Ja, på bussen igen, ska till min älskling. Känner att det är otroligt sövande att åka buss just nu, om jag blundar så kommer jag garanterat att somna. Känner att livet är på topp, är stressad över att jag har jättemycket matte att räkna, men ikväll tänker jag ignorera det och bra leva just för stunden, leva just nu. Det är inte ett enda moln på himlen så långt jag kan se från bussfönstret, jag ser några stjärnor. Nu bara snackar jag strunt, så puss och hej, jag säger godnatt och tack för idag.

Jag vet inte vad det är med mig. Jag har ingen ork till någonting. Jag tvingar mig själv att le. Jag vill så mycket, men jag vill ändå bara sitta i min säng och gråta. Jag äger nu det dyraste nagellacket jag någonsin ägt, ett rosa metallic från butter LONDON, och jag känner mig som den mest bortskämda mäniskan i världen. Jag äter p-piller och jag känner mig ful.

Jag vet att jag egentligen inte har någonting att må dåligt över, men jag känner ändå att den mörka känsla är tillbaka.  Jag vill känna det svala mot min handled, jag vill bli fri.

Gör mig distraherad och låt mig få något annat i mitt huvud. Jag vill inte vistas bland folk, jag vill inte klistra på mig mitt fuskleende, jag vill bara stänga in allt inne i mig.

I min hjärna är det kaos, jag känner mig just nu som en skadeskjuten fågel som har brutna ben, brutna armar, och ett skott precis bredvid hjärtat. Du som tror att det är på grund utav dig så kan jag säga att det är det inte. Det är bara att jag behöver tänka, och kanske prata. Ge mig tid, och det fixar sig nog, jag behöver bara lite tid för mig själv.

Att bli tillsagt att inte vara orolig, det hjälper inte.
Att veta att du gör något farligt, gör inte saken bättre.
Att lugna ner mig, det funkar inte.
Jag tror inte du fattar hur mycket du betyder för mig.

När jag mår dåligt är jag verkligen inte den person jag vill vara. Jag känner mig som den största attentionwhore världen har skådat, vilket är väldigt frustrerande med tanke på att jag inte alls gillar sådana människor. Men ni kanske vet hur svårt det är när man är fångad med sina tankar. Hur svårt det är att inte söka bekräftelse. Jag vet ju inte om det som ringer inne i mitt huvud är sanning eller lögn, då måste jag fråga för att inte bli knäpp. Är jag ful? Är jag tjock? Har jag tjocka ben? Kommer jag att bli tjock om jag äter det jag vill? Blir man tjock då? Finns det verkligen någon som tycker om mig? Jag är väl inte så himla dålig i skolan? Hatar alla mig?

SUCK. Bara genom att skriva det här inlägget är jag en person som jag inte vill vara. En person som jag absolut inte vill vara. Jag vill stå stark, men jag kan inte.

Det är inte heller alla gånger JAG som ställer alla dessa dumma frågor, utan det är den där dåliga självkänslan som jag har försökt gömma undan i en låda långt under sängen. Men OJ vad den existerar just nu. Därför ställer jag alla dessa dumma frågor.

Hej, jag heter Emma, jag har inte en enda positiv tanke om mig själv just nu, för jag är väldigt osäker för tillfället.  Det är därför jag frågar andra och inte mig själv.  Ta bara exemplet: Är jag tjock? JA, svarar jag. Men om jag frågar Sebastian, är jag tjock? NEJ.

Jag kan inte lita på mig själv för att jag har fel. Jag vet egentligen att jag är bra, jag är bäst! Men just nu sitter det långt nedgrävt inom mig. Men jag ska plocka fram det.

Jag vill inte ha en massa gulliga kommentarer, jag vill inte höra att ”du är bäst gumman!”

I KNOW, I'M NOT SUPERMAN, but at least I can try.

Hur kan en känsla förändras på en sekund? Hur kan man gå från så lycklig till tårar? Hur är det möjligt att man inte vill se den man älskar i ögonen? Varför finns ens den känslan? Man vill bara få den hur huvudet. Man vill glömma, men så vet man att det kanske är fel. Man vet inte vad det rätta att gör är. Man tänker så mycket, vrider och vänder på situationen. Försöker se hur olika perspektiv. Tillslut orkar man inte tänka mer, huvudet blir alldeles fullt av olika tankar. Det tar aldrig slut. Man ställer sig dessa frågor om och om igen, men finner inga svar. Finns det någon med svaren? Jag antar att det rätta är att följa sitt hjärta, utan att tänka.

Aaa, det kanske är så. Jag har teorin om att man inte ska tänka, utan bara vara som man är, om man är arg så är man, men det går över. Även om det just för stunden känns som om att man vill vända ryggen till och springa där ifrån, aldrig komma tillbaka. Men det blir bra tillslut. Jag vet att jag är grinig, jag och mina humörsvängningar, jag kan vara glad, och sen helt plötsligt bli sur. Jag vet att jag kan reagera på en gång, bara det är ett ord som jag tolkar fel kan göra mig sur. Jag glömmer fort varför jag blev sur från den första början, och blir glad igen. Men jag vet att när jag blir sur vill jag inte se någon i ögonen, inte ens den mest fantastiskaste människan på denna jord. Jag förstår inte hur denna människa står ut med mig, jag säger aldrig vad som är fel, jag är feg, och blir sur för ingenting, men han står ut på något murakulöst sätt.  Han ger mig komplimanger, och jag slår iväg dem, som alltid. Jag försöker att bli bättre, jag försöker, men jag är som jag är. Det ända jag kan säga är att jag är så galet kär så jag kan inte beskriva det med ord.  Jag tänker på honom hela tiden, jag går omkring och ler, det kanske låter sjukligt och knäppt. Men jag är ju knäpp och lite skruvad, så nu när jag sitter här och skriver ser jag mina fint målade naglar, som är prydda av massor av prickar. Tänker på den underbaraste människan, han som jag är galet kär i, som faktiskt är konstnären bakom mina naglar.

Puss & nattinatti

Är på kurs. Har suttit här i två timmar nu, jag orkar inte mer. Jag har fyllt nästan ett helt papper med bilder, jag har nästan målat slut på allt mitt bläck i min bläckpenna. ULK- kursen tar död på mig, jag kommer att ha dött av tristess. Eller nej, men de här är inte kul.

Du kanske inte har en aning om hur mycket du betyder för mig. Men du betyder mest. Jag trodde aldrig att jag kunde känna såhär. Du har hela mitt hjärta, så om du lämnar mig nu vet jag inte om jag kan resa mig igen. Om du vill ha mig är jag din, om du står ut med min tjuriga sida, och om du står ut med allt mitt pladder, så är jag din. Jag stannar hos dig om jag får.

Jag vet inte vad du ser i mig, jag vet inte vad jag har som gör att du som är så fantastisk vill ha mig. Men jag vill bara säga att du är så underbar när du orkar åka hem till mig, när du kysser mig i nacken när jag vänder på mig och vill vara sur fast jag egentligen inte kan. Du är fantastisk som orkar med mig, som alltid gör mig glad, som gör mig totalt lycklig.

Jag älskar när dina händer kittlar mig på ryggen, och när du flyttar mitt hår som bara är i vägen. När du ser mig i ögonen, och tar mig i hand. När du kysser mig, och när jag får ligga nära dig och inte säga någonting alls. Jag älskar när du har armarna runt mig, och jag får somna hos dig.

Du vet att jag är feg och inte gillar att få komplianger, du vet att jag säger nej till ganska mycket. Så jag förstå fortfarande inte vad du ser i mig. Men jag vet att de jag ser i dig det skulle inte få plats att skrivas ner på ett papper, utan jag skulle behöva många. Väldigt många.

Jag sitter i min säng nu, och mitt täcke luktar lite som du, en kudde luktar lite som du, och det får mig bara att sakna dig ännu mer. Jag önskar du var här. Men även om du inte kan finnas här hos mig just nu, så vet jag att du alltid finns i mina drömmar.