Du kom till staden där jag bodde. Du blev den alla pratade om. Du var den nya och spännande. Du var den som hade 'det'. Det har du fortfarande, och den finns säkert många som fortfarande vill ha dig, till sin. Men du är min… Och jag älskar dig, älskar dig av hela mitt hjärta.

Vi möttes först på ett café, det lilla fina caféet där du jobbade. Det med den inredningen med småblommiga sitsar på stolarna.  Du deltidsjobbade där, samtidigt som du gick på college.  Du hade flyttat från en liten stad och lämnade allt bakom dig. Startat om på nytt.  Jag var feg, totalt livrädd att bli kär, men det var något med dig.  Jag kan inte sätta fingret på vad det var, vad som fick mig att bli intresserad…

… Men så en dag av alla otaliga andra dagar jag suttit på fiket, så kom du fram till mig, och frågade om du fick slå dig ner.  Jag märkte det inte först, märkte inte din fråga, märkte inte din röst. Jag var så försjunken i min bok.  Men vaknade ur min dvala när du för andra gången harklade dig, och jag förvirrat så upp. Såg upp i perfekta mjukt bruna ögon i det underbara ansiktet som bara borde få höra hemma i sagor.   Vi började prata, eller snarare var det du som började prata med mig. Jag var för feg, men du var så lätt att prata med, allt bara flög ur mig, alla svar. Det var som porlande vatten, det bara flöt på. 

Efter den dagen var jag fast. Totalt borta i den vackra kärleken.  Vi träffades allt oftare, och jag berättade om mina föräldrar som skilt sig när jag var liten. Så mycket bråk och skrik jag hade fått höra. Allt jag burit på inom mig, lät jag dig veta. Allt jag stängt inne i så många år.  Du tröstade mig.  Det gjorde så ont att låta dig veta allt, men du förstod. Du kysste bort mina tårar.

Vi gick ner på den långa sandstranden, och du drog ner mig i ditt knä. Du sa att du älskade mig, du sa att du alltid ville ha mig.  Du la din arm runt mig för den allra första gången.  Du gjorde en rebell av slarvig mans försiktiga dotter.

Efter det blev det du och jag.  Tiden flöt fram, det fanns en låda med mina saker i ditt lilla hus. Sen flyttade jag in. Du lärde dig mig, du såg när jag var ledsen, när jag var trött, när jag var arg. Och du lovade att vi aldrig skulle göra mina föräldrars misstag.  Du skulle aldrig skilja dig från mig. Du lovade.  Men när vardagen kom, så blev allt som vanligt. Jobb, plugg, och lite tid till varandra. Det kom massor av räkningar, räkningar som skulle betalas. Det var svårt att ta, men vet du vad jag tänkte på då?  Jo, Jag tänkte på den där gången när vi satt på stranden, och du la armen om mig för första gången.  Att du gjorde en rebell av en slarvig mans försiktiga dotter.

Och minns du alla stadens ljus i vattnet? Det var nog det som verkligen fick mig att tro på vår kärlek.  Och det var det jag tänkte på när det var svårt.

Men så en dag, jag minns det så väl, jag minns vårt gräl. Du sa att all vår kärlek rann ur våra händer som vatten.  Jag sa, minns du inte när vi satt vi vattnet? Mina tårar rann, och jag sprang ut, ut genom dörren, ut i natten, ut mot vägen. Jag stålsatte min för ett farväl. Men du hann i kapp mig vig gatan och tog tag i min arm. Du sa, ” klart jag minns hur det kändes när vi satt vid vattnet. Och varje gång jag ser på dig, är det som den första gången. Jag blev kär i en slarvig mans försiktiga dotter, och hon är det bästa som någonsin varit mitt.”

Du tog med mig in igen, och sa, jag ska aldrig lämna dig, jag ska inte göra en slarvig mans misstag. Hur skulle jag kunna kasta bort dig?  Du är den enda, och underbaraste.  Jag älskar dig.

Ja, du gjorde en rebell i en slarvig mans försiktiga dotter, och du är det bästa som någonsin varit mitt.

The end.

paranormal [pærə'nɔ:məl] adj. övernaturlig

paranormal. http://www.ne.se/engelsk-ordbok/paranormal/513711, Nationalencyklopedin, hämtad 2011-06-21.

...Trååkigt!!!!

-          Jag älskar dig, säger han.

-          Jag älskar dig mer… Säger jag.

-          Jag älskar dig mest, viskar han.

 Vi sitter på bryggan, och solens varma strålar kittlar mig i ansiktet.  Eric tar min hand och kramar den hårt, jag känner hans värme sprida sig till mig. Jag lutar huvudet mot hans axel, han släpper min hand, och läger armen runt mig. Stilla i mitt sinne går tankarna, jag tänker på hur vi ser ut genom någon annans ögon, om någon skulle sitta i buskarna bakom och betrakta oss.  Jag tror jag vet vad de skulle se, en blond flicka i 16 års åldern, med blåa oskuldsfulla ögon, normal kropp med en slank midja.  De skulle se en ung man, i 20 års åldern med underbart chokladbrunt hår, och mörkbruna ögon. Muskulösa armar, och perfekt kropp.  Det kanske ser underligt ut, med oss sittandes på bryggan i solen, vad ska man tro? Bror och syster? En man som kidnappat en flicka? Kärlekspar? Aldrig skulle man tänka förbjuden kärlek…

-          Linnea? Linnea?! Linnea?!!!  Hojtar Eric.

-          Va?!, säger jag förvirrat.

-          Jag sa, ska vi gå in? Du fryser ju!

-          Oj, ja, vi kan gå in, jag satt bara borta i mina tankar…

-          Vad tänkte du på?

-          Nej, inget… Oss…

-          Är det något?

-          Nej, allt är perfekt.

-          Okej, är du säker? För du vet att jag älskar dig, och jag kommer alltid att vara vid din sida. Det spelar ingen roll vad som än händer, jag kommer att vara hos dig till det sista andetaget.

-          Nej, allt är bra, och jag älskar dig, svara jag.

Vi reser oss, och börjar gå barfota på den lilla steniga stigen upp mot den röda stugan. Jag hinner knappt gå tre steg innan Eric tar tag i mig, och lyfter upp mig, som om att jag vore ett litet barn., med sköra fötter.  Sedan bär han mig in till stugan, och sätter försiktigt ner mig på sängen där inne. Han sätter sig bredvid, och börjar prata. Prata om allt, prata om livet. Mobilerna ligger på det lilla vita runda bordet, avstängda. Jag undrar hur många samtal jag har fått från mamma och pappa. De borde vara galna nu. De tycker inte om Eric, de tycker om en annan kille jag hade ”sällskap av” förut, för ett tag sen. De låter mig inte träffa Eric egentligen, men det är väl en del av den – den förbjudna kärleken.  Än en gång är jag borta i mina tankar, jag hör inte längre vad Eric säger.  Jag vaknar inte till förens han höjer rösten och säger:

-          Linnea!

-          Oj, jag var visst borta mina tankar igen… Mumlar jag.

-          Säg nu, vad tänker du på? Säger Eric och ser undrande på mig.

-          Nej… Eller okej, jag tänkte på mamma och pappa, och att de måste vara tokiga på mig nu…

-          Men, vill du att vi ska åka hem? Jag gör vad som helst för dig för att du ska bli glad!

-          Jag är glad och lycklig här med dig nu! Jag vill inte åka hem, jag vill aldrig åka hem! Jag vill för evigt stanna här med dig. Jag vill inte tillbaka till mamma och pappa imorgon, säger jag med gråt i rösten.  

Mina tårar börjar rinna, Eric säger inget, men hans hand torkar bort mina tårar med handryggen. Sedan sätter han fingrarna under min haka, och böjer upp mitt ansikte mot sitt. Jag blundar och känner hans läppar mot mina, en smak av sött, salt, och tårar.  Kyssarna blir mer och mer intensiva, hans händer dansar försiktigt över min kropp.  Mina händer borrar sig in i hans hår, flätar sig fast, vill känna hans närhet.  Jag kysser honom som om att det vore på liv och död. Han börjar dra av mig kläderna, och jag släpper hans hår, drar av honom tröjan, följer med fingerspetsarna över hans mage, hans magrutor. Hans starka armar flyttar mig lätt och försiktigt, som om att jag vore gjord av porslin, kysser mig. Bara vi tillsammans.

Vi somnar nakna, tätt tillsammans, med täcket som skydd mot den bittra nattkylan.

När jag vaknar, ser jag mörka moln och ösregn genom fönstret, hör hur Eric andas tungt. Han har armen om mig, som om att han aldrig tänker låta mig gå. Jag hör hur de tunga dropparna hamrar mot plåttaket, och får en tanke om att vi kanske inte kan åka tillbaka till staden i det här vädret. Det kan vara farligt. I samma stund jag tänker den tanken vaknar Eric till, och tar bort armen från mig. Hasar sig upp, så att han kan stödja sig på armbågen.  Han ser på mig, och mumlar:

-          God morgon min Linnea.

-          God morgon, det är ett hemskt väder ute, så vi kanske inte kan åka till staden idag? säger jag.  

-          Jo, vi måste åka älskling, det spelar ingen roll vad det är för väder. Jag skrev ett brev till dina föräldrar att du skulle vara tillbaka idag. Och jag måste hålla det jag lovar, och säger, mumlar Eric.

-          Okej, svarar jag tyst.

Jag går upp och klär mig, i blå mjukisbyxor, och Erics skjorta. Börjar koka vatten, och tar fram bröd och smör.  Eric kommer och smyger armarna runt min midja, står och trycker sig mot mig. Jag vrider på huvudet, och ger honom en kyss, och en till. Det måste se roligt ut, Eric som är 1.85 lång, och jag på ynka 1,69m. så varje gång han ska kyssa mig måste han böja sig en aning, eller så får jag stå på tå. Men det spelar ingen roll, för båda vill ha varandra. Vi är ett, utan den ena halvan är vi inget.

Det är underligt vad tiden går snabbt, när man inte vill att den ska göra det. Rätt som det är sitter vi i bilen, i ösregnet, och far in mot staden. Jag, fortfarande bara i trosor, mjukisbyxor, bh och Erics ljusblå skjorta, sitter med en filt över mig i bilen för att det är så kallt. Eric i en snygg vit t-shirt, som sitter perfekt på hans sommarsolbrända kropp, en kofta, och jeans. Jag kan aldrig se mig mätt på honom. Han är för perfekt för att vara min.

Vägen är blöt, hal, och slingrar sig i många krökar, och jag slumrar till. Vaknar av däckskrik, och sen ett väldigt KRACH!! Allt blir svart.

Jag hör svaga fragment av ljud, sirener, och Eric, med gråt i rösten:

-          Lämna mig inte! Lämna mig inte Linnea!!

Jag uppfattar nästan ingenting, jag känner hur jag lyfts upp, jag känner en dov smärta, jag vet inte var ifrån den kommer. Jag hör mäns och kvinnors skarpa röster, jag hör fortfarande Eric. Jag känner hur jag lyfts från marken, lyfts bort någon stans. Allt blir svart igen.

Jag vakar, ser vita väggar, allt blir återigen svart.

När jag äntligen kommer till verkligheten igen, känner jag Erics hand tryckas mot min, jag trycker tillbaka. Jag öppnar ögonen sakta, ser allt lite som i dimma. Blinkar, och ser klart, rakt in Erics bruna ögon, ser att de är tårfyllda. Jag ser små minnesfragment. Däckskrik, sirener, vita väggar. Jag frågar Eric med svag röst:

-          Vad hände egentligen?

Han torkar sig i ögonen, och börjar berätta med grötig röst;

-          Vi körde bil, jag skulle skjutsa hem dig. Du somnade, och vägen var hal, en mötande lastbil som fick sladd i en kurva, och kom snurrande mot oss. Jag försökte veja undan, men den kraschade rakt in på passagerarsidan, där du satt, och sen mins jag knappt resten. Jag klarade mig undan, men du var helt borta.  Jag ringde ambulans i panik, och försökte få dig att andas normalt. Jag kunde inte tänka på något annat.  Det var glassplitter överallt, och bilen var helt mosad.  Sen kom ambulansen, och de tog dig hit. Du hade livshotande skador, du har haft änglavakt.  Ditt hjärta stannade helt, de trodde inte att du skulle överleva, men som i ett under fick de det att slå igen. Jag satt vid din sida hela tiden, jag kunde inte lämna dig. Jag höll dig i handen, trotts att de sa att jag inte fick. Jag vägrade släppa taget om dig. För det ska för alltid vara vi.   

Tårar rinner ner för mitt ansikte. Jag tar ett fastare tag om hans hand. Det rinner tårar ner för hans kinder också, och han böjer sig fram och kysser mig, det smakar salt, sött, och tårar. Han drar sig tillbaka harklar sig, och säger:

-          Dina föräldrar är här, jag ringde dem.

-          Okej, säger jag.

-          Jag hämtar dem nu. Och lämnar er ensamma, säger Eric och släpper taget om min hand, kysser mig i pannan, och går ut genom den ljusa dörren med blänkande handtag.

Mamma och pappa kommer gråtandes in genom dörren, och kramar mig försiktig. Jag kramar tillbaka, trotts att det är svårt med droppet som sitter på handen, och sladdarna som sitter fast på mitt bröst.  Mamma börjar genast prat om hur hemskt allt det här är, och vad som kunde ha hänt. Och om att Eric inte är bra för mig.  Men då ryter jag ifrån, hon kan säga vad som helst, men inte ett ont ord om Eric, han räddade mitt liv!

-          Mamma, börjar jag.  Jag vet att du inte gillar Eric, men jag älskar honom av hela mitt hjärta.  Jag kommer aldrig sluta älska honom! Han var vid min sida hela tiden, det var lastbilens fel att vi krockade! Inte Erics! Han är den underbaraste, och vackraste jag vet, han är den jag älskar, och jag struntar i vad ni tycker. Inget kan få mig att ändra mina känslor för honom, och det är så det är. Nu var det vår bil som krockade med lastbilen, det kunde lika väl varit en annan, men nu blev det vi. Jag kunde lika gärna vara död nu, det är ett mirakel att mitt hjärta slår, och utan Eric skulle jag definitivt inte vara här!

Mamma blir helt paff, och tyst en stund. Sedan tar pappa till orda:

-          Om du verkligen älskar honom, så finns det ändå inget vi kan göra, kärlek är kärlek, och det är det finaste som finns. Det är ditt val, du är nästan vuxen, och vi kan inte bestämma vem du ska älska. Om han inte älskade dig, så skulle han inte stannat vid din sida, men det gjorde han.  Och det är en sak, som bara sann kärlek kan bevisa.

Han klappar mig på kinden, och tar mamma i handen, ger mig en slängkyss och viskar:

-          Jag älskar dig!

Mamma korrigerar viskande:

-          Vi älskar dig!

Sedan är de borta. De har försvunnit ut genom den ljusa dörren med det blanka handtaget. Och i dörröppningen står min Eric.  Gudomligt vacker, i vitt linne, jeans, håret lite spretigt, och de muskulösa armarna nonchalant korslagda över bröstets.  Ett leende på läpparna. Jag ler tillbaka.  Det är vi för evigt, jag har aldrig älskat någon som jag älskar honom.  När jag tänker de säger Eric:

-          Jag älskar dig…

-          Jag älskar dig mer, svara jag.

Han kommer fram till min sjukhussäng, och flyttar mig försiktigt åt sidan i sängen som om jag var gjord av porslin. Och kryper sedan ner bredvid mig och viskar i mitt öra:

-          Jag älskar dig mest!