Så, då var det publicerat för alla. Den 25 mars 2018 beräknas en liten parvel titta fram. Jag och Micke ska bli föräldrar.

 

För vem lyckas bli gravid på första försöket? Jag hade svårt att tro att jag skulle bli gravid på första försöket, att allt bara fungerade. Så när min mens var sen då jag och Micke var i Grekland i sommar, trodde jag att mensen var sen då det var så mycket omställningar i livet just då. Men när mensen var ca 7 dagar sen började jag verkligen tro att jag var gravid. När vi kom hem från Grekland så gjorde jag ett graviditetstest. Chocken/lyckan när det visade två streck var helt enorm. Det som var så sjukt egentligen var att det tog inte ens 30 sekunder innan stickan visade två sträck. Micke sa att han hade varit säker på att jag var gravid ända sedan jag nämnde att min mens var sen. Men jag hade lite svårt att greppa det. Det växte ju precis då en liten filur i min mage.

 

 

Det har varit jobbig att hålla tyst om det så länge, men nu, vecka 19 gjorde vi det offentligt för alla. Familjen berättade vi för mycket tidigare, givetvis. Men jag ville vänta längre innan jag släppte det till alla.

 

Magen blir sakta men säkert tjockare och tjockare. Jag har haft svårt att förlika mig med graviditetskroppen, men börjar acceptera det mer och mer. Det är helt magiskt att det bor och växer en liten söt filur i min mage, som på ultraljudet såg helt frisk ut. Det var fantastiskt underbart att få se den lilla på ultraljudet för första gången, det var som att det helt plötsligt där och då blev ännu mer verkligt.

 

I början av graviditeten mådde jag helt förfärligt. Jag mådde illa konstant, morgon, middag, kväll. Jag var totalt orkeslös, och ingen matlust alls egentligen. I ca 8 veckor mådde jag så illa. Fy, två hela månader. Sen blev det bättre efter vecka 13, men jag var tvungen att äta på otroligt regelbundna tider, annars mådde jag fruktansvärt illa igen. Såhär i efterhand förstår jag inte hur jag fixade att gå till jobbet vare vardag. Sen så har det blivit bättre och bättre gällande måendet. Jag har kunnat träna ca 3-4 ggr vecka och kan fortfarande springa intervaller. Men nu när magen har blivit större så börjar det bli lite tungt att släpa runt mig. Snart, snart är det passerat halvvägs.

 

Jag har svårt att vänja mig vid att brösten har vuxit så mycket och magen blivit så stor, så att när jag sitter lite ihopsjunken utan bh så tar brösten i magen. Det är sjukt svårt att vänja sig vid. Men jag blir lika fascinerad över att kroppen faktiskt klarar av att förändras så mycket.

 

Nu har jag även kommit in i stadiet då nästan inga ”vanliga” kläder passar. Byxorna är alldeles för trånga eller för höga i midjan. Tröjorna är ca 1 dm för korta och det blir att glipa mellan byxa och tröja hela tiden. Och jag har bara snart passerat halvvägs. Börjar verkligen fungera över hur gigantisk min mage kommer att bli.

 

Så, nedan följer lite bilder på magen och mig. Förhoppningsvis blir uppdateringarna här fler, och magbilderna osv fler här också. Lite dokumentation av graviditeten kan ju vara kul att ha kvar.

 

Puss och kram

 

I somras var vi i Grekland på Kos. Det var mysigt det.