Jag vill börja med att säga förlåt bloggen. Jag uppdaterar alldeles för sällan, en gång i månaden för att jag alltid inser ”att om jag inte bloggar nu så kommer denna månad ej finnas med i arkivlistan, och de blir ju jättefult”. Så jag gör som jag har gjort nu och panik-letar bilder i telefonen som jag kan publicera som visar att jag nästan har ett liv här i Västerås i alla fall. Jag skaffade ju denna blogg från börja för att kunna skriva av mig om jag vill lätta på tankarna. Bloggen var ju helt utan läsare och jag kunde lugnt lägga ut skumma dikter om livet och ingen skulle någonsin bry sig. Jag har kvar bloggen för att spara mitt liv, jag är så dålig på att framkalla bilder, fixa album och komma ihåg när jag gjorde vad. Så jag har bloggen till de, just dokumentation av livet. Jag vet att jag i alla fall har några följare och jag blir lika förvånad varje gång jag loggar in och kollar statistiken. ”Du har 10 unika besökare”, jag funderar på vilka ni är. Sofie? Sebastian? Micke? Celine? Maria? Paulina? Linnea? Sara? De är åtta personer, men vilka är de andra två? Och jag är ju inte helt säker på att de är ni ovannämnda som läser, men jag vet inte vilka andra som skulle kunna klicka in här.

 

Idag är det en fin tisdag, jag njuter av att vara ledig från jobbet innan jag imorgon jobbar och sedan jobbar 25h i sträck torsdag och fredag. Tågbiljetten hem till kärleken i dalarna är bokad. Tåget avgår 18.27 från Västerås spår 2 på fredag. Jag kommer lida av sömnbrist, ha torkat skit och urin från toalettgolv, bytt nedkissade sängkläder, tvättat otaliga tvättmaskiner med draglakan, skyddslakan och underlakan. Jag kommer ha fått många fina kramar på jobbet, blivit nerdreglad, gjort frukost, gått promenad, köpt glass och varit ute i solen med alla fina själar på jobbet. Jag gillar att jobba inom vården och LSS. Det är så mycket vilja hos alla och så fantastiska och jobbig personligheter. Efter denna sommar kommer jag aldrig mer ha problem med lukten av avföring (varken mänsklig eller från andra djurarter), jag kommer inte ha problem med pruttar eller fisar, rapar, dregel, nakna svettiga nedbajsade kroppar, blöjbyten, byta lakan när någon kissat i sängen, städa äckliga toaletter och jag kommer framför allt beundra alla föräldrar med barn med olika funktionsnedsättningar, diagnoser osv som krigar på varje dag. 

 

Just nu så duggar det utanför fönstret, jag har tvättid klockan 19. Varför ska det alltid regna när jag har en ledig dag? Det tycks varar så, för jämnt (typ) när jag är på jobbet passar solen på att skina. Jag kommer typ ha världshistoriens brunaste armar och underben och likblek mage, rygg och likbleka lår när sommaren är slut, då solen alltid tycks gå och gömma sig när jag är ledig och har tid att ligga och steka på gräsmattan nedanför min lägenhet.

 

Det är en så konstig känsla det här med att vara ledig när jag kommer hem från jobbet, att inte behöva slå upp någon bok, läsa någon vetenskaplig artikel, förbereda några anteckningar eller skriva klart någon rapport. Helt galet. Nu kan jag lugnt vakna, träna, jobba, träffa vänner eller liknande utan att känna stressen över att jag bortprioriterar skolan. Det känns konstigt. Jag är fri att leva livet efter jobbet, spendera alldeles för mycket pengar på att köpa jordgubbar, melon och mango. Glömma att äta protein (tror seriöst att min hårväxt på ben och lite andra kroppsdelar stannat av för att jag äter för lite protein. Är de normalt? Bör jag bli orolig??!!) Har för övrigt ej lagat någon proteininnehållande mat på ca 2 veckor, levt på sallad och pasta med tomatsås. Jag har bara inte haft ork att laga mat. Nu har även min egenodlade fina basilikaplanta i fönstret dött pga av för frekvent användning av dess blad, så nu kan jag inte laga tomatsås med färsk basilika längre. Jag tackar chiafrön för des stadiga proteininnehåll och kikärtor (jag är nog en av ica sjöhagens främsta kund när de kommer till kikärtor). 

 

Min kropp känns idag seg efter morgonens pass på gymmet med Elin. De var en trevlig stund, och vi avslutade med en sallad på stan. Vi var även på skolan och hämtade ut årets sista och avklarade tenta. Nu är mitt första år på fysioterapeutprogrammet officiellt avslutat (!). Sedan cyklade jag med Elin till hennes jobb, lämnade henne där blev frälst av den fina lantiga idyllen och vill flytta ut dit. Tappade givetvis bort mig på vägen hem, hittade fina blommor och började binda en blomsterkrans, slutade dock tvärt när jag insåg att det var fullt med fästingar överallt (har visiterat min kropp, varje millimeter för att se om jag hade några fästingar och ja hade inga, puhh) och cyklade sedan hemåt. Eller ja, jag cyklade på men de visade sig efter ca 2 km att jag cyklade åt ganska fel håll, så jag fick vända, cykla på en bilväg och slåss med bilisterna (förlåt) och hittade tillslut en bekant cykelväg ca 3 km bort ifrån där min gps på telefonen sa att jag skulle kommit ut om jag cyklade rätt. Men jag kom hem och det var väl det som var det viktigaste. Jag har ju dess utom sett en stor del av Västerås som jag aldrig skulle ha sett annars. 

 

Nu är jag snart klar med allt mitt skrivande för dagen, lite text för att väga upp den nästan allt för stora mängden bilder utan textförklaring som figurerar här på min blogg. Jag har en lätt krampande livmoder som om desperat försöker trycka ut min kopparspiral och ger mig en lätt men ej plågsam fuskmensvärk som jag lever med. Jag tror min kropp nu långsamt börjar fatta att spiralen ska vara där oavsett om den gillar det eller inte. Efter fyra år ständigt påverkad av hormoner och skit så tror jag min stackas kropp är chockad av att vara ren. Inte ett enda preparat jag stoppar i mig, ja har fortfarande ingen superstor aptit, men den kanske kommer tillbaka. Kroppen ställer in sig, fri, och ej iproppad kemikalier. Jag provade min jeansshorts här i dagarna och insåg att de blivit i det tightaste laget över rumpan, antingen så har jag gått upp i vikt eller så har jag tränat alldeles för mycket rumpa i vinter, båda alternativen finns. Jag överväger att börja gå på kostschema och se vad som händer men min kropp. Jag ska i alla fall sluta äta godis (med undantag för choklad när jag har mens och tror att jag ska blöda ut allt blod jag har i kroppen och min livmoder ska följa med i blodfloden). Eller så ska jag skita i kostschema, det känns så jobbigt. Tanken finns men nu är det redan försent för att trimma kroppen inför beach 2015, och jag kommer ju aldrig i alla fall behöva visa magen för att jag kommer vara instängd i kläder på jobbet hela sommaren så det är ju lugnt. 

 

Nu skiner solen igen utanför mitt fönster, jag ska tvätta, lyssna på musik och sjunga kärleksballader i tvättstugan, känna hur jag saknar min kärlek så att det gör ont i hela kroppen. 

 

Tack till dig som faktiskt orkat läsa dig till detta slut, att du orkat läsa om mitt meningslösa liv. Du kanske bara hoppat till slutet också, för att du tappar orken att läsa någon stans i mitten, men tack till dig också, för du läser ju totts allt detta nu.  Jag ska som tack ge dig ett fint citat som jag gillar, jag kommer inte ihåg vem som sagt det eller vart jag hört det, det är lite klyschigt och så, men det har satt sig i mitt huvud och därför kanske värt att komma ihåg. ”Det finns sprickor i allt, för det är där ljuset kommer in”. Så grattis till dig som är lite trasig och är lite förstörd, jag är de, alla är de, och jag tror att det är därför man mår så satanigatan bra när man hittar den eller det som släpper in ljus i sprickorna. 

 

Jag har för övrigt kommit på en till sak som jag ska göra när jag tvättar, när jag har sjungit ballader och tror att grannarna över börjar bli ledsna och inte vill höra mitt skrålande nå mer, då ska jag kolla tatueringsbilder och fundera klart på vilket motiv som jag ska gadda in på mitt ben härnäst.

Kärlek //Emma

Cykelturer, sommar, träning och jobb!