6 dagar PP och jag mår så fantastiskt bra. Alla sa att när man får barn nummer 2 så växer bara platsen i hjärtat, men ingen sa att det bara exploderade. Så mycket kärlek och hormoner. Så som jag älskar mina två små underbara barn.

Arvid Gommel Karlsson kom som en raket till oss den 2020-01-14 klockan 23:45. Här kommer min förlossningsberättelse.

Vaknade på morgonen den 14:e vid klockan 06. Gick upp med Ellie och värkarna kom med ca 15 min mellanrum. Det som för mig kändes så konstigt att jag inte kände någonting alls över huvud taget mellan värkarna, verkligen ingenting. Vid ca kl 09 gick jag och körde in 2 skottkärror ved i hopp om att det skulle dra igång lite mer, men till min besvikelse så avtog värkarna. Vid kl 10 åkte jag därför och tvättade bilen, tankade och försökte skingra tankarna lite. Åkte sedan hem och åt lunch.

13:00 - värkarna kommer igång igen med 12 min mellanrum. Känner inget alls, den kom en sammandragning, men jag kan ta dem ståended/gående utan problem.

14:00 går jag till Ellies förskola med vagnen, 17 min promenad dit och lika långt hem.

15:00 är jag och Ellie hemma, vi busar på och lagar Panerad fisk.

17:00 Har jag ca 6min mellan värkarna. Micke ringer och säger att han blir sen från jobbet och kommer nog först 17:40. Upplyser honom om att det ät tätare mellan värkarna men att jag mår superbra.

18:00 tittar Ellies faster in och undrar hur det går. Ber henne att stanna över natten ifall att vi behöver åka in (i detta skede tror jag fortfarande att värkarna är lite falskt alarm och att allt kommer avta). 

18:45 Nattar Ellie precis som vanligt och pussar massor på henne ifall att vi är borta på morgonen. 

19:00 värkarna håller i sig men börjar att ta i lite mer. Håller mig i köksbänken vid värkarna, men sen är jag helt som vanligt emellan, känner ingenting. 

Ca 20:00 vill jag ta en promenad runt byn. Klär på mig och Mia (Ellies faster) erbjuder sig att följa med runt. I hallen får jag en värk och säger att jag bara ska vänta ut den så kan vi gå. Då känns det som om att det säger "plopp" där nere och så rinner vatten ner för mina tights. Det liksom kommer vattenforsar i vågor. Hojtar till Micke att hämta en handduk som jag kan sätta mellan benen. Kniper ihop benen i kors för att vatten inte ska rinna ner i skorna. Får av mig skorna och går med handduken mellan benen in i duschen. 

Nu tar värkarna i lite mer och kommer med ca 4-5 min mellanrum. Men fortfarande lugnt mellan. 

Ringer förlossningen som säger att jag kan komma in när jag vill. Då det känns så bra ändå att vara hemma så bestämmer vi att jag ska ringa förlossningen när vi bestämmer oss för att åka in. 

Ca kl 21. Värkarna eskalerar nu ganska fort. Kommer med 2-3 min mellanrum och gör ganska så rejält ont. Skickar ut Micke till bilen med väskorna, släcker till hönsen. Jag går ner i källaren och slår igång elpatronen så att huset ska hålla värmen. Sen åker vi in till Falun. I bilen tar värkarna verkligen fart och kraft. Men smärtan är nästan helt borta mellan dem. 

21:40 kommer vi in till förlossningen. Får ett rum. De vill inte undersöka hur öppen jag är då mitt vatten har gått, infektionsrisken är så stor om det skulle vara förvärkar. Kopplas upp mot monitorn och kontrollerar värkar och bebisens hjärtljud. De vill köra en kurva för att se att förlossningen verkligen är igång. Får in apelsinjuice och Micke hjälper mig igenom värkarna.

22:30  kontrollerar barnmorskan hur öppen jag är, cervix utplånad, modermunnen öppen 5cm. Får även lustgas nu då värkarna gör så ont. Micke hjälper mig att slappna av och håller ner mina axlar i madrassen. Får värkar som gör så ont att jag bara vill krypa ut kroppen och springa där ifrån. Slår med handen i madrassen av smärtan och sippar syrgas för mitt liv. Hjärnan säger åt mig att slappna av, men nervsystemet skriker bara flyyyy! 

22:45 önskar jag att få epidural. Har svårt att slappna av mellan värkarna nu och det börjar bli jobbigt. Är dåsig av lustgasen och ser annanasar i hela rummet. 

23:15 ungefär frågar jag efter vart min EDA är. Barnmorskan säger att narkosläkaren är upptagen med påväg så snart hon kan. Får en höjning på lustgasen för att minska smärtan. 

23:30 ca böjar jag känna att nu kommer det annorlunda värkar. Jag är i min lustgasdimma. Säger till Micke att han måste ringa på barnmorskan och säga att jag har krystvärkar.  

Väntar in nästa värk och frågar Micke vart barnmorskan är. De är på plats säger han. Barnmorskan undersöker mig och konstaterar att jag är öppen 10cm, bara en liten "kant" kvar. 

23:40 är det riktiga krystvärkar. Jag pushar 3 värkar och så är han ute. Den här delen är helt sjuk, jag lever i lustgasmasken, kroppen liksom går på autopilot, den gör allt själv. Min hjärna är omtöcknad av lustgasdimman och det blinkar framför ögonen så som om att jag va på ett dansgolv. I huvudet hör jag melodin till supermario. Jag bara åker med kroppen. Smärtan känns nästan utomkroppslig. Barnmorskan ber mig ta bort masken när jag pushar, jag gör som hon säger och trycker på. Ligger på rygg och är inte medveten om vart mina ben är, vart armen som inte håller masken är, vart Micke är. Jag bara kör. 

23:45 kommer han ut, en helt perfekt liten kille.  52cm lång, 3520g. 

Navelsträngen va (precis som vid Ellies förlossning) väldigt kort, vilket gör att jag bara fick upp honom på magen istället för bröstet. Men där ligger han liten gosklump som andas och skriker. 

Moderkakan kommer ut hel och fin med hela fosterhinnor. De klämmer på magen över livmodern och pressar ut koagel (denna del är vidrig då det gör så jävla ont att bli mosad över livmodern när man precis fött ut ett barn). 

00.20 lagar de ihop mig igen. Sprack denna gång nästan ingenting alls. Får 2 små stygn, grad 1 bristningar. 

Efter 4 timmars obervationstid på förlossningen så skrevs vi ut till patienthotellet. 

Sen fick vi åka hem 15/1 kl 15 för en tidig hemgång. 

-------------------------------------------------------------------------------------

Alltså denna förlossning va magisk. Det gick så fort, jag gjorde det utan annan smärtlindring än lustgas. Jag bara hängde med kroppen. 

Jag har ju sagt denna graviditet och inga fler. Jag är lycklig som fått två underbara ungar, men på ett sätt så känns det lite ledsamt att aldrig mer få uppleva känslan av att krysta ut ett barn. 

Denna förlossning va så annorlunda om jag jämför med den med Ellie. Den här va så lugn fast den gick fort. Kroppen kunde hantera allt på ett annat sätt och jag bara följde med. Jag har verkligen fått uppleva 2 helt olika förlossningar, och nu är jag ju helt uppslukad av att föda barn. Dock så måste man ju vara gravid i 9 månader först innan man får föda ut ungen, vilket jag aldrig vill vara igen. Jag är helt klar med att vara gravid. Och således också helt klar med att föda barn. 

Tack till min kropp som fixade det än en gång. Det är så häftigt, ingenting i upplevelse kan toppa denna förlossning tror jag. 

Som jag skrev innan så har mammahjärtat expanderat till max. Hormonerna sprutar och jag pyser av stolthet för att Ellie är en sådan duktig storasyster. Hon klappar på "bebisen" som hon kallar honom. Ger honom pussar i pannan. När han är ledsen hämtar hon hans napp och snuttefilt. Hon har tagit det så bra att bli storasyster och att Arvid tar så mycket av mammas tid. 

Jag tycker inte att jag räcker till, till båda två hur mycket jag än försöker. Vill ha Ellie i famnen lika mycket som förut, men Arvid ammar och har där med förut till plats vid bröstet. Jag försöker och jag tror det går ganska bra att dela, men min lilla tjej har helt plötsligt blivit så stor. Hon pysslar på själv och leker då jag inte kan vara med. Hon visar grejer och accepterar för det mesta att mamma inte kan busa då hon har Arvid i famnen. Jag tror att det kan vara svårt att förstå om man själv inte gått igenom samma sak med sina barn. Men jag kan säga att hjärtat värker av kärlek varje dag. 

Tack livet för att jag får uppleva detta. Förevigt tacksam. 

Magen 5 dagar PP

Magsjuka, förlossningsvärkar och en känsla av att vara en heffaklump. Så kan jag sammanfatta starten på 2020.

Jag och bebis mår bra, jag är dock trött som ett as och svullnar nu mera om ansikte, händer och fötter. Magen och brösten har vuxit explosionsartat den senaste veckan och jag känner mig större än någonsin. 10kg + på vågen sedan starten, men vem räknar egentligen? 

Magen har sjukit ner rejält och det känns som om att bebbe ligger så sjukt långt ner. Är hur redo som helst att föda ut detta barn nu (helst i förrgår). 

Orken och glowet är typ borta, träna kan jag knappt göra för att allt är ivägen och jag får andnöd/sammandragningar av minsta lilla. Går fortfarande promenader och kämpar ihop mina 10 000 steg om dagen, men usch nu är jag less på riktigt. 

Känns dock som om att bebbe vill bo i magen för evigt och aldrig tänker komma ut. Ska göra rent till hönsen imorgon och se om det kan dra igång förlossningen som det gjorde med Ellie. 

18:e är dock mitt förmossningsdatum så jag är väl naiv som tror att hen vill komma innan det, nu när hen trivs så bra i magen. 

Sur bitter och trött, ja så kan man kanske summera mitt mode just nu. 

Har annars haft det väldigt bra över jul och nyår (bortsett från magsjukan då efter nyår). Har fått träffa tjejgänget och ätit middag, träffat fina vänner, fikat och tagit det lite lugnt. 

Ellie är fortfarande i en extremt mammig fas och vaknar flera gånger på nätterna även fast hon sover i min och Mickes säng. Hon ligger klistrad mot mig på nätterna, så jag som redan sover dåligt (pga heffaklumpskropp) sover ännu sämre. Men vad gör det om 100 år? 

Försöker sova ikapp någon timme på dagen nu när Micke jobbar och Ellie är på förskolan. Tänker att jag kanske kan lagra några timmars sömn och ha i reserv sen när bebis kommer? Önsketänkande får man ju ha i alla fall.