Jag kan inte vara instängd. Då vill jag bara fly. Jag kvävs instängd. Som en låga som dör... Ont, det gör ont att behöva säga det, men det är sant. Jag måste få vara fri, måste kunna vara fri och älskad på samma gång. Jag vet att jag tar mig vatten över huvudet med saker, jag gör så otroligt mycket. Och min tid räcker inte till, till allt. Men jag försöker. Men ibland så måste jag bara få ta en stund för mig själv.  För jag har inte glömt bort meningen med att andas, utan jag vill leva fri. Alla kännslor kan jag utan problem stänga in i olika glasburkar innuti mig, men jag kan inte stänga in mig. Det går inte. En person kan inte kräva att jag ska ge upp allt det jag brinner för, för att tillbringa all tid med den. Jag vet att den inte menar så, men kännslan jag får är exakt likadan. Som att den försöker ge mig skuldkännslor. Även om det är personen jag älskar som tycker att jag tillbringar för lite tid med honom, så kan han inte kräva att jag ska ge upp allt. Då är det inte san kärlek.  Som min kära älskade vän Paulina sa;
         "Kärleken är som en maskeraddräkt på halloween, en rustning på en riddare som dräper en drake, en hormon som skickar konstiga signaler till kroppen och kärleken är förvirrande. Fan vad jag hatar den, och fan vad jag älskar den egentligen! Jag tror inte på när människor säger att kärleken är överskattad, jag tror inte ett ord på när de säger att de inte behöver den, för alla behöver bekräftelse, medlidande och uppskattning någon gång."

Men ibland så tvivlar jag på kärleken. Kan det verkligen hålla ihop två så otroligt olika varelser?  Än en gång till vad Paulina sagt, 
"För mig är inte kärlek bara att vara kär, kärlek är att bry sig och om du någon gång får ett sår i hjärtat så gråt! Gråten ropar och öppnar dig för mer kärlek, oavsett vilken typ av kärlek det är, så kommer den att flamma upp, flamma som OS facklan gör, om och om igen."

Jag tror jag har gjort för många skrapsår i den jag älskars hjärta. Men jag hoppas att han lär sig acceptera mig, och att jag kan läka alla skrapsår, i hans hjärta, även om mitt hjärta förevigt är skadat, sen länge, så hoppas jag att var kärlek ska brinna som OS-facklan.

Ibland så bara önskar jag att jag var liten igen, och slapp alla jobbiga problem. Att jag kunde vara ett barn på dagis, som springer med sina kompisar och jagar killarna i pussleken. Få spilla varmchoklad på en nytvättad overål, och ramla med galonisarna i en stor lerpöl. Det skulle vara okej att gråta, gråta öppet om man ramlade och slog dig. Det skulle vara accepterat, och man skulle vara accepterad. Inga P-piller och järntabetter som ska ätas varje morgon. Och kärleken skulle vara så enkel. Man älskar mamma och pappa, syskon och släkten. Och om man blev "kär" i någon kille, så var man "tilsammans" någon dag, sedan var det över. Och inte var man ledsen för det? Inte som nu, när det känns som om att man ska gå sönder när man blir lämnad av den man älskar.  Men everybody hurts. Och för varje gång får ma tjepa ihop sig med silvertejp.