Lilltjejen mår bra! 

Bilirubinvärdena har gått ner och dalar sakta med säkert mot normal nivå. 

En sådan lättnad. 

Firade detta med att pyret fick sitt första bad (hon var väl inte superförtjust i det där med vatten) och sedan lite solterapi på vardagsrumsgolvet liggandes på pappa. 

En liten uppdatering om lillans gulsot. 

Vi var och tog nytt blodprov idag som visade på att bilirubinvärdena har stannat av och förhoppningsvis börjat att sjunka.

Vi ska in på lördag till BB för ett nytt prov för att se vart värdena tar vägen. 

Lilltjejen mår för övrigt bra, pigg och glad. Småtjurig och frikissar så fort blöjan åker av. 

Imorgon får vi äntligen en helt ledig dag utan provtagning och hålltider. 

I förrgår fick vi komma hem från BB efter att lillan solat under sollampa deluxe i 12 timmar. 

Idag var vi och tog prov och värdena i blodet har ökat igen. Så nu ska vi och ta prov imogon förmiddag igen för att se om värdena fortsätter att stiga eller om de börjar sjunka. 

Lillan upplevs må bra trotts omständigheterna. Äter, sover och är nyfiken på livet. 

Dock så känns det jobbigt i mammahjärtat varje gång ett prov ska tas. Jag är orolig hela tiden för att lillan ska må dåligt utan att jag märker det. Jag är rädd att hon är för kall, för varm, hungrig osv. Jag är orolig att jag ska missa tecken på att gulsoten blivit värre. 

Det är så svårt också att upptäcka avvikande beteende  då vi inte varit hemma mer än en hel dag utan att behöva åka någon stans. Så jag vet faktiskt inte lillans rutiner trotts att hon är en vecka gamal. Vi har åkt runt så mycket och tagit prover, varit inlagda på BB osv så vi har liksom inte riktigt landat hemma än. 

Jag håller tummarna för att värdena har sjunkit igen imorgon så att lillan mår bra och att vi slipper att läggas in på BB igen.

Håll tummarna för oss! 

Gravidmage i vecka 39

Såhär såg min kropp ut ca 4 timmar efter förlossningen 

Och såhär ser min kropp ut 1 vecka efter förlossningen. Jag har bara låtit kroppen sköta sig själv och fixa sig tillbaka. Enda träningen har varit knipövningar. 

Lite degig mage, men så mycket mer återhämtad än vad jag hade förväntat mig. 

Att föda ett barn. 

Jag gjorde det. 

Helt magiskt och helt ofattbart. Tänk vad kroppen klarar av. 

Nu sitter jag här, lycklig i en bebisbubbla.

Världens underbaraste pojkvän, världens underbaraste lilla dotter. Livet är fint. 

 

Jag vaknar på morgonen, pigg och glad. Gravid i vecka 40. Kroppen känns stark, så jag bestämmer mig för att åka till gymmet. Micke kör in mig till Friskis när han ska till jobbet och jag kör ett vanligt pass. Går i trappmaskinen, lite övningar med gummiband och kettlebell. Går sedan de ca 3 km hem. Äter lunch. Börja att känna av molvärk i ryggen. Noterar det inte nämnvärt mycket utan fortsätter med min dag. Runt klockan 14.00 börjar jag notera att molvärken är mer regelbunden, sitter som ett band i ryggslutet. Vågar inte hoppas på att något är på gång. Går ut och ordnar i hönsgården. När Micke kommer hem så berättar jag att jag har haft molvärk, regelbundet med ca 20 min mellanrum sedan kl. 14, men att jag fortfarande tror att det kommer att stanna av. Ingenting att hetsa upp sig för helt enkelt. 

 

Natten kommer och jag sover otroligt dåligt. Värkarna kommer fortfarande med ca 20 min mellanrum, men har tilltagit i styrka. Värkarna går fortfarande att andas sig igenom utan problem. 

 

Går upp klockan 06 då jag inte klarar att ligga i sängen mer. Micke har studiedag och ska in till Högskolan i Falun. Värkarna kommer och går med samma intervall som innan, fortfarande går det relativt bra att härda ut. Micke fyller dagen till ära 32 år och vi skämtar om att han kanske inte kommer att få ha en egen födelsedag om vår lilla bebbe bestämmer sig för att titta ut. 

 

Jag övertalar Micke att åka in till Falun och göra sin studeidag. Upplever inte att han kan göra mer nytta hemma om jag ändå bara går och har småont ca var 20 min. Han lovar att vara standby och åka på en gång om det behövs. 

 

Under förmiddagen hör Micke av sig. Klockan 10 kommer ett sms: "Hur går det? Förlåt att jag är tjatig men jag kan inte låta bli"

Jag hade då ringt förlossningen och kollat  hur länge de tyckte att jag kunde vara hemma. Jag svarar Micke att jag har kollat med förlossingen som sa att jag får åka in när jag inte känner att jag kan hantera värkarna hemma längre. Skriver att värkarna kommer med 4-10 min mellanrum, att delar av min slempropp har gått och att jag fått tips om att duscha varmt och vetkudde. Jag skriver även att jag ska ta en promenad och se om det ger med sig lite. 

 

Klockan är nu runt 12 och jag har provat att duscha utan resultat. Värkarna är så starka nu att jag måste stå och hålla i mig i något.

Micke ringer och kollar om jag är okej. Ber honom att äta lunch och hänga kvar på högskolan, förska att genomföra dagen. Jag härdar genom värkarna. Tar de stående mot bänkskivan i köket. 

 

Jag provar att gå en promenad runt byn. Klockar värkarna som pendlar med ca 7 och 4 min mellanrum. Kommer hem, värmer vetekudden. Går på toaletten. Har sådan smärta att den är helt outhärdlig. Värkarna bara tilltar och kommer fort.

 

13.09. Sms:ar Micke i panik. "Kan du komma hem nu?" Får svar på 3 sekunder att han kommer! Sedan ett sms "är du ok?". Jag har då så ont att jag inte kan svara. Micke ringer upp och jag får fram att det gör sååå ont. Tårarna rullar. Kroppen har panik. Micke lovar att vara hemma på mindre än 20 min. Jag ber honom att köra försiktigt. 

 

Jag ställer mig och börjar blanda lättryck men kommer inte längre än till att jag plockar fram paketet och karaffen. Sen tar smärtan över igen. Går som ett band genom hela svanken, ned mot skinkorna, fram över nedre delen av magen och lite framsida lår. Jag lägger mig med vetekudden på mattan i vardagrummet. Smärtan gör att jag inte ens orkar att klocka värkarna längre. Jag ligger där, tar värk efter värk och väntar in Micke. 

 

Då Micke kliver in genom dörren har värkarna minskat i styrka igen. Jag gråter för att jag är så lycklig att han är hemma. Vi diskuterar att åka in till förlossningen. Jag vill prova att gå ett varv runt byn innan vi åker in. För tänk om det kommer att stanna av nu? Jag har inte haft någon vattenavgång, värkarna är inte ritkigt 3 på 10 min, och jag har ingen aning om hur öppen jag är. 

Jag och Micke stapplar oss runt byn. Det går i sniglefart. Micke klockar mina värkar som jag tar stående krampaktigt hållandes i honom i armen. 3 värkar på 7 min. Vi kommer runt byn, bestämmer oss för att åka in till förlossningen. Jag ringer förlossningen som säger att i kan komma in och kolla läget. 

 

Bilresan in till Falun är nog den värsta bilresa jag någonsin gjort. Smärtan att ta värkarna sittandes i den vinkeln, jag kan inte beskriva det. Jag ville bara fly ur min kropp och låta någon annan ta över. Sen mellan värkarna så var det helt okej. Så lungt. 

 

Vi kommer in till förlossningen. Kliver ur bilen,  jag får en värk och tar den stående på parkeringen hängandes mot Micke. Vi staplar vidade in. Ringer på dörrklockan vid förlossningen. Jag har så otroligt ont. Vi blir mötta av en så trevlig sköterska. Trårna rinner och jag känner att äntligen så kan någon kolla att allt rullar på. 

 

15.25

Vi får ett rum, med superfin utsikt över Falun. Jag får lägga mig på sängen och en barnmorska kommer in. Barnmorskan presenterar sig och kopplar upp mig mot en maskin som läser av mina värkar och bebbes hjärtljud. Hjälper mig att ta mig igenom värkarna. Instruerar mig att åka med och inte kämpa emot. Lägger tryck på kroppen, får mig att slappna av, ta ned axlarna och andas genom värken. 

Kontrollerar att bebbe mår bra, vilket hon gör. Micke går och parkerar om bilen,  handlar mat och hämtar upp våra grejer på rummet. 

 

Jag får en illamåendeatack och spyr. Spyr som en katt. Barnorskan stöttar och är hur bra som helst. 

 

16.00

Barnmorskan undersöker min status. Bebbes huvud är fixerat i bäckeningången, cervix utplånad, öppen 4 cm och buktande hinnblåsa. Fosterljud normala. Etablerat värkarbete. 

Hurra! Vi får stanna kvar på förlossningen. Vi är igång på riktigt! Vi ska få barn snart!

 

Jag kör på utan smärtlindring. Barnmorskan och Micke hjälper mig att andas igenom värkarna, lägger tryck på bäckenet håller ned mitt huvud och får mig att slappna av. 

 

17.30 Jag får prova att bada. Smärtan i värkarna är brutal. Minskar något när jag sitter i badet. Micke är helt fantastisk och stöttar hur bra som helst. Micke får ta på mig strumporna efter badet för att jag har så ont att jag inte kan böja mig ned. Promenaden tillbaka till rummet är så jobbig. Det gör så ont. 

 

18.44 Tar mig tillbaka till mitt rum, ligger på sidan i sängen. Provar TNS. Jag har lite svår att pricka in starten på TNS-apparaten med värken. Tycker inte att det lindar nämnvärt. Men de dövar ändå en del av smärtan på något underligt vis. 

Barnmorskan sätter PVK och tar prov.

Här gör det så ont i värkarna att jag knapp är medveten om vad som händer. Micke hjälper mig att tycka ned på sidan av bäckenet då värken kommer. Jag vill ha lustgas.

 

Får lustgas. Lyckas inte att pricka in så att den dövar värktoppen men gasen gör att jag är helt borta mellan värkarna. Krigar på med TNS och lustgas. 

 

Kaskadspyr. Mår så fruktasvärt illa av all smärta. 

 

Tycker här att varken TNS eller lustgas funkar. Vill ha ryggbedövning. Frågar i smärta om det är för sent att få ryggbedövning. Barnmoskan säger att det är helt lugnt och går och beställer EDA. 

 

Krigar mig igenom följade timme, allt är som i en bubbla. Lustgas och TENS. Är inte riktigt medveten om vad som händer. 

 

19.44

Får EDA. EDA och lustgas är guds gåvor till kvinnan. Tänk vilken magisk smärtlindring. Smärtan som hela tiden suttit som ett band från ryggen och fram liksom domnade bort mellan värkarna.  Jag kan äntligen vila lite mellan värkarna. Jag är helt slut. 

 

Jag blir ombedd att gå på toaletten och prova att kissa. Kissar och smärtan i värkarna tillat medan jag är på toaletten. Kommer ihåg att jag har en boozt-knapp på EDA:n. Booztar en gång. 

Här börjar jag att zona ut. 

 

21.29

Jag får ny barnmorska och ny sköterska. Skiftbyte i bebisfabriken. 

 

Kör med lustgas tar mig igenom värkarna. Micke stöttar. Jag vet att han är där, men inte riktigt vart.  Jag vill boozta EDA:n en gång till, men makskinen säger från, Jag får inte boozta mer. Minns att jag blir så arg på att jag inte kan boozta nå mer. Svär åt EDA-pumpen. 

 

Här ifrån har jag läst i journalen vad som hände, samt fått återberättat av Micke. Jag är medveten om delar, men inte allt. Kombinationen av EDA och lustgas och illamående har här gjort att jag bara fokuserar på att överleva. Jag vill abryta, pausa, gå hem en stund. Jag vet att jag gnyr en gång mellan värkarna att "nu vill jag gå hem! Jag vill inte mer"

 

22.15 Blir undersökt igen. Öppen 8-9 cm, buktande hinnblåsa. Bebbes huvud strax ovanför spine. Vet att jag säger till Micke "tjoho bara ca 1,5 cm kvar!" 

 

22.48 Jag ligger på sidan, sacosäck mellan benen. Lustgasen i högsta hugg. 

Forstervattnet går. Äntligen. Jag bara känner hur det äntligen släpper en spänning och att vattnet sipprar ned för benen. Jag säger till barnmorskan att nu gick vattnet. Hör hur banmorskan säger att det ser ut som att bebbe har bajsat i fostervattnet. Barnmorskan kommer och visar att de tänker sätta en skalpelektrod på bebbe för att kunna hålla koll. Jag bara nickar och vill att bebbe ska må bra. 

 

Mer fostervatten rinner och jag hör att barnmorskan nu säger att fostervatnet är klart. Förstår inte riktigt, så Micke upprepar. 

Jag kan andas lite lugnare igen. Vatten rinner ut vid varje värk. 

 

Jag andas lustgas och bara lever mig igenom värkarna. Micke är helt fantastisk, ger mig vatten, stryker mig på ryggen och stöttar. 

 

23.20 Jag frågar om jag får börjar krysta. Det känns som att kroppen vill hjälpa till nu. Jag får komma över på rygg och prova att krysta. Trycker och trycker. Så svårt att lyckas hitta helt rätt. Känns som att jag ska bajsa på mig. Känns som att jag tar i så mycket att hela jag ska explodera. 

 

23.22. Blodigt fostervatten rinner. (jag vet ingenting om att det är blod i fostervattnet, men Micke noterar, barnmorskan och undersköterskan börjar att vidta åtgärder) Jag fortsätter att krysta men vi kommer inte riktigt framåt. 

 

23.35 Jag blir ombedd att lägga mig på vänster sida och avvakta med att krysta. De kollar min temperatur som då är 38. Ger mig alvedon och tar infektionsprover. 

 

Jag är i min bubbla, låter allt bara ske. Kroppen lever sitt eget liv. Jag bara åker med. Jag får inte krysta, så när krystvärkarna river tag i kroppen så kränger hela jag. Jag håller i syrgasmasken som en dunknande, kroppen kränger. 

Någon stans i allt detta har de stängt av EDA:n så värkarna och smärtan bara tilltar. 

 

00.08 Jag får äntligen komma över på rygg och provkrysta igen. Jag ligger på rygg, håller i handtag som finns på sängen, benen i ställning. Jag tar i som jag aldrig förr har tagt i. Jag drar med armarna, krystar. Micke hjälper till att hålla upp mitt huvud när jag tycker. Det känns som att hela jag ska spricka där nere. Det känns som att jag håller på att ha sönder allt. Smärtan är brutal. 

 

00.15. Barnorskan säger att nu kommer läkaren in och kollar till oss. I journalen står de att bebbes huvud då skymtar och att läkaren håller sig kvar på rummet. 

 

Barnmorskan säger att jag nu kan känna på bebbes huvud. Jag känner med handen och de är hårt, kladdigt och varmt. Det gör så frukansvärt ont när bebbes huvud är halvt ur, håller allt öppet. 

 

Jag vet att jag ber läkaren om att "kan han inte bara trolla ut bebbe nu?" i lätt smärtsam panik. Micke berättade i efterhand att läkaren då suttit i en fåtölj i ett hörn av rummet och viftat lite svingande med ena armen.

 

Jag krystar på.  Väntar in värkarna tar i så att jag tror att jag ska sprängas. Lustgasen är borta, EDA:n urkopplad. Det är jag och urkraften i värkarna. 

 

00.20. 

De två sista krystvärkarna känner jag hur bebbes huvud verkligen ger med sig och glider ur. Känslan när detta sker går verkligen inte att beskriva med ord. Vilken galen kraft! Så fort hon kom ut försvann all smärta. Känslan av att gå sönder där nere, den brinnande och svidande känslan bara *poff* borta. Inget gjorde ont längre. Jag noterar hur läkaren försvinner ut ur rummet så fort bebbe kommit ut. Allt är alltså bra med bebbe. 

 

Min navelsträng är lite kort, så bebbe kommer bara upp till magen. Jag gråter, Micke gråter. Micke kysser mig.  Jag frågar vad det blev. Micke får titta efter och berättar sedan att det blev en liten tjej. Vår alldeles superfina dotter. Tänk att vi fixade det 

 

00.27 

Moderkakan krystas ut/ barnmorskan drar ut den. Hel moderkaka men med tasiga hinnor. Micke får klippa navelsträngen. Då navelsträngen är klippt får hon äntligen komma upp på bröstet. Hon ligger där alldeles varm, andandes och börjar genast att söka efter bröstet. Får tag och börjar att snutta på en gång. En så duktig tjej! 

Jag är bara medveten om henne. 

 

Barnmorskan tycker på magen för att se om livmodern drar ihop sig bra. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde brutalt ont. 

Fosterhinnor blandat med blod rinner ur mig. Men livmodern verkar dra ihop sig. 

 

00:45

Nu lagar de ihop mig. Fixar och donar med det som är trasigt i mitt underliv. Jag fick en ytlig bristning grad 2, som lyckligtvis inte var värre än om de hade gjort ett klipp under förlossningen. Resten av lagandet var invändigt. De sydde 6 stygn invändigt totalt och jag bespar er detaljerna om vilka delar och muskler som syddes samman igen.  Men de sydde och lagade i 1 timme och 30 min, så det var en del som var komplicerat. 

 

Under hela tiden som de sydde ihop mig så låg jag med lillan på bröstet. Jag fick äta lite mer dextrosol, dricka vatten. 

Jag upplevde de inte som att det tog 1,5 timmar att laga mig. Men tydligen så gjorde det de. 

 

När jag var lagad och klar fick se på moderkakan och fosterhinnorna. Det var faktiskt fascinerande att få se (men till dig som läser- googla det inte! Det är bättre att se på riktigt). 

 

Sen så tryckte de ut lite mer gojs från min livmoder. Livmodern drog ihop sig lite mer. Men detta gjorde svinigt ont. 

 

Efter allt lagande och fixande fick jag kissa och sen var det bara mys med familjen. 

Då jag stod på toaletten och observerade mitt tilltufsade jag så såg jag en massa små röda prickar i ansiktet. Jag försöker rent spontant att tvätta bort dem. Men inser snart att det är små blodkärl som har spruckit. Jag har alltså tagit i så mycket att jag har spräckt blodkärl i ansiktet. Det är lite sjukt. 

Maxibindan på plats, nättrosor (aka kasslertrosor) på. Tack kroppen för att du fixade det här. 

Sen så fick vi en så fin fikabricka. Vi fick lite andrum och tid att smälta allt lite. 

 

04.10 

Vi får äntligen gå från förlossningen till BB. Vi får ett rum (som är iskallt för att de har vädrat). Vi bestämmer att Micke ska försöka att sova och att jag ska vila med bebbe. 

 

Micke hinner inte mer än att lägga ned huvudet på kudden för ens han sover. Så slut efter en så lång dag med så mycket kaos och anspänning. Jag är på något mystiskt sätt vaken och inte nämnvärt trött. Mamma hormonerna sprutar. 

 

06.10

Barnmorska kommer in och kontrollerar min temperatur och bebbes temp samt saturation. 

Jag har fortfarande feber men det går nedåt. Så inga infektionsprover behövs tas. 

Bebbe mår prima. 

 

10.00 

Vi blir skickade till patienthotellet på sjukhuset. Har tider bokade på BB-mottagningen. Vi får gå och vara en liten familj på riktigt. 

 

(Vad som hände sen kommande dagar tills idag  med prover osv kan du läsa här) 

 

Jag har haft en fantastiskt förlossning. 

Vi var helt själva på hela förlossningen, hade exemplarisk uppbackning av sköterskor, undersköterskor barnmorskor, läkare osv. 

Jag uppskattar så mycket att jag fick köra på utan bedövning och annat så länge tills jag inte klarade det längre. Jag blev erbjuden alternativ till smärtlindring innan EDA:n. När jag sedan bad om det så var det inget problem. 

 

Jag är en otroligt lycklig kvinna som fått vara med om en så magisk upplevelse. 

Ja, det gjorde skitont. 

Var det värt det - alla dagar i veckan.

Var det värt att föda vaginalt- defentivit. Den nog i särklass häftigaste upplevelsen jag varit med om. 

Kommer jag att göra om det - vi får se, fråga igen om något år. 

Min kropp är så galet fantastisk. Den fixade det här. Tack. 

PS. Post partum-bilder kommer för den som är nyfiken på hur min nyförlösta kropp såg ut, samt hur min kropp ser ut efter en vecka.  DS.

Puss på er! 

 

 

 

 

 

 

 

Lillan har klarat alla tester galant. Pigg och frisk som en liten nötkärna! 

Men hon visade tendenser på nyföddhetsgulsot dagen innan vi fick åka hem från FLL. 

Den 23/3 tog vi nytt test för gulsot, fick klartecken att åka hem och komma tillbaka för kontroll 25/3. 

25/3 kommer vi in tar blodprov. Klockan är runt 10. Vi får vänta på svar. De ringer upp och säger att billirubinvärldena har höjts, så vi får packa saker med oss, komma och ta nytt prov och vara berädda på att läggas in på BB. 

Kommer in 13.30 till BB-mottagningen i Falun. Ska ta nytt prov. Nu är lillan stucken i båda händerna, så de får kalla in en expert som sticker henne i huvudet. 

Mer orolig väntan på provsvar. 

Vi får klartecken att åka hem igen! Halleljua!

Får tid för nytt prov på MVC i Borlänge idag. 

Kommer till MVC idag, tar blodprov. Usch vad det gör ont i hjärtat att se folk sticka nålar i lillan. 

Får åka hem och vänta på svar. 

15.00 ringer de och säger att världena i blodet höjts igen och att vi måste läggas in på BB för behandling. 

Packar i stress och lätt panik ihop grejer så att  vi kan åka in till Falun. Det gör så ont i hela mig, vill inte att det ska hända något med vår lilla tjej. 

Kommer in på BB. Alla tar det superlugnt. Visar oss vårt rum, visar lampan lillan ska sola under som behandling. 

Och nu sitter vi här, väntandes. Lillan solar, sover som en stock i sin uppvärmda lilla låda med lampa över. 

Hon ska till en början sola 6 timmar, sen ska nytt prov tas. Efter det ska en ny bedömning göras för hur vi ska gå vidare.

Vi lever i bebisbubblan. Fokus ligger i princip bara på vår lilla tjej. Ingenting annat fångar min uppmärksamhet tillräckligt mycket för att jag ska kunna fokusera nämnvärt. 

Micke är med och är världens bästa sambo och pappa. Hela familjen samlad. Lillan i sin box, jag som den flaxande hönsmamma jag är och Micke som det lugna stabila ankaret mitt i allt det här. 

Klockan 00.20 kom vår lilla prinsessa till världen. 

3420g, 50cm lång 

Lyckligare kan man inte vara! 

 

Jag är så otroligt trött på detta nu. Inatt vaknade jag som vanlig vid typ 3 och var kissnödig. Jag gick upp och kissade, och himmel å pannkaka vad ont jag hade ned mot bäckenet. De tryckte och ilande. Jag gick och la mig i sängen igen, ilandet fortsatte, små värkar kom till och från i nedre delen av magen. Jag tänkte att nu äntligen kanske det är på g? Men nej, efter att ha slumrat mig igenom denna värk och obehagskänsla, vaknar jag måttligt utvilad, (pga dålig sömn pga falska skitvärkar) så är allt precis som vanligt igen. Kroppen stannade av allt. 

Jag är så less på detta nu. Känns som att jag kommer få ha en bebis i magen för evigt. 

Jag är även så less på att jag sällan blir sedd som bara Emma. Alla fokuserar på min gravidmage osv. Alla frågar när det är dags, och då förväntas jag optimistiskt att svara "den 25" och le förhoppningsfullt. Jag börjar vara bombsäker på att jag kommer att gå över tiden. Det känns som att bebbe trivs alldeles för bra inne i magen (vilket i och för sig är bra, jag vill ju att bebbe ska må bra). Men nu är jag så less. 

Vill bara lägga mig ned och gråta, snabbspola tiden så att bebbe vill titta ut. 

Ja, jag kanske låter desperat. Men har du själv provat att 

• ha mindre med energi än vad du har i vanliga fall, men vill göra en massa saker, men det går inte.  
  
• Ha en enorm mage som hindrar dig från att utföra rörelser 
• Inte kunna bära saker för att dels magen är i vägen och dels så dör man av fogsmärtorna om man bär för öjämnt. 
• Inte kunna träna hur du vill för att du har en mage i vägen och uttöjda magmuskler. Du får även sammandragningar om det blir för ansträngande eller tungt 
• Du har ofrivilligt gått upp ca 15 kg och känner dig som en heffaklump 
•  Du gör en sak, måste sedan sätta dig och vila för att:

1. Din rygg känns som att den håller på att gå av, precis i svanken. 
2. Din ork är minimal 
3. Det värker i bröstryggen 
4. Dina knän gör ont pga all extra tyngd
5. Mycket tryck ned mot bäckenet 
6. En bebis i magen som tycker att det är kul att försöka sparka ut revben och vitala organ 
7. Lätt buksmärta för att du råkade böja dig ned för mycket och du råkade klämma ihop magen så att alla organ som redan är mosade blev mer mosade.
8. Du är så andfådd för att ditt hb värde är superlågt och kroppen prioriterar att syresätta bebbe och inte en själv 
9. Jag kan hålla på i evigheter, men jag slutar rada upp exempel nu

Blir smått galen på alla små otydliga syptom som kanske tyder på att förlossningen är på g. Googlar som en galning för att få svar. 

Jag googlar saker som jag aldrig för mitt liv trodde att jag skulle googla. Vissa saker jag googlar är så konstiga att jag tror att jag inte ska få sökresultat. Men tro det eller ej, jag har fått svar på allt. Det har varit fler desperata mammor som velat veta om förlossningen är på g, frågor och svar i de mest underliga mamma-forum. 

 

Saker jag seriös har googlat senaste veckan:

• Mer bajs och kissnödig förlossning på g?
• v. 39 öm i nedre delen av magen + mensvärkskänsla
• måste slemproppen gå innan värkarna startar?
• Slempropp
• tecken på att förlossningen är på g?
• Varför sticker det/ilar och trycker på i underlivet? Gravid v. 39
• Tecken på "nära" förlossning 
• Betyder mensvärk och tryck nedåt att förlossningen är på g?
• Lasra bort hudbristningar 
• Första tiden efter förlossningen 
• Förlossning
• Förlossningen Falu Lasarett
• Kände ni något annorlunda dagarna innan förlossningen starade?
• Hur kände ni innan förlossningen startade?
• Hur lång tid efter fixering startade förlossningen, förstföderska. 
• bröspump

Tiden tickar vidare. Förlossningen närmar sig. BB-väskan är färdigpackad.

Jag känner mig förvånansvärt lugn inför förlossningen. Längtar efter att det ska dra igång. Kroppen övar med kraftig mensvärkskänsla till och från. Kroppen känns ganska pigg, trotts allt. Jag är liksom redo nu. Kroppen känns fysisk redo och jag känner mig mentalt redo. 

 

Jag har funderat mycket över hur jag vill att min förslossning ska bli. Självklart har jag det. Sedan vet jag att allt kanske inte blir som jag vill när jag väl är där, men det har sällan skadat att ha en plan?

 

En vanlig fråga som jag brukar få, är om jag vill föda vaginalt eller med kejsarsnitt? Jag vill absolut föda vaginalt, om det går. Jag har inte ens diskuterat planerat kejsarsnitt med min barnmorska, utan det har varit självklart för mig från start att jag ska föda vaginalt. Sedan är jag fullt medveten om att det kan bli akut snitt om förlossningen inte går som planerat. 

 

Jag tror att det kommer vara en så otrolig upplevelse att föda barn. Men jag kan inte förneka att jag har rädsla för att spricka. Jag får ångest när jag tänker på att jag kanske spricker jättemycket och biverkningarna som kommer efter. Kommer mitt underliv någonsin kännas som mitt igen? Kommer jag kunna ha sex utan att ha ont? Jag vet att Falu Lasarett har bra läkare som syr ihop en på operation om det nu skulle behövas, men det känns ändå som en skral tröst. Jag kommer antagligen inte tänka på det där med att spricka under själva förlossningen, men det kommer ju en tid efter. 

Eftervården för en nyförlöst kvinna är ju inte så otroligt uppstyrd, som jag förstått det. Ett kontrollbesök hos barnmorskan ca 6 veckor efter förlossningen. Sen inget mer? Inget fysioterapeutbesök för kontroll av aktivering av bäcken- och magmuskulaturen? Det känns lite som att det är - tack och bock nu har du fått ditt barn, vi har sytt ihop ditt underliv så att du förhoppningsvis klarar dig utan allvarliga biverkningar, gå hem nu och njut av att du har blivit mamma. Vi struntar i om du kommer ha svårt att hålla tätt, du kanske inte kan springa eller utöva tunga fysiska aktivteter, men grattis du har ju blivit MAMMA! Att du inte kan ha sex utan smärta, vad gör det? Du har ju blivit MAMMA! Jag skulle kunna fortsätta i evigheter med dessa scenarion. Men jag tror att ni fattar poängen. 

Så oro finns där. Jag är inte ens 23 år än. Jag vill liksom kunna leva mitt liv även efter att jag har fött barn. 

Jag kan hålla med om att det är katastroftankar och att det kanske inte är den bästa copingstrategin att måla upp värsta tänkbara scenarion. Sen så går det ju bra för den största andelen av personer som föder vaninalt, men jag upplever att det som inte blir toppenbra tystas ned. Upplever det som att vi kvinnor puttas undan när barnet väl är här. Från kontroller varannan/varje vecka under den sista delen av graviditeten, med fokus på hur jag som kvinna mår, hur min kropp hanterar graviditeten till att det bara blir fokus på barnet. Den lilla delen att jag faktiskt tryckt ut en bebis ut min vagina spelar inte längre någon roll? 

 

Men för att inte ha ångest för förlossningen och faktiskt känna mig lugn så har ja planerat och tänkt hur jag vill ha det för att det ska bli bäst för mig. 

 

Jag vill inte ha ryggbedövning. Jag tror att min kropp fixar att föda barn av sig själv, jag ska förhoppningsvis kunna hantera smärtan. Jag är av uppfattningen att om jag tar ryggbedövning så kan jag förlora den naturliga drivkraften som kommer med värkar och krystvärkar. Jag har därför bestämt mig för att lita på min kropp och försöka att klara det med med "bara" lustgas, värmedynor och en pojkvän som kan massera ryggen etc. 

 

Jag vill ha ett gårbord samt pilatesboll in på rummet, så att jag kan växla mellan stående position och sittandes på boll. Jag vill låta tyngdkraften hjälpa till så mycket som möjligt. Jag har alltid upplevt att rörelse har lindrat smärta för min del, tex som brutal mensvärk har alltid blivit bättre av rörelse. Så förhoppningsvis kan kanske lite stående och vaggande vid ett gåbord minska smärtan lite? 

 

När det är dags fär att krysta har Micke fått stränga order om att han absolut inte får stå och kika in mellan mina ben. Det är allt för många förlossningsberättelser som jag har läst om där mannen står vid benen och håller i ett ben och peppar, kikar in mellan benen osv. Usch. Nej, Micke får stå och hålla mig i handen, badda min panna med kalt vatten om det behövs och vara peppen bredvid mig. Barnmorskan och undesökterskan etc får sköta det där som sker mellan benen när jag krystar. 

 

Jag vill ha en barnmorska som inte daltar med mig. Jag avskyr daltande. Det ska vara raka direktiv. Sen så vill jag helst ha en kvinnlig barnmorska. Men om jag måste välja mellan en manlig barnmorska eller en daltande kvinnlig så står jag ut med en manlig. 

 

Jag vill inte heller föda i någon fyrastående position, eller hukande etc. Det finns så många olika förlossningsställningar (många konstiga, googla det inte!). Jag vill hitta någon position där jag känner mig trygg och inte allt för utlämnad (mitt underliv kommer ändå att vara till beskådning under typ hela förlossningen med undersökningar etc, så lite en position där jag känner mig trygg kanske kan underlätta?)

 

Min förhoppning är att förlossingen vill starta när jag är hemma (och inte på gymmet eller så). Jag håller  tummarna för att jag inte ska gå över tiden. Känns som att jag har väntat tillräckligt länge nu. Det skönaste skulle ju vara om vattnet vill gå och så värkar på det. Eller lite kraftigare och tydliga värkar för att vattnet sedan ska gå. Jag hoppas att jag fixar att ta värkarna hemma ganska länge innan vi behöver åka in till BB. Tid på dygnet spelar absolut ingen roll när det startar men jag skulle gärna slippa "efterjobbettrafiken" då vi ska åka till Falun. Vår testrunda till BB tod ca 17 min med vanlig trafik (Å ja, vi har testkört, man kan aldrig var för säker känns det som). 

Sen så hoppas jag på att förslossningen ska vara "normal" och inte dra ut onödig mycket på tiden. Håller tummarna för att jag inte ska spricka allt för mycket och att moderkakan vill släppa då förlossningen är klar. Håller tummarna för att allt ska vara prima med lilla bebbe och att allt ska gå bra med hen under hela förlossningen. 

 

Ångest har jag över hur min kropp kommer att se ut efter förlossningen. Ångest har jag över hur länge jag måste gå och blöda ut avslag efter förlossningen. Ångest har jag över mina bristningar på brösten. Ångest över att bristningarna kanske blir fler? Ångest över att jag kanske inte kommer att kunna träna. 

 

Men å så jag längtar efter den lilla krabaten inne i magen. Den lilla underbara minimänniska som min kropp har skapat och skapar. Men nu är jag så klar med att vara gravid. Jag vill ha lillen hos mig! Inte i magen. 

Så, nu håller jag bara tummarna för att det ska dra igång. 10 dagar kvar till BF. Vi kämpar. 

 

Ps. Jag tänker lasra skiten ur mina bristningar om de inte tänker blekna av sig själva. Även fast jag är kvinna och enligt normen ska vara "stolt" över mina tigerränder som blivit när jag skapat ett barn så skiter jag i det. Om jag inte trivs med dem så säger jag "hej laser! Nu ska skiten bort!". Ds. 

 

 

95% av graviditeten avklarad! Hur galet och hur sjukt är det? 14 dagar kvar till BF. Jag kommer på mig själv med att säga till Micke "Det kan vi göra nästa vecka". Men det är ju inte helt säkert på att vi kan det, bebbe kan ju faktiskt ha bestämt sig för att titta ut då. 25 mars är ju ett magiskt datum, men visst är jag inställd på att gå över tiden. Men ändå. 

 

Tog vara på det lilla ljuset och solen som ville titta fram mellan molnen. Förevigade mig och magen i snön. 

Vecka 38 idag. Bebbe lever rövare. Jag känner mig inte fysiskt på topp, men hoppas att kroppen repar sig mer och mer nu.

Måndag idag. Ny vecka och nya tag. Siktar på att orka lite mer denna vecka. Ska försöka ta mig till gymmet, samt fixa lite mer hemma. Har i princip packat klart BB-väskan, så målet är väl att jag ska färdigställa den denna vecka. Idag är det 20 dagar kvar till bf. Ställer dock in mig på att jag kommer att gå över tiden, så det är antagligen 20 dagar kvar och sen typ 14 till, så eventuellt 34 dagar kvar tills jag får träffa bebbe. Väntan är olidlig. Jag är sååå klar med att vara gravid nu. Puss på livet ändå, nu taggar vi på denna kommande vecka med barnmorskebesök, skriva officiella faderskapspapper, eventuellt ett biobesök och förhoppningsvis träffa mor min till helgen. Håller tummarna för att det ska bli en bra vecka. 

 

Vecka 37 till ända. Jag har varit superförkyld hela veckan, totalt slut och så snuvig. Jag har i princip inte orkat att göra någonting.

Micke har haft sportlov, så han har varit hemma. Det har varit trevligt med sällskap hela veckan. 

Veckan har varit jobbig både fysiskt och psykiskt. Hela tisdagen grät jag. Jag grät för ingenting alls, jag kände mig helt världelös och bara helt orkeslös. Micke fick mig dock att må bättre fram emot kvällen. Men så sjuk känsla det är att inte kunna kontrollera tårarna, de bara kom. 

Kroppen har varit totalt utmattad, i kombination med illaående på grund av mycket hormoner samt en mängd förvärkar. Kroppen känns brutalt tung, jag börjar ha svårt på riktigt att vända mig i sängen samt ta mig upp från soffan. 

Jag har sovit så dåligt den här veckan. Vanknat av att jag har haft ont i bihålorna, då kännt att jag varit kissnödig, för att sedan haft förvärkar när jag lagt mig. Ryggen börjar bli trött av att bära så tungt. Värst stryk tar thorakalen. Jag tror att det är brösten som börjar väga så mycket, så att min överkropp inte riktigt orkar mer. 

Börjar även känna av knäna. Det är som att min kropp nu säger att den är helt färdig med att väga ca 13 kg för mycket. 

 

I och med att jag har varit sjuk hela veckan har jag inte kunnat träna något alls. Jag har gjort lite yoga för att öppna upp ljumskar och bröstrygg, det har varit skönt, men å så jag saknar att lyfta skrot på gymmet. Jag har varit ute och gått promenad nästan varje dag, för att aktivera mig lite i alla fall. Men nu trycker bebbe riktigt mycket nedåt och jag kan få rejäla ilningar då jag går lite längre. 

Ska jag nu slutligen behöva acceptera att jag faktiskt är höggravid och att jag inte fixar att hålla uppe tempot lika mycket längre? 

 

Vad har annars hänt denna vecka? 

 

Träffade Paulina i lördags. Det var så välbehövligt. Så underbart att ses, käka lunch, fika och prata om livet. Hon är så fantastiskt underbart bra ♥

 

Jag och Micke var på spelkväll hemma hos våra grannar Simon och Amanda i lördags. Det var väldigt trevligt. Sådär lagomt ambitiöst och väldigt kul. 

 

I söndags kollade jag på Vasaloppet. Låg alltså i soffan/sängen från 8 på morgonen till ca 13. Pratade sedan med mor min på telefon. Det var mysigt, även fast hon bor bara ca 2 mil bort så ses/hörs vi inte superofta, så det är alltid lika kul att prata lite i telefon med henne. 

 

Veckans storhadling är gjord. Veckomenyn lyder följande: 

Ciderkyckling med ris 

Fisk med sås och bulgur 

Sojafärslasagne

Skink-och broccolipaj

Linssoppa med baugette

 

Har även plan på att baka banan och chokladkaka någon dag i veckan. 

 

Då orken ej varit på topp denna vecka har ingenting fotats, så det fick bli lite magbilder i hallspegeln. Håll till godo, vecka 37:s gravidmage. Magen har sjunkit och naveln petar nu helt ut. Jag känner mig så klar med att ha bebbe på insidan. Nu får hen mer än gärna titta ut. 92,5% av graviditeten klar.