. Jag hade gått upp i vikt till 75kg och blodtryck va bra! Järnvärldet var fortfarande bra trotts att jag dissat mina järntabletter (då jag fortfarande blir så illamående av dem). Så en ok stämpel på mig och bebis i vecka 24.
Annars så har det inte hänt så mycket i veckan. Jag har tränat en del, och är helt förälskad i stakmaskinen på gymmet. Har fått en så bra teknik nu så det känns som om att jag kan staka i 5min/km på tyngsta motståndet utan större ansträngning. Stakade 4km utan problem här om dagen, vilket är kul. Saknar löpningen något enormt dock.
Måendet har som nämnt pendlat en del, typ som en påse kattskit och helt ostoppbar. Berg-och-dalbana med andra ord.
Nu är 60% av denna graviditet avklarad. Börjar längta orimligt mycket till januari.
Veckans magbilder (dock fotade i dagens morgobljus (mörker?))
Och så lite bilder från veckan!
Gravid vecka 22 (21+0-21+6)
Well hello vecka 23! I söndags klampade vi in i vecka 23, men detta inlägg handlar om föregående vecka, dvs vecka 22.
Lycklig. Det är nog så jag har kännt mig hela veckan! Lite trött, javisst, mycket på jobbet och Micke har jobbat långa dagar på skolan, men jag har mått bra. Lite sämre träning denna vecka, men mer lyssnat på kroppen och motionerat i form av promenader. Det har gjort att jag verkligen har kunnat köra på när jag kört på gymmet osv.
Magen växer på, kan dock fortfarande spänna magmusklerna så att det knappt syns att jag är gravid, se gärna bildserien i bildraddan sen! Det är lite coolt. Magen känns även som lägre än när jag bar Ellie, så jag funderar verkligen på om det kanske kan vara en kille denna gång? Vad tror du?
Ellie gör framsteg med orden hela tiden, hon pratar och förklarar och kan en mängd med ord som bara blir fler och fler. Tror även att hon nu börjar förstå att jag har en bebis i magen. Var hos grannarna och deras lilla E i helgen som va, jag fick hålla lilla mini E och Ellie va så duktig! Alltså hon va så mån om att lilla bebisen skulle ha det bra och klappade på henne. Känns som om att Ellie kommer kunna passa in sig i storasysterrollen bra och att hon typ förstår att det är en liten bebis i magen, precis sådär liten som lilla E.
Annars så har jag verkligen inget mer kul att berätta från veckan gällande min graviditet. Jag mår bra helt enkelt. Kroppen känns okej, lite trött i bäckenbotten till och från, men bäckensmärtan har typ försvunnit.
I fredags blev jag 24 år. Micke överraskade mig med en ny tvättmsskin + ny fläkt i badrummet! Jag grinade av lycka! Jag önskade mig bidrag till en ny tvättmaskin av min familj, så nu när jag fick en tvättmsskin kunde de pengarna få gå till en ny elcentral i hallen med en jordfelsbrytare och så ska vi även investera i en ny diskmaskin som faktiskt diskar disken helt rent!
Jag fick tårta av svärmor + annat och blev firad alldeles sådär fantastiskt lagom mycket av fina vänner och familj. Har kommit på att det är väldigt bra att önska sig tårta i födelsedagspresent, för då slipper man baka själv!
Puss! Ses nästa vecka! Förhoppningsvis med uppdatering på "rätt" dag, alltså lördag (eller söndag).
Gravid vecka 21 (20+0-20+6)
53,2% avklarat. I skrivande stund vecka 22 (21+1). Skriver lite om föregående vecka, träning och livet.
Blödningarna från min livmodertapp har avtagit, blödde tisdag och onsdag med färsk blödning på morgonen, men sedan inget mer under dagen. Idag är jag helt "ren" – hallelujah! Glad för det lilla. I samband med blödningarna kände jag en så otrolig trötthet i underlivet, som om att alla muskler där nere skulle vilja falla ut ur fiffin. Nu har det lugnat ner sig. Igår kände jag nästan ingenting. Idag är jag medveten om en, inte tyngdkänsla, men kanske en liten molande trötthetskänsla i musklerna.
Jag har gett upp löpningen för nu. Jag vågar inte riskera de stötarna. Men väl några träningspass + raska promenader har jag skapat ihop.
Veckans träningspass;
Carola CR fitness rumpass – 3 varv, 1. 30 lounge/ben, 2. 20 single leg deadlift/ben, 3. 20 squat, 4. 30 donkey kicks/ben, 5. 15 glute bridges.
Gympass: uppvärmning stakning i stakmaskin 5 min = 1000 m. supraspinatusaktivering i cable, 12x3/sida 1,5 kg. Lutande sidlyft axeldrag i cable 12x3/sida, 4 kg. Sedan cirkel med 3 övningar x 2, 1 cirkel 3 varv sedan byte av cirkel. Cirkel 1: 1. Frivändning med stång 15 kg, 10 st. 2. Axelpress med stång 15 kg 10st, 3. Ensides clean 10st/sida 8kg. Cirkel 2: 1.marklyft 10 st, 30kg, 2. Roddrag med stång 10 st, 30 kg, sidoakivering bål stående med kb 8 kg, 10st/sida. Klart!
Gympass: HIT-pass light version. Cykling till gymmet som uppvärmning. 4 stationer, 4 min/station. 1 min vila mellan stationerna. Station 1: löpintervaller 10 m x 4, 10 st, 8 squats (kb i hö/vä hand 4/4) 8 kg, 8/8 sidoplanka med kick. Station 2: 10 KB-swing 16kg, 10 st roddrag TRX, 8 utfallshopp. Station 3: 10 st Dips på stepbräda, Marklyft med KB 16kg, 10 st, 10 squatjump. Station 4: löpning upp/ned på step 10 st, 4 st burpees med händer på stepbrädan i nedersta läget, 8 hopp upp på step med squat.
Gympass: 4x4 min intervaller i stakmaskinen, 1,5 min vila. Siktade på att staka 800 m/4min, slutlängden på stakningen blev 3321m. AMRP 13 min, 10 utfallshopp, 5 armhävningar med släpp, 5 burpees med hopp över hantel, 5 boll över axel 25kg, 10 roddrag i TRX, 5/5 hantelryck. Jag hann 4 varv+ samtliga övningar fram till roddragen på varv nr 5.
Promenad 5 km med lite lätta korta löpbitar.
Veckan har annars varit bra, lite trött men Ellie har sovit väldigt bra. Veckorna blir lite långa då jag och Ellie är mycket själva för att Micke jobbar långa dagar. Men jag får mycket kvalitetstid med Ellie, vilket jag tackar för. Ellie har även börjat älska förskolan och vill inte gå hem där ifrån. Får nästan muta henne för att få med henne hem när jag hämtar, vilket jag ser som ett gott tecken.
Ellies prat utvecklas mer och mer, nya ord kommer hela tiden och det är riktigt roligt att försöka hålla en konversation med henne nu, för vi förstår varandra.
Annars så är mitt gravidmående oförändrat från förra veckan. Dock lite mer funderingar på vad sjutton vi har gett oss in på? En till liten gullunge, och ingen sömn. Men det blir nog bra. Längtar så mycket, men hinner samtidigt knappt längta för att livet händer nu.
Avslutar med lite bilder från veckan, fina vänner, lek, magen etc. Hörs nästa vecka!
Måndagendenandraseptembertvåtusennitton
Gynmottagning, Kalle Anka gång och cellförändringar
I januari i år gjorde jag mitt allra första cellprov som 23-åring. Man tror ju inte att det ska vara något, men det visade sig att jag hade cellförändringar grad 2 efter en lite noggrannare undersökning på gynmottagning. Jag fick återkontroll om ett år, dvs januari 2020. Jag fortsstte leva mitt liv som vanligt, en cellförändring skulle inte hindra mig.
Jag blev gravid strax därefter utan svårighet och det fungerar det väldigt väldigt bra. Jag har inte upplevt några bekymmer av cellförändringarna fram tills idag. Förstå chocken.
Imorse när jag gick på toaletten så var det helt rött i hela toalettstolen. Trodde att det var en mindre blödning och att det skulle ge med sig. Åker till jobbet men fortsätter blöda, vilket resulterar i att jag ringer Micke som får hämta upp mig. Jag har ringt och kollat med gynmottagningen som tycker att jag ska komma in. Jag är gravid i vecka 21. Skräcken för ett sent missfall kommer krypande. På mottagningen får jag lämna urinprov, de tar blodprov och sen får jag sätta mig ner igen och vänta på en läkare. Blödningarna har då avtagit. När läkaren hämta mig är det inte längre blödningar tack och lov, men oron finns fortfarande kvar. Trodde att jag hade fått ett missfall. Hos läkaren får jag prata och informera om hur graviditeten varit, tidigare graviditet och hälsohistoria. Sedan är det dags för den berömda Kalle Anka-gången när jag får gå utan byxor med enbart tröja och sätta mig i gynstolen. Därefter bli jag ordentligt undersökt, de kontrollerar min livmodertapp, mäter att den är 4,5 cm lång och inga tydliga blödningar. Allt ser bra ut. Därefter gör det vaginalt ultraljud kontrollerar att min moderkaka sitter på plats och inte har släppt från livmoderväggen, mäter avstånd mellan utgång för bebis och moderkaka, vilket är sex centimeter - fullt godkänd placering av moderkakan. Alla undersökningar visar på att bebisen mår fint och även att jag mår bra. Blodtryck 120/60 och inga gulkroppshormon i urinen. Läkaren kan konstatera att det högst troligt är mina cellförändringar som spökar genom att ge mig blödningar från livmodertappen. Är troligt orsakat utav högre fysisk ansträngning som till exempel när jag var ute och sprang igår. Läkaren rekommenderar mig att springa kortare sträckor alternativt löpning i lägre tempo. Men träning är fortsatt ok. Så summa summarum j**** s*** cellförändringar. Den psykiska urladdning var enorm men lyckligtvis mår både jag och bebis i magen bra. Hela familjen mår bra. Inget missfall tack och lov.
Nu taggar vi vecka 21 på riktigt och hoppas att vi slipper fler obehagliga blödningar. Vill dock passa på att tacka vården, Fy fan vad bra den är. Jag ringde, jag fick komma in till gynakuten, de tog mina prover, de kollade med ultraljud och lugnade mig, tack.
Sänder ett tack till livet. Idag är jag lite extra tacksam för allt.
Gravid vecka 20 (19+6)
Halvvägs! 50% bakad bebis.
Veckan har varit bra. Kroppen har hängt med ganska bra och orken är helt okej. Jag och Ellie var själva hemma onsdag em och torsdag morgon. Så det blev nästan en hel dag bara mamma-Ellie tid, det va mysigt. Micke var ute i skogen med sina elever för en "kick-off" inför nya terminen.
I torsdags körde jag ett HIT-pass på friskis, vilket både kändes och gick toppenbra! Passet va enligt följande:
Uppvärmning med jogg och diverse övningar.
Pass: 4 x 4 min, 4 olika stationer, 1 min vila mellan stationerna.
Station 1: 7 boxhopp, 7, 20 m "farmers walk" fast hållandes i tung boll i famnen (25kg), 8 armhävningar.
Station 2: 4 ruscher a 20m st, 4+4 ensides clean med KB, 8 sidoplanka med kick
Station 3: 4 Toes to bar i ringar (denna bytte jag ut mot 10 goodmornings med stång), 8 höga grodhopp på tjockmatta, 10 roddrad i TRX.
Station 4: 8 marklyft med stång (50kg), 10 squats med KB, 7 "snurrplanka"
Final 4 min: 1 min burpees, 3 min "going up, going down" magövning efter musik (här körde jag en mermagvänlig gravidvariant, men ack så jobbig)
Något att prova om man vill flåsa ordentligt, lite sådär "känna att man lever" - pass.
Så idag lördag har jag storstädat, Ellie har haft tandsprickningsfeber och haft en ganska jobbig dag. Huset blev fint, så imorgon har jag bara moppning, tvätt och veckohandling kvar att göra på veckans "tråklista". Håller tummarna för att Ellies feber ska ge med sig till morgondagen och att hon orkar lite mera.
För övrigt i gravidstatus så verkar min vikt stadigt vara kvar på 72kg, har inte upptäckt några nya bristningar än även om brösten känns som om att de ska sprängas till och från. Det snurrar runt i magen och jag väntar med spänning på sparkar som man kan känna utifrån också. Det blir liksom lite mer verkligt då när man kan känna och se att det är någon inne i magen även utifrån, om du förstår vad jag menar.
I veckan har jag även hunnit arga upp mig över lite "nya" studier som försöker tuta i föräldrar att typ alla grejer till barn är superfarliga. Tex ska barn inte sitta i babysitter, vagn med ergonomisk sittdel, bärsele etc. Container baby syndrom kallar dom det. Givetvis finns det en del forskning bakom men de generaliserar sååå mycket och drar alla över en kam. Så nog om det nu, måste nog skriva ett eget inlägg om detta CBS, för att det irriterar mig så mycket. Fortsättning kommer med andra ord, när tid och ork finns.
Försöker för övrigt lära Ellie att det är en bebis i mammas mage, det går sådär. Idag sa jag att "Ellie, vet du, det är en bebis som växer i mammas mage, du ska bli storasyster snart" varpå hon svarar "bajs". Jag frågar då om hon tror att det är bajs inne i mammas mage och hon svarar "bajs" och klappar på min mage. Så ja, enligt Ellie har jag en stor bajskorv och inte en bebis i magen. Får ta och jobba vidare på det där med bebis i magen helt enkelt.
Tack och bock för denna vecka. Nu är det bara 140 dagar kvar tills vi förhoppningsvis får träffa den lilla krabaten inne i magen.
§
Gravid vecka 19 (18+6)
Gravidkåthet och annat.
Hej på er! Kände att det kanske var dags att dra igång en sådan här vecka för vecka igen med magbilder och måendeuppdates såhär i vecka 19. Gjorde det när jag var gravid med Ellie ju, och det är ju riktigt roligt att ha kvar såhär i efterhand.
Jag gör väl ett försök nu.
Vecka 19 (18+6)
Måendet är ganska bra. Orken är åter, jag orkar leva mitt vanliga liv och träna. I förrgår sprang jag 5 kilometer utan att behöva stanna. Det går inte fort, nej, men jag kan springa i konstant tempo fortfarande utan smärta. Det är underbart. Vikuppgången har inte varit så drastisk denna gång, utan nu pendlar jag mellan 71 och 74kg, vägdes in på 71 kg vid första BM besöket, så det verkar inte hända så mycket på viktfronten just nu.
Både på KUB och RUL såg allt bra ut med lilla monstret i magen. Känner nu även tydliga buffar och snurrar inifrån vilket är underbart.
Magen är inte särskilt stor än, utan syns lite om jag har tighta kläder på mig. Brösten har vuxit sig till meloner och är konstant ömma. Storleken har jag inget emot, men jag tycker att de kan sluta ömma lite nu. Jag ska liksom inte ha bebis för ens i januari, så de kan ta det lite lugnt på växtfronten, de behöver ju inte bli supermegadunderstora redan nu?
För övrigt har jag inte ens hunnit reagera över att vi har gjort halva graviditeten nästa vecka. Livet rullar på i superfart och Ellie tar upp så mycket av min tanketid så jag tar mig knappt tiden att tänka över min graviditet. Jag blir mest frustrerad när orken inte räcker. Men då får jag komma ihåg att säga till mig själv "hallå, du gör faktiskt ett barn medan ditt liv fortfarande rullar i 180 det är ok att inte orka ibland". Jag har som vanligt lite svårt att acceptera att jag inte ska klättra på ladutaket, eller att jag har bäckensmärta. Men jag njuter samtidigt mer av denna graviditet än vad jag gjorde när jag var gravid med Ellie.
Så, nu är det så sent att jag borde ha sovit för 10 min sedan, har natten + morgonen imorgon med Ellie. Avslutar veckans gravidsnack med lite kassa mobilbilder på magen + fina bilder från RUL. Ska försöka ta mer bilder med systemkameran. Men lovar inget.
Så även en liten fundering, huuuur kan jag vara så kåt hela tiden? Alltså måste bara dela med mig av att denna graviditet har genererat en mängd bra sex so far. Får se hur länge denna underbara hormontopp håller i sig? Får väl passa på att njuta, med två barn blir det väl liiiite mindre tid till spontansex skulle jag tro?
Puss
Torsdagendentjugoförstajunitvåtusenarton
Hallihallå! Idag blir Ellinore 3 månader! Min lilla klump!
Hon har precis gått in i ett nytt utvecklingssteg och börjar ta in mer intryck. Hon känner igen mamma och pappa och är frikostig med leenden. Hon har börjat att jollra och låta en massa och man kan ha långa konversationer med henne.
Hon vill fortfarande inte ligga på mage och lyfta huvudet, men stå däremot är bland det bästa hon vet.
Hon är vaken mycket på dagarna och hon håller mig vaken på nätterna för hon ska äta varannan timme igen. På kvällarna är hon nästan otröstlig, och det enda som får henne att somna är att ligga i min famn i sängen och att jag sjunger för henne.
Jag älskar min lilla skitunge.
Ellie och jag har varit ute och sprungit en del. Och det har gått förvånansvärt bra att springa med vagnen! Och om man vill träna konditionen lite extra, då ska man springa med barnvagnen! Jag skulle jämföra det med att springa i lite lätt uppförslut
hela tiden. Fantastiskt bra för kondisen!
Och givetvis har det blivit några amningspauser på vägen. För när Ellie är hungirg, så är hon hungrig. Då är det bara att hiva fram brösten vart man än är.
Så en lite kroppsuppdatering 12 veckor post partum. Jag är så galet imponerad av min kropp! Wow.
För 12 veckor sedan vägde jag 88kg och hade en kalaskula med Ellie i. Idag väger jag ca 67 kg. Jag älskar vad min kropp har lyckats att åstadkomma åt mig.
Fredagendenartondemajtvåtusenarton
Postpartumuppdatering
Åtta veckor har gått sedan Ellinore klämdes ut genom min fiffi. Ja mer glamoröst och mer förfinat tänker jag inte säga det.
Som jag skev i min förlossningsberättelse så sprack jag (kanske inte så konstigt när ett huvud med omkrets 34cm skulle ut genom min fiffi). Stygnen är helt borta och allt har läkt ihop fint. Visst känns det fortfarande vart jag har varit lagad, men
det är okej.
Jag skrev ju här för några veckor sedan att jag äntligen slutat blöda avslag. Några dagar senare så började det igen... Sen så har jag varit blödningfri hela förra veckan, men börjat småblöda igen under senaste dagarna. När jag läst på olika forum så
är det tydligen helt normalt?! Men jag ska till BM på återkontroll den 28:de så ska fråga lite om det då. Någon som har koll och kan säga att det kan vara så efter en förlossning? Är liksom aningens trött på det här med konstant/väldigt oregelbundet
blödande.
Kroppen har återhämtat sig grymt bra! Jag är så imponerad. Dock så har amningen typ trollat bort alla mina former?!! Vart tog min rumpa vägen? Och mina lår?!! Fan alltså vad jag har tappat muskler. Måste verkligen börja styrketräna med lite tyngre vikter
för att få tillbaka lite mera former. Det är verkligen som om att amningen käkar upp allt. Det bara har sagt slurp, det som finns kvar nu av graviditetskilona är lite extra fett på magen.
Det ska bli intressant och se vad jag väger när jag ska till barnmorskan. Jag äger ingen våg (många anledningar till det som jag väljer att inte ta upp nu), så jag har ingen aning om vad jag väger nu efter förlossningen. Senaste vikten som togs var
väl ca 1,5 vecka innan förlossningen och då vägde jag 85kg (!). Det kan jag ju säga att jag inte gör nu i alla fall.
Jag passar på att tacka min kropp lite extra och konstaterar att jag är så lyckligt lottad som har en så bra kropp som trollar tillbaka sig så bra.
Avslutar med en bild där jag sammanställt "förvandlingen" från 1 vecka PP —> 8 veckor PP (bilderna i mitten är nog 3 och 5 veckor PP).
Puss
Onsdagendentjugoåttondemarstvåtusenarton
Gravidmage i vecka 39
Såhär såg min kropp ut ca 4 timmar efter förlossningen
Kasslertrosor och maxibinda deluxe!
Och såhär ser min kropp ut 1 vecka efter förlossningen. Jag har bara låtit kroppen sköta sig själv och fixa sig tillbaka. Enda träningen har varit knipövningar.
Lite degig mage, men så mycket mer återhämtad än vad jag hade förväntat mig.
Min förlossningsberättelse
Att föda ett barn.
Jag gjorde det.
Helt magiskt och helt ofattbart. Tänk vad kroppen klarar av.
Nu sitter jag här, lycklig i en bebisbubbla.
Världens underbaraste pojkvän, världens underbaraste lilla dotter. Livet är fint.
Måndagen den 19 mars, v.39+0
Jag vaknar på morgonen, pigg och glad. Gravid i vecka 40. Kroppen känns stark, så jag bestämmer mig för att åka till gymmet. Micke kör in mig till Friskis när han ska till jobbet och jag kör ett vanligt pass. Går i trappmaskinen, lite övningar med gummiband och kettlebell. Går sedan de ca 3 km hem. Äter lunch. Börja att känna av molvärk i ryggen. Noterar det inte nämnvärt mycket utan fortsätter med min dag. Runt klockan 14.00 börjar jag notera att molvärken är mer regelbunden, sitter som ett band i ryggslutet. Vågar inte hoppas på att något är på gång. Går ut och ordnar i hönsgården. När Micke kommer hem så berättar jag att jag har haft molvärk, regelbundet med ca 20 min mellanrum sedan kl. 14, men att jag fortfarande tror att det kommer att stanna av. Ingenting att hetsa upp sig för helt enkelt.
Natten kommer och jag sover otroligt dåligt. Värkarna kommer fortfarande med ca 20 min mellanrum, men har tilltagit i styrka. Värkarna går fortfarande att andas sig igenom utan problem.
Tisdagen den 20 mars, v.39+1
Går upp klockan 06 då jag inte klarar att ligga i sängen mer. Micke har studiedag och ska in till Högskolan i Falun. Värkarna kommer och går med samma intervall som innan, fortfarande går det relativt bra att härda ut. Micke fyller dagen till ära 32 år och vi skämtar om att han kanske inte kommer att få ha en egen födelsedag om vår lilla bebbe bestämmer sig för att titta ut.
Jag övertalar Micke att åka in till Falun och göra sin studeidag. Upplever inte att han kan göra mer nytta hemma om jag ändå bara går och har småont ca var 20 min. Han lovar att vara standby och åka på en gång om det behövs.
Under förmiddagen hör Micke av sig. Klockan 10 kommer ett sms: "Hur går det? Förlåt att jag är tjatig men jag kan inte låta bli"
Jag hade då ringt förlossningen och kollat hur länge de tyckte att jag kunde vara hemma. Jag svarar Micke att jag har kollat med förlossingen som sa att jag får åka in när jag inte känner att jag kan hantera värkarna hemma längre. Skriver att värkarna kommer med 4-10 min mellanrum, att delar av min slempropp har gått och att jag fått tips om att duscha varmt och vetkudde. Jag skriver även att jag ska ta en promenad och se om det ger med sig lite.
Klockan är nu runt 12 och jag har provat att duscha utan resultat. Värkarna är så starka nu att jag måste stå och hålla i mig i något.
Micke ringer och kollar om jag är okej. Ber honom att äta lunch och hänga kvar på högskolan, förska att genomföra dagen. Jag härdar genom värkarna. Tar de stående mot bänkskivan i köket.
Jag provar att gå en promenad runt byn. Klockar värkarna som pendlar med ca 7 och 4 min mellanrum. Kommer hem, värmer vetekudden. Går på toaletten. Har sådan smärta att den är helt outhärdlig. Värkarna bara tilltar och kommer fort.
13.09. Sms:ar Micke i panik. "Kan du komma hem nu?" Får svar på 3 sekunder att han kommer! Sedan ett sms "är du ok?". Jag har då så ont att jag inte kan svara. Micke ringer upp och jag får fram att det gör sååå ont. Tårarna rullar. Kroppen har panik. Micke lovar att vara hemma på mindre än 20 min. Jag ber honom att köra försiktigt.
Jag ställer mig och börjar blanda lättryck men kommer inte längre än till att jag plockar fram paketet och karaffen. Sen tar smärtan över igen. Går som ett band genom hela svanken, ned mot skinkorna, fram över nedre delen av magen och lite framsida lår. Jag lägger mig med vetekudden på mattan i vardagrummet. Smärtan gör att jag inte ens orkar att klocka värkarna längre. Jag ligger där, tar värk efter värk och väntar in Micke.
Då Micke kliver in genom dörren har värkarna minskat i styrka igen. Jag gråter för att jag är så lycklig att han är hemma. Vi diskuterar att åka in till förlossningen. Jag vill prova att gå ett varv runt byn innan vi åker in. För tänk om det kommer att stanna av nu? Jag har inte haft någon vattenavgång, värkarna är inte ritkigt 3 på 10 min, och jag har ingen aning om hur öppen jag är.
Jag och Micke stapplar oss runt byn. Det går i sniglefart. Micke klockar mina värkar som jag tar stående krampaktigt hållandes i honom i armen. 3 värkar på 7 min. Vi kommer runt byn, bestämmer oss för att åka in till förlossningen. Jag ringer förlossningen som säger att i kan komma in och kolla läget.
Bilresan in till Falun är nog den värsta bilresa jag någonsin gjort. Smärtan att ta värkarna sittandes i den vinkeln, jag kan inte beskriva det. Jag ville bara fly ur min kropp och låta någon annan ta över. Sen mellan värkarna så var det helt okej. Så lungt.
Vi kommer in till förlossningen. Kliver ur bilen, jag får en värk och tar den stående på parkeringen hängandes mot Micke. Vi staplar vidade in. Ringer på dörrklockan vid förlossningen. Jag har så otroligt ont. Vi blir mötta av en så trevlig sköterska. Trårna rinner och jag känner att äntligen så kan någon kolla att allt rullar på.
15.25
Vi får ett rum, med superfin utsikt över Falun. Jag får lägga mig på sängen och en barnmorska kommer in. Barnmorskan presenterar sig och kopplar upp mig mot en maskin som läser av mina värkar och bebbes hjärtljud. Hjälper mig att ta mig igenom värkarna. Instruerar mig att åka med och inte kämpa emot. Lägger tryck på kroppen, får mig att slappna av, ta ned axlarna och andas genom värken.
Kontrollerar att bebbe mår bra, vilket hon gör. Micke går och parkerar om bilen, handlar mat och hämtar upp våra grejer på rummet.
Jag får en illamåendeatack och spyr. Spyr som en katt. Barnorskan stöttar och är hur bra som helst.
16.00
Barnmorskan undersöker min status. Bebbes huvud är fixerat i bäckeningången, cervix utplånad, öppen 4 cm och buktande hinnblåsa. Fosterljud normala. Etablerat värkarbete.
Hurra! Vi får stanna kvar på förlossningen. Vi är igång på riktigt! Vi ska få barn snart!
Jag kör på utan smärtlindring. Barnmorskan och Micke hjälper mig att andas igenom värkarna, lägger tryck på bäckenet håller ned mitt huvud och får mig att slappna av.
17.30 Jag får prova att bada. Smärtan i värkarna är brutal. Minskar något när jag sitter i badet. Micke är helt fantastisk och stöttar hur bra som helst. Micke får ta på mig strumporna efter badet för att jag har så ont att jag inte kan böja mig ned. Promenaden tillbaka till rummet är så jobbig. Det gör så ont.
18.44 Tar mig tillbaka till mitt rum, ligger på sidan i sängen. Provar TNS. Jag har lite svår att pricka in starten på TNS-apparaten med värken. Tycker inte att det lindar nämnvärt. Men de dövar ändå en del av smärtan på något underligt vis.
Barnmorskan sätter PVK och tar prov.
Här gör det så ont i värkarna att jag knapp är medveten om vad som händer. Micke hjälper mig att tycka ned på sidan av bäckenet då värken kommer. Jag vill ha lustgas.
Får lustgas. Lyckas inte att pricka in så att den dövar värktoppen men gasen gör att jag är helt borta mellan värkarna. Krigar på med TNS och lustgas.
Kaskadspyr. Mår så fruktasvärt illa av all smärta.
Tycker här att varken TNS eller lustgas funkar. Vill ha ryggbedövning. Frågar i smärta om det är för sent att få ryggbedövning. Barnmoskan säger att det är helt lugnt och går och beställer EDA.
Krigar mig igenom följade timme, allt är som i en bubbla. Lustgas och TENS. Är inte riktigt medveten om vad som händer.
19.44
Får EDA. EDA och lustgas är guds gåvor till kvinnan. Tänk vilken magisk smärtlindring. Smärtan som hela tiden suttit som ett band från ryggen och fram liksom domnade bort mellan värkarna. Jag kan äntligen vila lite mellan värkarna. Jag är helt slut.
Jag blir ombedd att gå på toaletten och prova att kissa. Kissar och smärtan i värkarna tillat medan jag är på toaletten. Kommer ihåg att jag har en boozt-knapp på EDA:n. Booztar en gång.
Här börjar jag att zona ut.
21.29
Jag får ny barnmorska och ny sköterska. Skiftbyte i bebisfabriken.
Kör med lustgas tar mig igenom värkarna. Micke stöttar. Jag vet att han är där, men inte riktigt vart. Jag vill boozta EDA:n en gång till, men makskinen säger från, Jag får inte boozta mer. Minns att jag blir så arg på att jag inte kan boozta nå mer. Svär åt EDA-pumpen.
Här ifrån har jag läst i journalen vad som hände, samt fått återberättat av Micke. Jag är medveten om delar, men inte allt. Kombinationen av EDA och lustgas och illamående har här gjort att jag bara fokuserar på att överleva. Jag vill abryta, pausa, gå hem en stund. Jag vet att jag gnyr en gång mellan värkarna att "nu vill jag gå hem! Jag vill inte mer"
22.15 Blir undersökt igen. Öppen 8-9 cm, buktande hinnblåsa. Bebbes huvud strax ovanför spine. Vet att jag säger till Micke "tjoho bara ca 1,5 cm kvar!"
22.48 Jag ligger på sidan, sacosäck mellan benen. Lustgasen i högsta hugg.
Forstervattnet går. Äntligen. Jag bara känner hur det äntligen släpper en spänning och att vattnet sipprar ned för benen. Jag säger till barnmorskan att nu gick vattnet. Hör hur banmorskan säger att det ser ut som att bebbe har bajsat i fostervattnet. Barnmorskan kommer och visar att de tänker sätta en skalpelektrod på bebbe för att kunna hålla koll. Jag bara nickar och vill att bebbe ska må bra.
Mer fostervatten rinner och jag hör att barnmorskan nu säger att fostervatnet är klart. Förstår inte riktigt, så Micke upprepar.
Jag kan andas lite lugnare igen. Vatten rinner ut vid varje värk.
Jag andas lustgas och bara lever mig igenom värkarna. Micke är helt fantastisk, ger mig vatten, stryker mig på ryggen och stöttar.
23.20 Jag frågar om jag får börjar krysta. Det känns som att kroppen vill hjälpa till nu. Jag får komma över på rygg och prova att krysta. Trycker och trycker. Så svårt att lyckas hitta helt rätt. Känns som att jag ska bajsa på mig. Känns som att jag tar i så mycket att hela jag ska explodera.
23.22. Blodigt fostervatten rinner. (jag vet ingenting om att det är blod i fostervattnet, men Micke noterar, barnmorskan och undersköterskan börjar att vidta åtgärder) Jag fortsätter att krysta men vi kommer inte riktigt framåt.
23.35 Jag blir ombedd att lägga mig på vänster sida och avvakta med att krysta. De kollar min temperatur som då är 38. Ger mig alvedon och tar infektionsprover.
Jag är i min bubbla, låter allt bara ske. Kroppen lever sitt eget liv. Jag bara åker med. Jag får inte krysta, så när krystvärkarna river tag i kroppen så kränger hela jag. Jag håller i syrgasmasken som en dunknande, kroppen kränger.
Någon stans i allt detta har de stängt av EDA:n så värkarna och smärtan bara tilltar.
Onsdagen den 21 mars, v39+2
00.08 Jag får äntligen komma över på rygg och provkrysta igen. Jag ligger på rygg, håller i handtag som finns på sängen, benen i ställning. Jag tar i som jag aldrig förr har tagt i. Jag drar med armarna, krystar. Micke hjälper till att hålla upp mitt huvud när jag tycker. Det känns som att hela jag ska spricka där nere. Det känns som att jag håller på att ha sönder allt. Smärtan är brutal.
00.15. Barnorskan säger att nu kommer läkaren in och kollar till oss. I journalen står de att bebbes huvud då skymtar och att läkaren håller sig kvar på rummet.
Barnmorskan säger att jag nu kan känna på bebbes huvud. Jag känner med handen och de är hårt, kladdigt och varmt. Det gör så frukansvärt ont när bebbes huvud är halvt ur, håller allt öppet.
Jag vet att jag ber läkaren om att "kan han inte bara trolla ut bebbe nu?" i lätt smärtsam panik. Micke berättade i efterhand att läkaren då suttit i en fåtölj i ett hörn av rummet och viftat lite svingande med ena armen.
Jag krystar på. Väntar in värkarna tar i så att jag tror att jag ska sprängas. Lustgasen är borta, EDA:n urkopplad. Det är jag och urkraften i värkarna.
00.20.
De två sista krystvärkarna känner jag hur bebbes huvud verkligen ger med sig och glider ur. Känslan när detta sker går verkligen inte att beskriva med ord. Vilken galen kraft! Så fort hon kom ut försvann all smärta. Känslan av att gå sönder där nere, den brinnande och svidande känslan bara *poff* borta. Inget gjorde ont längre. Jag noterar hur läkaren försvinner ut ur rummet så fort bebbe kommit ut. Allt är alltså bra med bebbe.
Min navelsträng är lite kort, så bebbe kommer bara upp till magen. Jag gråter, Micke gråter. Micke kysser mig. Jag frågar vad det blev. Micke får titta efter och berättar sedan att det blev en liten tjej. Vår alldeles superfina dotter. Tänk att vi fixade det
00.27
Moderkakan krystas ut/ barnmorskan drar ut den. Hel moderkaka men med tasiga hinnor. Micke får klippa navelsträngen. Då navelsträngen är klippt får hon äntligen komma upp på bröstet. Hon ligger där alldeles varm, andandes och börjar genast att söka efter bröstet. Får tag och börjar att snutta på en gång. En så duktig tjej!
Jag är bara medveten om henne.
Barnmorskan tycker på magen för att se om livmodern drar ihop sig bra. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde brutalt ont.
Fosterhinnor blandat med blod rinner ur mig. Men livmodern verkar dra ihop sig.
00:45
Nu lagar de ihop mig. Fixar och donar med det som är trasigt i mitt underliv. Jag fick en ytlig bristning grad 2, som lyckligtvis inte var värre än om de hade gjort ett klipp under förlossningen. Resten av lagandet var invändigt. De sydde 6 stygn invändigt totalt och jag bespar er detaljerna om vilka delar och muskler som syddes samman igen. Men de sydde och lagade i 1 timme och 30 min, så det var en del som var komplicerat.
Under hela tiden som de sydde ihop mig så låg jag med lillan på bröstet. Jag fick äta lite mer dextrosol, dricka vatten.
Jag upplevde de inte som att det tog 1,5 timmar att laga mig. Men tydligen så gjorde det de.
När jag var lagad och klar fick se på moderkakan och fosterhinnorna. Det var faktiskt fascinerande att få se (men till dig som läser- googla det inte! Det är bättre att se på riktigt).
Sen så tryckte de ut lite mer gojs från min livmoder. Livmodern drog ihop sig lite mer. Men detta gjorde svinigt ont.
Efter allt lagande och fixande fick jag kissa och sen var det bara mys med familjen.
Då jag stod på toaletten och observerade mitt tilltufsade jag så såg jag en massa små röda prickar i ansiktet. Jag försöker rent spontant att tvätta bort dem. Men inser snart att det är små blodkärl som har spruckit. Jag har alltså tagit i så mycket att jag har spräckt blodkärl i ansiktet. Det är lite sjukt.
Maxibindan på plats, nättrosor (aka kasslertrosor) på. Tack kroppen för att du fixade det här.
Sen så fick vi en så fin fikabricka. Vi fick lite andrum och tid att smälta allt lite.
04.10
Vi får äntligen gå från förlossningen till BB. Vi får ett rum (som är iskallt för att de har vädrat). Vi bestämmer att Micke ska försöka att sova och att jag ska vila med bebbe.
Micke hinner inte mer än att lägga ned huvudet på kudden för ens han sover. Så slut efter en så lång dag med så mycket kaos och anspänning. Jag är på något mystiskt sätt vaken och inte nämnvärt trött. Mamma hormonerna sprutar.
06.10
Barnmorska kommer in och kontrollerar min temperatur och bebbes temp samt saturation.
Jag har fortfarande feber men det går nedåt. Så inga infektionsprover behövs tas.
Bebbe mår prima.
10.00
Vi blir skickade till patienthotellet på sjukhuset. Har tider bokade på BB-mottagningen. Vi får gå och vara en liten familj på riktigt.
(Vad som hände sen kommande dagar tills idag med prover osv kan du läsa här)
Jag har haft en fantastiskt förlossning.
Vi var helt själva på hela förlossningen, hade exemplarisk uppbackning av sköterskor, undersköterskor barnmorskor, läkare osv.
Jag uppskattar så mycket att jag fick köra på utan bedövning och annat så länge tills jag inte klarade det längre. Jag blev erbjuden alternativ till smärtlindring innan EDA:n. När jag sedan bad om det så var det inget problem.
Jag är en otroligt lycklig kvinna som fått vara med om en så magisk upplevelse.
Ja, det gjorde skitont.
Var det värt det - alla dagar i veckan.
Var det värt att föda vaginalt- defentivit. Den nog i särklass häftigaste upplevelsen jag varit med om.
Kommer jag att göra om det - vi får se, fråga igen om något år.
Min kropp är så galet fantastisk. Den fixade det här. Tack.
PS. Post partum-bilder kommer för den som är nyfiken på hur min nyförlösta kropp såg ut, samt hur min kropp ser ut efter en vecka. DS.
Puss på er!
Vecka 39
Tjo!
Idag har jag inte så mycket att skiva av mig egentligen. Jag har ju publicerat så mycket klagande inlägg denna vecka, så klaget har liksom nästan tagit slut. Men en del om veckan kan jag alltid skriva ihop.
Vecka 39 har varit en berg- och dalbana upp och ned med ork och tålamod. Jag har pendlat mellan att känna mig urless på att vara gravid och faktiskt tycka att det är lite mysigt. Snart kommer jag ju inte ha magen kvar. Jag måste ju passa på att soltsera med magen medans jag kan.
I veckan har jag träffat Ellinor, blev bjuden på pannkakslunch och fick prata ur mig en massa. Har levt på den energin hela veckan. Så lycklig!
Jag har träffat Sofie och fick luncha en sväng och prata om livet. Laddat batterierna inför kommande vecka. Känner mig positiv.
Jag har gått promenader i solskenet.
Jag har hunnit med tre gympass i veckan, vilket känns otroligt bra!
Uppvärmning är som vanligt 10min stakning i stakmaskinen inför samtliga pass, då det är den enda uppvärmningsmaskin som funkar för mig och magen i dagsläget.
Pass 1
Gummiband (grönt, tungt motstånd) och lätta vikter. Cirkel med övningar, 10 reps/övning. 3 varv.
- Sidogång i squatposition (gummiband)
- Raka bendrag (kick bakåt) (gummiband)
- Liggande höftlyft (gummiband)
- Raka benlyft i sidoliggande (gummiband)
- Axelpress 12kg
- Dips
Pass 2
10 reps/övning, 4 varv
- Squats 16kg
- Windmile 8kg
- Ensida celans med KB 10 kg
- Luggage deadlft 24kg
- Raka marklyft 24kg
- LDR 16kg
- Axelpress 14kg
Pass 3
10 reps/sida/övning, 4 varv
- Luggage deadlift 20kg
- Wait fold 14kg
- LDR 16kg
- Enarmsrodd 12kg
- Clean 16kg
- Offside squat 10kg
- Thrusters 16kg
Jag har ringt och pratat med mamma. Fått gråta en stund över att jag är så trött på at vara gravid. Blivit uppmuntrad och fått bekräftat att det är okej att känna sig trött på det nu.
Känns skönt att veta att min mor gick över tiden 3 dagar då hon väntade min storasyster och trodde då att hon alltid skulle få vara gravid. Det är alltså inte bara jag som får dessa tankar.
Idag är det 7 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum. Jag börjar dock förlika mig med att jag antagligen kommer att gå över tiden. Det är okej. Jag har kontroll hos barnmorskan på torsdag, så får se vad hon säger då om hur bebbe ligger och lite sådant.
I veckan har jag haft ett väldigt tryck ned mot bäcknet och behövt gått på toaletten lite oftare. Bebbe har varit ganska aktivt. Dock har jag inte kännt så mycket förvärkar (förutom en natt, läs det inlägget här), det var mer föregående vecka. Jag mår fortfarande illa till och från. Energin pendlar upp och ned. Ilningarna ned över ligamenten i bäckenet har även de tilltagit.
Längtan efter den lilla krabaten är brutal. Jag tror jag aldrig har längtat så mycket efter något.
Att vara gravid är inte bara fysisk påfrestande nu, då kroppen är tung osv, utan det börjar även bli jobbigt mentalt. Man går i väntas tider. Det kan bli bebis idag, det kan bli bebis om 21 dagar. Det vet ingen. Jag är liksom i ett halvt pausat läge. Jag försöker boka in saker, träffa vänner osv. Men jag vill ändå inte boka in saker för långt fram - för tänk om bebbe tänker komma inom de närmsta dagarna?
Till veckan ska vi i alla fall fira Micke som blir 32 år på tisdag. Vi ska även träffa E och P-E käka vardagsmiddag och spela lite spel.
Jag ska försöka att ta mig till gymmet någon/några dagar (hoppas att orken tillåter) och så ska jag passa på att njuta av solen! Värderprognosen säger ju att den ska skina i några dagar nu.
Jag börjar få lite fräknar på näsan, då jag suttit ute och försökt att fånga så många soltimmar som möjligt denna vecka. Suttit mot laduväggen och läst, fikat och pratat strunt då jag har haft sällskap.
Det känns som att magen har sjunkit mer. Brösten känns som att de svullnat ytterligare. Jag har verkligen gigantiska bröst hehe (om jag jämför med vad jag startade med). Huden på magen är så otroligt spänd nu, ja tror inte att det kan växa mer. Nu börjar ju till och med venerna bli synliga och pressas utåt. Det känns att det är supertrångt åt bebbe där inne. Ser mer ofta en fot som petar ut hela sidan av magen.
Well, här kommer veckans bump-update
Puss på er!
Nu taggar jag och magen vecka 40. Kanske är detta sista bump-updaten? (troligen inte, men möjligheten finns ju där, och hoppet är det sista som överger människan är väl det man säger?)
Får man gråta en stund?
Alltså, får man gråta en stund för att man är så less och trött på att vara gravid?
Jag är så otroligt trött på detta nu. Inatt vaknade jag som vanlig vid typ 3 och var kissnödig. Jag gick upp och kissade, och himmel å pannkaka vad ont jag hade ned mot bäckenet. De tryckte och ilande. Jag gick och la mig i sängen igen, ilandet fortsatte,
små värkar kom till och från i nedre delen av magen. Jag tänkte att nu äntligen kanske det är på g? Men nej, efter att ha slumrat mig igenom denna värk och obehagskänsla, vaknar jag måttligt utvilad, (pga dålig sömn pga falska skitvärkar) så är
allt precis som vanligt igen. Kroppen stannade av allt.
Jag är så less på detta nu. Känns som att jag kommer få ha en bebis i magen för evigt.
Jag är även så less på att jag sällan blir sedd som bara Emma. Alla fokuserar på min gravidmage osv. Alla frågar när det är dags, och då förväntas jag optimistiskt att svara "den 25" och le förhoppningsfullt. Jag börjar vara bombsäker på att
jag kommer att gå över tiden. Det känns som att bebbe trivs alldeles för bra inne i magen (vilket i och för sig är bra, jag vill ju att bebbe ska må bra). Men nu är jag så less.
Vill bara lägga mig ned och gråta, snabbspola tiden så att bebbe vill titta ut.
Ja, jag kanske låter desperat. Men har du själv provat att
- ha mindre med energi än vad du har i vanliga fall, men vill göra en massa saker, men det går inte.
- Ha en enorm mage som hindrar dig från att utföra rörelser
- Inte kunna bära saker för att dels magen är i vägen och dels så dör man av fogsmärtorna om man bär för öjämnt.
- Inte kunna träna hur du vill för att du har en mage i vägen och uttöjda magmuskler. Du får även sammandragningar om det blir för ansträngande eller tungt
- Du har ofrivilligt gått upp ca 15 kg och känner dig som en heffaklump
- Du gör en sak, måste sedan sätta dig och vila för att:
- Din rygg känns som att den håller på att gå av, precis i svanken.
- Din ork är minimal
- Det värker i bröstryggen
- Dina knän gör ont pga all extra tyngd
- Mycket tryck ned mot bäckenet
- En bebis i magen som tycker att det är kul att försöka sparka ut revben och vitala organ
- Lätt buksmärta för att du råkade böja dig ned för mycket och du råkade klämma ihop magen så att alla organ som redan är mosade blev mer mosade.
- Du är så andfådd för att ditt hb värde är superlågt och kroppen prioriterar att syresätta bebbe och inte en själv
- Jag kan hålla på i evigheter, men jag slutar rada upp exempel nu
Så om du känner igen dig i ovanstående, så kan du säkert relatera till min desperation till att det ska vara över. Men annars har du ingen rätt att kalla mig desperat.
Sen att längtan efter den lilla krabaten i magen är helt hysteriskt stor gör det ju inte direkt bättre.
Jag är inte heller känd för mitt långa tålamod, så att jag har klarat mig såhär långt utan att få ett sammanbrott är ju faktiskt väldigt bra. Men nu är jag så nära bristningsgränsen.
Ett litet tips till alla er som träffar mig som gravida kvinna som är i sluttampen av min graviditet:
- fråga mig inte om jag är desperat
- Ifrågasätt inte min copingstrategi
- Prata inte om hur mycket NI längtar efter bebisen - jag som bär på ungen längtar mest
- Berätta inte läskiga förlossningsberättelser - jag vill inte höra
- Var inte imponerade av om jag är uppe och rör på mig - jag vet redan att jag ser ut som en heffaklump som inte borde kunna flytta mig en meter
- Prisa inte min gravidkropp - jag skulle typ ge vad som helst för att få komma tillbaka till kroppen jag hade innan graviditeten
- Prata inte om hur skönt det var att springa milen i solskenet på nya supertiden - jag vill men kan inte springa just nu. Min storsinthet räcker inte heller till just nu för att vara glad för din skull (förlåt).
- Prata definitivt inte om den supergoda salami och brie mackan som du åt i veckan.
(Dessa tips kanske inte gäller alla dagar, vissa dagar pratar jag gärna graviditet. Men fråga gärna innan du börjar, för att jag är så less på detta nu)
Frustrationen sprutar ut, kroppen värker överallt. Orken pendlar. Det är 9 dagar kvar till bf. Bara det känns som en evighet.
Nu ska gnällspiken ta och gå en promenad så att endorfinerna kanske hjälper mig att bli mer positivt.
Mvh
Så fruktansvärt trött på att vara hemma, trött, gravid, sötsugen och tjock.
