Jag undrar ibland, varför så mycket ofta går snett? Eller ja, kanske inte så mycket, men en del saker gör det väldigt ofta. I mitt fall kärleken. När jag tror att jag har hittat han med stort H, så visar det sig vara helt fel. Antingen blir jag sviken, eller så är jag för blyg. Folk som känner mig kanske inte uppfattar med som blyg, nej, blyg så är jag inte, men när det gäller känslor, så stänger min mun av. Jag kan inte säga något, vågar inte säga något. Vill inte att allt ska bli fel.  Jag är inte där tjejen som bara springer och slänger sig runt sin killes hals, och kysser honom inför vem som hels.  Jag är långsam när det gäller kärleken. Och folk kan alldeles för lätt fånga mitt hjärta, trots att det har blivit nedbrutet så många gånger. Jag har lagat det om och om igen, samlat ihop splittret, och limmat ihop det. Skärva efter skärva. 

Nu står jag här igen. Här igen med skärvorna från mitt hjärta i min hand.  Den här gången blev det inte ens ett vackert farväl av min kärlek, han som jag verkligen tyckte om, eller fortfarande tycker om, gick iväg utan ett ord.  Han gjorde två saker som fick min värld rasa samman. Han gjorde bara två saker som fick mitt hjärta börja splittras, det som gjorde att skärvorna började falla.

Jag insåg inte för ens det var totalt för sent, att han var den som tagit mitt hjärta till fånga.

 Vad var det Albus Dumbledore sa? Jo, ”The ones we love never truly leave us. ”  Det han sa är fritt till en tolkning. Just nu tolkar jag det till att, en kärlek är alltid en kärlek. Så, han kanske inte kommer lämna mig helt, istället kommer han finnas där, som en sylvass tagg som kommer sticka till varje gång jag ser honom med någon annan. Visst, han var aldrig min, men det kändes som det var så nära.