Jag är lycklig och jag är glad! Jag har haft en underbar dag, och allt blev så perfekt när jag träffade både Paulina, Maria  och Celine!  Liksom en fullbodad dag. Jag älskar när jag mår såhär bra, det känns som om att jag svävar på små moln!

Jag är namnet som du skrivit på armen,

Jag är den som du lovat att älska.

ja, det kommer alltid vara vi två.

Inget kan bryta oss i sär.

För evigt är heligt,

och jag älskar dig lika så.

För jag är namnet på armen,

visst är det fortfarande så?

Jag kan inte prata med dig när du tittar bort,

Jag vill se i dina ögon,

Vad det är du har gjort.

Du lovade att älska mig,

Så snälla ge mig två sekunder,

Innan du ger upp.

Visst kan du skratta åt mig,

Eller låtsas som ingenting.

Du kan driva med mig,

Strunta i mig.

Det gör mig ingenting.

Jag var namnet du skrev på armen,

Som du tagit bort.

Du kan säga vad du vill,

Men bara så du vet,

Jag vet allt om dig,

För du har varit min.

Ja, jag vet, inget kommer vara för evigt,

De har jag lärt mig nu.

Ingen kommer alltid älska mig,

Kärleken kommer att ta slut.

Jag är namnet som du har på armen, det kommer alltid vara vi två.

Jag kan inte prata med dig när du tittar bort, snälla ge mig två sekunder innan du ger upp.

Visst du kan stratta och låtsas som ingenting, men jag vet allt om dig för du har varit min.

När det pep till i min mobil så slängde jag i princip mig över den, bara för att se om det var ett sms från dig.  Alla sms inte var från dig, de var en enda stor besvikelse, trotts att det finns så många andra betydande människor i mitt liv.  Jag var så sjukt borta i dig, är nog de fortfarande.  Jag har fortfarande kvar det där sms:et med frågan jag aldrig vågade ställa., fast jag ville. ”Vill du ses och göra något imorgon?”  Så enkelt formulerat, men ändå blev jag så sjukt lycklig. Hur kan man egentligen bli lycklig över sex ord och ett frågetecken? Men jag blev det.  Så vi sågs, vi gick omkring, och pratade. Du lyssnade på allt pladder jag sa, jag minns inte ens hälften. 

Efter det, så skickade vi sms. Jag skulle bort, men när jag var borta saknade jag din röst så sjukt mycket.  Men jag insåg inte då att jag var riktigt kär, fann bara in intensiv känsla av att vilja kyssa dig.  Tiden flöt på men sms:en blev färre, men jag såg dig då och då. Jag fattade inget, trodde att allt var vanligt.

Så mötte jag dig face to face en dag, regnet värkte ner, jag hade dyblött hår, och lika så du, med nyklippt frisyr.  Jag mötte din blick, och det skedde det som bara händer i filmer, hela världen stannade. Det var bara dina ögon som såg in i mina, inget annat fanns och av hela mitt hjärta ville jag bara springa fram och krama dig. Så skakade du till på huvudet, och sa med din underbara röst, ”hejdå”

Vi fortsatte sms:a, och jag fick så gulliga sms, god natt sms:en var alltid finast.  Sen en dag, så dök det upp en tjej, kort och självklar söt. Hon gick rakt fram till dig, och kysste dig, och kramade dig.  Du tog hennes hand, och så satt ni, hand i hand. Även fast jag tror att du inte registrerade att jag registrerade allt. Så ska jag bara säga att i samma stund som du tog emot henne i din famn, så krossade du mitt hjärta.  Min älskade vän sa ”Han kan gå o hoppa i matberedaren, du är bäst!”  

Och jaa, nu ska jag bli bäst! Vi alla som har ett krossat hjärta ska bli bäst! Även om vi har ihop- limmade hjärtan, och taggar som sticks när vi ser den som krossade vårt hjärta, så ska vi bli starkast, snyggast, snällast och bäst!  No matter what!

fascinera

Jag undrar ibland, varför så mycket ofta går snett? Eller ja, kanske inte så mycket, men en del saker gör det väldigt ofta. I mitt fall kärleken. När jag tror att jag har hittat han med stort H, så visar det sig vara helt fel. Antingen blir jag sviken, eller så är jag för blyg. Folk som känner mig kanske inte uppfattar med som blyg, nej, blyg så är jag inte, men när det gäller känslor, så stänger min mun av. Jag kan inte säga något, vågar inte säga något. Vill inte att allt ska bli fel.  Jag är inte där tjejen som bara springer och slänger sig runt sin killes hals, och kysser honom inför vem som hels.  Jag är långsam när det gäller kärleken. Och folk kan alldeles för lätt fånga mitt hjärta, trots att det har blivit nedbrutet så många gånger. Jag har lagat det om och om igen, samlat ihop splittret, och limmat ihop det. Skärva efter skärva. 

Nu står jag här igen. Här igen med skärvorna från mitt hjärta i min hand.  Den här gången blev det inte ens ett vackert farväl av min kärlek, han som jag verkligen tyckte om, eller fortfarande tycker om, gick iväg utan ett ord.  Han gjorde två saker som fick min värld rasa samman. Han gjorde bara två saker som fick mitt hjärta börja splittras, det som gjorde att skärvorna började falla.

Jag insåg inte för ens det var totalt för sent, att han var den som tagit mitt hjärta till fånga.

 Vad var det Albus Dumbledore sa? Jo, ”The ones we love never truly leave us. ”  Det han sa är fritt till en tolkning. Just nu tolkar jag det till att, en kärlek är alltid en kärlek. Så, han kanske inte kommer lämna mig helt, istället kommer han finnas där, som en sylvass tagg som kommer sticka till varje gång jag ser honom med någon annan. Visst, han var aldrig min, men det kändes som det var så nära.

Hejsvesj! Orkar egentligen inte blogga, vill inte kolla facebook, men jag bemödar mig ett inlägg i varje fall. Nyss spelade jag gitarr, och hela förmidagen har jag varit uppe på friidrottsplanen, och tränat små friidrottsungar. Nu sitter jag och samlar kraft att sätta mig på cykeln och trampa upp till friidrottsplanen för två timmars träning. Är egentligen inte pepp, men insett att det kommer att vara min sista träning, det är den här och sen slutar jag.  Det känns lite sorjligt, men jag kommer inte hinna träna när skolan börjar, det är bara att inse. Det måste sluta någon gång, och eftersom jag inte tänker satasa, och inte ska gå fig, så kommer det aldrig gå ihop. Och eftersom jag inte tävlar, så ja, det finns nästan ingenting kvar. Det är med sorg i hjärtat jag säger det, för jag älskar friidrott, jag har tränat det sen jag var sex år. Men jag kommer inte att sluta helt, jag kan ju vara funktionär, och hjälpa till när jag hinner. Och komma och kolla på träningarna, om jag hinner någon gång. Jag kommer ju sakna alla så jättemycket. Men okej ett slut på det här då: Summa sumarum: Jag är för gamal helt enkelt.

Puss// Emma