Du kom till staden där jag bodde. Du blev den alla pratade om. Du var den nya och spännande. Du var den som hade 'det'. Det har du fortfarande, och den finns säkert många som fortfarande vill ha dig, till sin. Men du är min… Och jag älskar dig, älskar dig av hela mitt hjärta.

Vi möttes först på ett café, det lilla fina caféet där du jobbade. Det med den inredningen med småblommiga sitsar på stolarna.  Du deltidsjobbade där, samtidigt som du gick på college.  Du hade flyttat från en liten stad och lämnade allt bakom dig. Startat om på nytt.  Jag var feg, totalt livrädd att bli kär, men det var något med dig.  Jag kan inte sätta fingret på vad det var, vad som fick mig att bli intresserad…

… Men så en dag av alla otaliga andra dagar jag suttit på fiket, så kom du fram till mig, och frågade om du fick slå dig ner.  Jag märkte det inte först, märkte inte din fråga, märkte inte din röst. Jag var så försjunken i min bok.  Men vaknade ur min dvala när du för andra gången harklade dig, och jag förvirrat så upp. Såg upp i perfekta mjukt bruna ögon i det underbara ansiktet som bara borde få höra hemma i sagor.   Vi började prata, eller snarare var det du som började prata med mig. Jag var för feg, men du var så lätt att prata med, allt bara flög ur mig, alla svar. Det var som porlande vatten, det bara flöt på. 

Efter den dagen var jag fast. Totalt borta i den vackra kärleken.  Vi träffades allt oftare, och jag berättade om mina föräldrar som skilt sig när jag var liten. Så mycket bråk och skrik jag hade fått höra. Allt jag burit på inom mig, lät jag dig veta. Allt jag stängt inne i så många år.  Du tröstade mig.  Det gjorde så ont att låta dig veta allt, men du förstod. Du kysste bort mina tårar.

Vi gick ner på den långa sandstranden, och du drog ner mig i ditt knä. Du sa att du älskade mig, du sa att du alltid ville ha mig.  Du la din arm runt mig för den allra första gången.  Du gjorde en rebell av slarvig mans försiktiga dotter.

Efter det blev det du och jag.  Tiden flöt fram, det fanns en låda med mina saker i ditt lilla hus. Sen flyttade jag in. Du lärde dig mig, du såg när jag var ledsen, när jag var trött, när jag var arg. Och du lovade att vi aldrig skulle göra mina föräldrars misstag.  Du skulle aldrig skilja dig från mig. Du lovade.  Men när vardagen kom, så blev allt som vanligt. Jobb, plugg, och lite tid till varandra. Det kom massor av räkningar, räkningar som skulle betalas. Det var svårt att ta, men vet du vad jag tänkte på då?  Jo, Jag tänkte på den där gången när vi satt på stranden, och du la armen om mig för första gången.  Att du gjorde en rebell av en slarvig mans försiktiga dotter.

Och minns du alla stadens ljus i vattnet? Det var nog det som verkligen fick mig att tro på vår kärlek.  Och det var det jag tänkte på när det var svårt.

Men så en dag, jag minns det så väl, jag minns vårt gräl. Du sa att all vår kärlek rann ur våra händer som vatten.  Jag sa, minns du inte när vi satt vi vattnet? Mina tårar rann, och jag sprang ut, ut genom dörren, ut i natten, ut mot vägen. Jag stålsatte min för ett farväl. Men du hann i kapp mig vig gatan och tog tag i min arm. Du sa, ” klart jag minns hur det kändes när vi satt vid vattnet. Och varje gång jag ser på dig, är det som den första gången. Jag blev kär i en slarvig mans försiktiga dotter, och hon är det bästa som någonsin varit mitt.”

Du tog med mig in igen, och sa, jag ska aldrig lämna dig, jag ska inte göra en slarvig mans misstag. Hur skulle jag kunna kasta bort dig?  Du är den enda, och underbaraste.  Jag älskar dig.

Ja, du gjorde en rebell i en slarvig mans försiktiga dotter, och du är det bästa som någonsin varit mitt.

The end.