Ni är ganska många som är inne och läser här, vilket jag tycker är superkul. Om någon av er inte följt mig så länge, men ändå kikat runt här på bloggen så har du säkert sett att mitt arkiv är långt. Kategorierna är röriga och allt hamnar lite hur som, men det jag skriver är ärligt i alla fall. 

Jag vill även passa på att be om ursäkt till alla mina vänner. Förlåt fina ni för att jag är sämst i världen på att höra av mig, fråga hur ni mår och lyckas boka in någon dag att ses. Jag vill verkligen, men orken liksom räcker inte till. Att jobba, vara gravid, hämta och ta hand om barn och vardagen är det jag orkar med. Telefonen visar Instagram och någon story kommer då och då. Men det här med att formulera text... Jag är dess utom ännu sämre på att svara på meddelanden och svara i telefon när det ringer. Orken finns inte, viljan dock. Så fina underbara vänner, hata mig inte. Jag har inte glömt bort er, jag saknar er och längtar efter att ses. Det blir nog bättre när jag kommer ur denna gravid-dimma och första bebisbubblan har lagt sig. Så hoppas på att vara lite normalfungerande typ februari/mars 2020. 

Just nu försöker jag bara hålla mig flytande i ca 7 veckor till känns det som. 

Kom även på att jag vill säga tack till alla vänner som hör av sig ändå (du vet om det är du när du läser det här). Tack för att du orkar skriva sms och få svar ca 3 dagar senare. Tack för att du orkar skriva igen när jag för hundrade gången glömt att trycka på skicka. Tack. Ni gör vardagen så mycket bättre. 

Så ja, som ni kanske förstått vid det här laget så böjar jag vara helt slut. Jag har halsbränna, kan inte böja mig ner normalt längre. Jag är mer trött än tidigare, börjar lägga på mig lite vätska och svullnar lite om fötterna efter en arbetsdag. Jag känner hur gravidglowet har glidit av mig. Idag satt jag och grinade över hur trött jag är på att vara gravid, hur otymplig och ful jag känner mig. Hur otillräcklig jag känner mig som mamma när jag måste vänta ut en sammandragning innan jag kan lyfta upp Ellie. 

Jag är så trött på att nu inte ens kunna gå en rask promenad utan att få en sammandragning. Jag har konstant ont i revbenen på höger sida för monstret sparkar där. Jag har en mosad urinblåsa och stickande känsla ned i bäckenet och fiffin. 

Jag är så klar nu, vill bara ha min förlossning så att vi kan bli vår familj på fyra. Det kommer bli en omställning, javisst. Men sömnbrist kan jag leva med, det är ju min vardag ändå. Men när bebbe är ute kan jag äntligen få börja jobba tillbaka min kropp. En kropp som bara är min. 

Jag gnäller, absolut. Men jag säger som förra gången - jag är inte otacksam, herregud jag är så lyckligt lottad som kan bära ett barn. Jag är så tacksam att jag kan. Men bara för det kan jag inte förminska min känsla av att jag inte gillar att vara gravid i avseende vilka förändringar kroppen gör. 

Ca 7 veckor kvar... 2 veckor kvar att jobba efter denna. Jul, nyår. En jävla massa väntan och så förhoppningsvis en liten frisk bebis. 

Kommer få jobba med psyket en hel del nu sista tiden. 

Men då hörrni, då vet ni. Det är även därför antalet bilder är så få och antalet inlägg här ännu färre. Orken finns liksom inte. 

Jag lovar dock att det kommer komma gravid uppdateringar, familjeuppdateringar osv så ofta jag kan.

Puss på livet. Håll tummarna för att jag inte kommer att gå över tiden. 

Mer om vad som hänt i vardagen, Ellies ord och meningar och lite annat smått och gått från gångna veckor lovar jag er i ett annat inlägg!

Hej! Länge sedan nu (igen). Förlåt. Känns som om att jag inte hinner med, veckorna bara springer förbi och jag hänger med på ett hörn. 

Kroppen och jag mår bra, psykiskt börjar det bli jobbigt att vara gravid, det är påfrestande. Inte i avseende att det börjar vara tungt, utan mer för att jag börjar ha svårt att böja mig ner och ta på bla skor och strumpor som "normalt" folk. Det börjar vara psykiskt jobbigt för att jag vet att nu i skrivande stund (v.31+3), så har jag ca 8 veckor kvar till beräknat bf. Hur ska jag orka? 

Längtar ihjäl mig efter den lilla krabaten som mosar mina revben på höger sida, samtidigt som jag är lite lätt livrädd för hur det kommer att bli med två barn. Hallå, jag är liksom redan ganska slut när jag bara har Ellie att ta hand om. Jag oroar mig, som nog alla föräldrar gör för hur min kärlek ska räcka till? Hur ska jag kunna älska två barn lika mycket? Hur ska jag lyckas göra så att det ine blir orättvist? Hur ska jag hantera det så att båda får lika mycket närhet? Jag vet att nästan alla tvåbarnsföräldrar, eller ja, flerbarnsföräldrar säger att hjärtat bara växer. Kärleken man har ökar bara och alla får lika mycket. Men ändå. 

Lovar en bättre uppdatering gällande vecka 32. 

Puss

 

 

 

 

Nu kommer den, uppdateringen om en pissig vecka. 

Jag vet att många av er följer mig på instagram och vet att jag var in till förlossningen på koll natten till lördag. Berättade inte så mycket mer än att allt är okej med bebbe i magen. Men jag tänkte göra en ordentlig uppdatering här. 

 

Vi startar då helt enklet i slutet av veckan. Fredag. Jag är på jobbet som vanligt, har inga bekymmer alls. Avslutar dagen lite tidigare och tar ut friskvård. Kommer hem och vi åker till IKEA för att äta lunch. Väl på IKEA börjar jag må lite illa, tror att det bara beror på att jag ätit mat  och att det var länge sedan jag hade ätit något. Dagen rullar på och jag börjar få fler och fler sammandragningar. Vi lägger Ellie och jag däckar i soffan. Det ilar i hela magen, jag mår extremt illa och det har även börjat mola i ryggslutet. Klockan 20 går jag och lägger mig, har vid det laget rejält med frossa och ilvärk ner över magen, fiffin och ner i båda låren. Smärtan strålar ut. Lyckas somna och sover till kl 00 ca. Vaknar då och känner att "detta är inte rätt". Har inte ätit så mycket under kvällen, så jag går ner och sätter mig i soffan, får i mig två knäckemackor. Ringer 1177 för att få svar på om de tycker jag ska åka in på koll eller inte. Får svar snabbt, har extremt med frossa och kallsvettningar medans ilvärken kommer och går. Molandet i ländryggen har börjat sprida sig ned över båda skinkorna och baksidan av låret. 1177 kopplar mig till barnmorska på förlossningen som tycker att jag ska komma in. Sagt och gjort, jag går upp till MIcke och Ellie i sovrummet, väcker Micke försiktigt och berättar att jag åker in. Ber honom att stanna med Ellie och så gör vi inget mer väsen av det. Kände ändå att jag skulle fixa att köra in till Falun på ett säkert sätt. 

 

Väl inne i falun blir jag bra mottagen. De mäter bebbes hjärtljud (som tack och lov låter bra), kollar min puls, andning, jag får göra urinprov, de tar blodprov, blodtryck och kollar temp. Hade vid det laget 38,5 graders feber. Sedan är det bara att vänta på provsvar och läkarundersökning. "Värkarna" ger inga vidare utslag på monitorn, utan ingen kan riktigt förklara vart min smärta kommer ifrån. 

Läkaren kommer och genomför ett vaginalt ultraljud. Allt ser bra ut, livmodertappen är stängd, bebbe ligger bra och allt annat ser också bra ut.  Läkaren känner även igenom magen och kan inte heller utvändigt känna något avvikande. 

Provsvaren kommer och det är okej. Vid första kollen på urinprovet visade det att jag läcker protein i urinen, grad 1. Dock är det inget som håller mig kvar på förlossningen för. De har skickat iväg provet för vidare koll och kommer höra av sig till mig om det är något mer. Barnmorskan ger mig två alvedon för att få ner febern och beklagar att de inte kan hjälpa mig mer med smärtan. Dock så mår bebbe bra, och det va det jag kom in för att kolla och det är ju det absolut viktigtaste. Efter 2 timmar på förlssningen blir jag hemskickad igen. 

 

Ute från förlossningen går jag upp till parkeringen, hinner knappt sätta mig i bilen för ens jag känner hur jag bara måste spy! Tack och lov har jag en plastpåse i bilen och spyr upp vad som känns som allt jag ätit under fredagen. Värkarna fortsätter som tidigare. 

Jag kommer hem och lyckas somna vid 05. Micke och Ellie går upp vid 06.30 på lördagsmogonen och jag får sova vidare. Känner ändå att jag mår ganska bra. 

Vaknar vid 08.30, går upp och mår helt okej. Gör gröt och äter en god portion. Sen drar allt igång igen. Jag börjar få riktigt smärta från magen ned i ljumskarna igen. Går in i duschen och försöker få bort smärtan, Ellie kommer och vill duscha med mig. Lyfter upp henne och hela jag bara känner hur jag inte orkar, vi får sitta på golvet i duschen. 

Kommer ut från duschen och Micke tar över Ellie. Jag bara ligger på badrumsmattan helt oförmögen att röra mig. Tar en värktablett för att döva den värsta smärtan och yrseln. Det går inte. 

Beslutar där och då att Micke och Ellie får göra helgens planer utan mig. Så är det bara, jag kan liksom inte pusha igenom det, inte ens med alla värktabletter i världen. 

Värktabletten funkar till viss del ändå och jag orkar hjälpa Micke att packa i en timme, leker med Ellie och fixar lunch. Men kallsvetten rinner. Håller ihop för Ellies skull. Sedan åker Micke och Ellie och hälsar på kompisar i uppsala. 

 

Jag kan säga att bestämma mig för att "jag är sjuk på rktigt" och skicka iväg Ellie och Micke är nog ett av de jobbigaste besluten jag gjort som mamma hittils. Det gjorde så ont i hjärtat att erkänna för min själv att jag inte skulle fixa att ta hand om Ellie den dagen. Det va så jobbigt att inse att jag skulle vara utan min älskade unge i mer än 24 timmar. Och det som var ännu jobbigare va att jag såg verkligen hur Ellie anstängde sig för att leka snällt runt mig när Micke fixade inför deras resa. Och det skar verkligen i hjärtat när hon blev ledsen, för att jag var ledsen, ville kramas med mig och trösta mamma för att göra allt bra. Så liten och förstår så mycket ändå. Fy vad jag grät när dom åkte iväg, usch. Grinar nu å för den delen. 

 

Sedan gick jag in och det va som om att kroppen bara släppte allt, jag spydde upp frukosten och sedan däckade jag i sängen och sov. När jag vaknade lyckades jag få i mig 1 mandrain och lite vatten, sen låg jag i soffan. Så förfölt dagen, jag hade feber och frossa om vart annat, mådde illa och fick inte i mig mer än någon mandarin då och då. Min granne kom förbi och kollade till mig och såg att jag levde. Var noga med att be mig ringa om jag ville ha hjälp med något. Mickes bror var förbi för att se om han kunde hjälpa till. Micke höll kontakten med mig hela dagen på sms. Mamma ringde även 3 ggr för att se hur det va med mig. Alla är så snälla emot mig, helt galet att det finns så fina och omtänksamma männsikor. 

Mot kvällen hade jag repat mig lite och facetimeade med Ellie och Micke en stund innan Ellie skulle sova. När Ellie sa "hej mamma" i telefonen kunde jag verkligen inte hålla tillbaka tårarna. Usch, vill aldrig vara ifrån henne igen.  

 

Hur som, på söndagen vaknade jag och mådde mycket bättre. 1 värktablett senare och jag fixade hela dagen, matintag och vätskeintag. Och förstå vad lycklig jag blev när Ellie kom hem och kramade mig. Då va livet komplett igen. 

 

Så, jag tror att det hela va bara min kropp som sa "fuck you" och ville att jag skulle vara stilla och ta det lugnt en liten stund. Jag förstår det nu. Jag har nog bara väldigt svårt att ta in hur sjuk jag faktiskt va. Micke och Ellie hade haft en bra helg hos kompisarna och jag fick ligga helt död, själv hemma. Det blev en win, win för oss alla tror jag. Men nu vill jag verkligen inte vara sjuk på ett bra tag. Bebbe i magen mår prima och sparkar som en riktigt, ja kickboxare kanske? Det är viktigtast. 

 

Jag är dess utom otroligt less på att vara gravid. Alltså jag har inte velat klaga innan, och jag vantrivs inte på samma sätt som gravid som jag gjorde förra gången. Men jag saknar att ha bara min kropp. Jag saknar att inte känna mig otyplig. Jag saknar att kunna lyfta tunga saker utan att få en enda tillstymmelse till sammandragning. Jag saknar att kunna springa utan att det känns som om att halva bäckenbotten ska ramla ut efter ett steg (ta det lugnt gott folk, ja springer inte, men ibland måste man leka lite med Ellie och då sker det i bara farten, stannar dock direkt vid obehag). 

Önskar nu att det skulle gå att snabbspola de 10 veckor som är kvar av denna graviditet. VILL VERKLIGEN VARA KLAR NU. 

VILL ALDRIG MER VARA GRAVID 

Längtar dock oroligt mycket tll förlossningen, för det va en sådan kick. 

Måste för övrigt börja planera inför hur vi ska göra när förlossningen drar igång, vem som kan komma och ta Ellie osv. 

Jag ska även unna mig ett alldeles nytt myssett/pyjamas att ha med mig till förossningen. Ska även köpa ännu större trosor än jag hade sist, ska skaffa sådana med bred kant och hög midja. De ska få plats med den där megabindan, för gudara ska veta att jag blödde floder typ efter förlossningen med Ellie. Skulle gissa på att det inte blir mindre denna gång. 

 

Så, ja det va det. 

 

I veckan annars så har det rullat på som vanligt. Jag va hemma och vabbade Ellie i onsdags, Micke och Ellie va hemma torsdag och fredag för att Micke hade höstlov. Jag va på rutinkontroll hos barnmorskan i onsdags, allt va även då bra med bebbe. Jag vägde då 76kg, SF måttet hade vuxit bra och blodtrycket va jättebra.  Järnvärldena va dock låga. Denna gång har min kropp verkligen inte accepterat några järntabletter alls, jag mår extremt illa av dem och sedan fuckar magen ur. Jag VÄGRAR att ta något medel för magen för att jag ska kunna stoppa i mig järntabletter. Det gör jag bara inte. Äter nu istället bara kosttillskott med järn, det funkar bra med magen. Jag vet att det inte är tillräckligt, men bättre än inget. Tips på bra och "snälla" järntabeltter mottages gärna. 

 

Ellie fortsätter med sin språkutveckling, denna vecka utökade hon med: "flytta på dig, tut,tut akta dig, gå hem farmor" sen är det mer som jag nu inte kommer på, på rak arm såhär, för hon pratar verkligen hela tiden. 

 

Det va allt för denna vecka.Håller verkligen tummarna för v30. Vill så gärna må bra och ha orken kvar. Har äntligen ansökt om graviditetspenning också, satte datumet till 2 december för att få gå hem, har egentligen tänkt att jobba till 16 december om kroppen håller, men jag vet inte ja. 

Höres nästa vecka!