Ja, denna piercing belv lite spontant skaffad, fick för mig att jag skulle ha de, så jag och min kära syster Emma gick och piercade oss, hehe.

Var tog den vägen? Kärleken? Eller var det de det var? Kärlek? Var jag bara kär i kärleken? Jag vet inte längre vad jag känner. Men jag vet en sak i alla fall, jag vet att jag inte är din. Jag vet att jag ska stå på egna ben, jag kan göra det. Jag vet att det var jag som sa de där fyra orden, - Jag vill göra slut. Jag vet att det gjorde ont i både hjärtat på dig, och mig. Men, jag tror det är bäst såhär. Jag ska vara fri. Vill inte vara någon liten eldlåga brinnande i en glasburk med bara några få små lufthål. Jag vill vara en stor brasa! Jag vill brinna, jag vill flyga. Jag vet att jag kan det. Jag har varit där. Först trodde jag att ja bara skulle lyftas högre när jag blev kär. Jag trodde att jag skulle flyga på små moln... Till en början gjorde jag det. Men allt eftersom så punkterades moln, efter moln. Jag föll ner i glasburken, locket föll på. Jag svävade inte längre, jag blev kvävd.

 Kärleken kan vara så vacker, och göra så ont. Nu är det dags att ta fram silvertejpen och tejpa ihop hjärtat igen. Tejpa noggrant. Tejpa, och tejpa tills det känns någorlunda helt igen. Jag ska torka tårarna, och stå på starka ben. Inte rasa ihop, inte kollapsa. Jag måste orka stå. Måste, MÅste, MÅSTE! But i love you so, but goodbye brown eyes, goodbye my love.

 
Jag kommer alltid att ha mina minnen. Dina händer över min kropp. Jag vet hur det känns när ett hjärta går i tusen bitar. Jag ville inte att det skulle bli såhär. Men nu är det som det just så det är. Om jag hade suttit över min dagbok nu skulle bläcket suddats ut, för mina tårar faller konstant. Jag finner inget stopp. Jag vet inte om det var rätt det jag har gjort. Kanske är det helt fel. Jag sårade ditt hjärta så mycket. Jag har verkligen gjort det. Men om du verkligen älskar mig, så borde du låta mig gå. Gå en ny väg.

 
Jag ville att det skulle vara förevigt. Jag ville det. Jag vet inte vad som gick snett. Jag tror allt fel är mitt. Som alltid. Jag sårar så många människor. Jag gör så mycket fel. Jag förtjänar inte att älskas av en sådan underbar person. Jag min eländiga lilla skit. Men jag hoppas att du förstod, att jag fortfarande älskar dig. Att jag vill ha dig, men ha dig som vän. I alla fall just nu. Jag sa att det kanske finns ett Vi längre fram, men inte nu. Hoppas att du förstod. Det är det enda jag vill. Jag vill att du förstår. Men jag kräver ingenting. Jag hoppas bara att du försöker. Säg; spegel, spegel på väggen där, försök glömma vem hon är.

Sitter och fryser, min själ är i en halvsvettig urvriden kropp. Lyssnar på "Jag vet vilken dy hon varit i" av Håkan Hellström. Denna underbara person gjorde min natt helt unerbar igår. Stod där mitt i allt folket. Sjöng med och hoppade så jag trodde att jag skulle tappa andan. Var helt galen, svettades, fick en armbåge i ryggen, fortsatte ändå  sjunga med falskt och högt i alla låtar, och hoppa som en galning. Var en av alla galna Håkan-fans som ville stå längst fram. Hamnade i  mitten, kände att jag älskade livet just då. Så jä*la underbart!  Kom hem runt ett, käkade hallonyoghurt, med flingor, och sedan in i duschen. Lyckas ställa klockan på mobilen, när jag släcker nattlampan, och borrar ner huvudet i kudden, är klockan till slut halv tre.  Alla muskler värker, och ögonen är så trötta att dom är fylda med sömngrus. Jag sov som en klubbad säl. 

Klockan 06.45, ringer mobil helvetet. Det är mörkt i rummet, och jag trevar med handen bervid sängen, försöker hitta mobilen utan att öppna ögonen. Tvingar upp ögonen, och hittar mobilen.  Snosar i tio minuter, släpar mig sedan upp ur sängen. Vacklar till garderoben, drar på mig mjukisbyxor, linne, och en kofta.  Rafsar ihop håret i en knut i nacken. Går som en zoombie upp till köket, och tvingar i mig frukost. Känner att jag egentligen inte orkar. Men min älskade mor skjutsar mig till scandic, till klockan åtta, för att jag ska fullfölja min ledarutbildnind. Och nu är det gjort! Fan vad skönt!!! Nu ska jag  ta och sova. 4.5 timmars sömn, är väl inte det optimala att sova om man ska på kurs, men vad gör man? Med tå panodil i kroppen så gick det faktiskt. Och jag är så stolt, för att jag orkade. Men nu sitter jag här och fyser, för att min kropp strejkar... 
 
 
 Puss& kram// Emma