När jag mår dåligt är jag verkligen inte den person jag vill vara. Jag känner mig som den största attentionwhore världen har skådat, vilket är väldigt frustrerande med tanke på att jag inte alls gillar sådana människor. Men ni kanske vet hur svårt det är när man är fångad med sina tankar. Hur svårt det är att inte söka bekräftelse. Jag vet ju inte om det som ringer inne i mitt huvud är sanning eller lögn, då måste jag fråga för att inte bli knäpp. Är jag ful? Är jag tjock? Har jag tjocka ben? Kommer jag att bli tjock om jag äter det jag vill? Blir man tjock då? Finns det verkligen någon som tycker om mig? Jag är väl inte så himla dålig i skolan? Hatar alla mig?

SUCK. Bara genom att skriva det här inlägget är jag en person som jag inte vill vara. En person som jag absolut inte vill vara. Jag vill stå stark, men jag kan inte.

Det är inte heller alla gånger JAG som ställer alla dessa dumma frågor, utan det är den där dåliga självkänslan som jag har försökt gömma undan i en låda långt under sängen. Men OJ vad den existerar just nu. Därför ställer jag alla dessa dumma frågor.

Hej, jag heter Emma, jag har inte en enda positiv tanke om mig själv just nu, för jag är väldigt osäker för tillfället.  Det är därför jag frågar andra och inte mig själv.  Ta bara exemplet: Är jag tjock? JA, svarar jag. Men om jag frågar Sebastian, är jag tjock? NEJ.

Jag kan inte lita på mig själv för att jag har fel. Jag vet egentligen att jag är bra, jag är bäst! Men just nu sitter det långt nedgrävt inom mig. Men jag ska plocka fram det.

Jag vill inte ha en massa gulliga kommentarer, jag vill inte höra att ”du är bäst gumman!”

I KNOW, I'M NOT SUPERMAN, but at least I can try.