Lyssnar på en engelska bok, och känner mig duktig.

Ja, vad ska jag skriva? Jag är bara så trött på det mesta nu. Ett par fina finnar i pannan, ett par stora svarta glasögon pryder mitt ansikte extra vackart. Jag sitter och funderar på om mina böst är stora, så som min älskade pojkvän säger, men kommer bara fram till att jag har hopplöst försmå tuttar. Tankarna snurrar, och nyss satt jag och skrev om fosterdiagnostik, och kände -varför bryr jag med över huvud taget? Men fortsatte skriva om lika konstiga medtoder. Fick lite kalla kårar när jag läste hur många flickebarn som "försvinner" i Kina varje dag.  Jag skrev

"Varje dag ”försvinner” omkring 3200 flickor i Kina, enligt demografiska mätningar, vilket gör drygt 1,1 miljoner om året i kvinnobortfall. I Kina anses bara männen vara kapabla att arbeta, vilket även styr patriarkatet och makt- och jobbfördelningen. I Kina är fosterdiagnostik mycket stort eftersom gossebarn prioriteras högre än flickor. En familj kan inte överleva på att bara ha en dotter, och eftersom de bara får ha ett barn (på grund av över befolkningen och fler barn ger hårda straff) så är det en son som är mest eftertraktat för familjens överlevnad."

Sen så gav jag upp med mitt skrivande, stängde ner hela skiten och struntade i att vara duktig. Jag är så skoltrött så det är inte sant, jag vill bara dra till något varmt land och bli solbränd, eller få börja gymsasiet NUUUU. Jag somnar snart för gott, och sover tills sommaren. Jag ska nog ta och gå i ide. Bra ideé va? Fast då ryker mina betyg, och då kommer jag inte in på gymnasiet, och måste gå om nian. Dålig ideé... 

Jag är helt slut i hjärnan. Borde nog gå och sova. Borde nog sminka av mig, ta bort den utsmetade masaran. Borde nog äta något. Borde välja kläder tills imorgon, borde sluta lyssna på musik, borde sluta blogga.
Ska göra det nu. Jag borde, men ska inte, saker som ska  göras, det gillar vi inte, men saker jag borde göra är inga måsten så nu ska jag gå och göra det jag borde göra.

Jag kan inte vara instängd. Då vill jag bara fly. Jag kvävs instängd. Som en låga som dör... Ont, det gör ont att behöva säga det, men det är sant. Jag måste få vara fri, måste kunna vara fri och älskad på samma gång. Jag vet att jag tar mig vatten över huvudet med saker, jag gör så otroligt mycket. Och min tid räcker inte till, till allt. Men jag försöker. Men ibland så måste jag bara få ta en stund för mig själv.  För jag har inte glömt bort meningen med att andas, utan jag vill leva fri. Alla kännslor kan jag utan problem stänga in i olika glasburkar innuti mig, men jag kan inte stänga in mig. Det går inte. En person kan inte kräva att jag ska ge upp allt det jag brinner för, för att tillbringa all tid med den. Jag vet att den inte menar så, men kännslan jag får är exakt likadan. Som att den försöker ge mig skuldkännslor. Även om det är personen jag älskar som tycker att jag tillbringar för lite tid med honom, så kan han inte kräva att jag ska ge upp allt. Då är det inte san kärlek.  Som min kära älskade vän Paulina sa;
         "Kärleken är som en maskeraddräkt på halloween, en rustning på en riddare som dräper en drake, en hormon som skickar konstiga signaler till kroppen och kärleken är förvirrande. Fan vad jag hatar den, och fan vad jag älskar den egentligen! Jag tror inte på när människor säger att kärleken är överskattad, jag tror inte ett ord på när de säger att de inte behöver den, för alla behöver bekräftelse, medlidande och uppskattning någon gång."

Men ibland så tvivlar jag på kärleken. Kan det verkligen hålla ihop två så otroligt olika varelser?  Än en gång till vad Paulina sagt, 
"För mig är inte kärlek bara att vara kär, kärlek är att bry sig och om du någon gång får ett sår i hjärtat så gråt! Gråten ropar och öppnar dig för mer kärlek, oavsett vilken typ av kärlek det är, så kommer den att flamma upp, flamma som OS facklan gör, om och om igen."

Jag tror jag har gjort för många skrapsår i den jag älskars hjärta. Men jag hoppas att han lär sig acceptera mig, och att jag kan läka alla skrapsår, i hans hjärta, även om mitt hjärta förevigt är skadat, sen länge, så hoppas jag att var kärlek ska brinna som OS-facklan.

Ibland så bara önskar jag att jag var liten igen, och slapp alla jobbiga problem. Att jag kunde vara ett barn på dagis, som springer med sina kompisar och jagar killarna i pussleken. Få spilla varmchoklad på en nytvättad overål, och ramla med galonisarna i en stor lerpöl. Det skulle vara okej att gråta, gråta öppet om man ramlade och slog dig. Det skulle vara accepterat, och man skulle vara accepterad. Inga P-piller och järntabetter som ska ätas varje morgon. Och kärleken skulle vara så enkel. Man älskar mamma och pappa, syskon och släkten. Och om man blev "kär" i någon kille, så var man "tilsammans" någon dag, sedan var det över. Och inte var man ledsen för det? Inte som nu, när det känns som om att man ska gå sönder när man blir lämnad av den man älskar.  Men everybody hurts. Och för varje gång får ma tjepa ihop sig med silvertejp.

Jag är smått trött, sitter och samlar energi till att orka börja sortera reklam. Lyssnar på mysko musik, och tänker på älsklingen <3 aja, lika bra att börja sortera nu, så att jag blir klar snart.

Här under ytan är jag blå.
Här i poolen doftar världen klor.
Här under ytan är världen bra, som de ska va.
Inge krig och inge schafs.
Bara en egen jävla plats.
Under ytan går de att stanna kvar.
Men sen tar syret slut och man måste andas ut.
Upp till ytan.
Tillbaks till denna helvetesvärld.
Tillbaks dit man ingenting är värd.

Did you say it?
I love you
I don't ever want to live without you
You changed my life
Did you say it?

Make a plan
Set a goal
Work towards it

But every now and then
Look around
Drink it in

Because this is it
And it might all be gone tomorrow

-Grey's anatomy.

Fixaden klart syrrans blogg alldeles nyss. Den blev faktiskt ganska så bra, bra för att vara mig alltså.