Magsjuka, förlossningsvärkar och en känsla av att vara en heffaklump. Så kan jag sammanfatta starten på 2020.

Jag och bebis mår bra, jag är dock trött som ett as och svullnar nu mera om ansikte, händer och fötter. Magen och brösten har vuxit explosionsartat den senaste veckan och jag känner mig större än någonsin. 10kg + på vågen sedan starten, men vem räknar egentligen? 

Magen har sjukit ner rejält och det känns som om att bebbe ligger så sjukt långt ner. Är hur redo som helst att föda ut detta barn nu (helst i förrgår). 

Orken och glowet är typ borta, träna kan jag knappt göra för att allt är ivägen och jag får andnöd/sammandragningar av minsta lilla. Går fortfarande promenader och kämpar ihop mina 10 000 steg om dagen, men usch nu är jag less på riktigt. 

Känns dock som om att bebbe vill bo i magen för evigt och aldrig tänker komma ut. Ska göra rent till hönsen imorgon och se om det kan dra igång förlossningen som det gjorde med Ellie. 

18:e är dock mitt förmossningsdatum så jag är väl naiv som tror att hen vill komma innan det, nu när hen trivs så bra i magen. 

Sur bitter och trött, ja så kan man kanske summera mitt mode just nu. 

Har annars haft det väldigt bra över jul och nyår (bortsett från magsjukan då efter nyår). Har fått träffa tjejgänget och ätit middag, träffat fina vänner, fikat och tagit det lite lugnt. 

Ellie är fortfarande i en extremt mammig fas och vaknar flera gånger på nätterna även fast hon sover i min och Mickes säng. Hon ligger klistrad mot mig på nätterna, så jag som redan sover dåligt (pga heffaklumpskropp) sover ännu sämre. Men vad gör det om 100 år? 

Försöker sova ikapp någon timme på dagen nu när Micke jobbar och Ellie är på förskolan. Tänker att jag kanske kan lagra några timmars sömn och ha i reserv sen när bebis kommer? Önsketänkande får man ju ha i alla fall.