Jag vet inte vad det är med mig. Jag har ingen ork till någonting. Jag tvingar mig själv att le. Jag vill så mycket, men jag vill ändå bara sitta i min säng och gråta. Jag äger nu det dyraste nagellacket jag någonsin ägt, ett rosa metallic från butter LONDON, och jag känner mig som den mest bortskämda mäniskan i världen. Jag äter p-piller och jag känner mig ful.

Jag vet att jag egentligen inte har någonting att må dåligt över, men jag känner ändå att den mörka känsla är tillbaka.  Jag vill känna det svala mot min handled, jag vill bli fri.

Gör mig distraherad och låt mig få något annat i mitt huvud. Jag vill inte vistas bland folk, jag vill inte klistra på mig mitt fuskleende, jag vill bara stänga in allt inne i mig.

I min hjärna är det kaos, jag känner mig just nu som en skadeskjuten fågel som har brutna ben, brutna armar, och ett skott precis bredvid hjärtat. Du som tror att det är på grund utav dig så kan jag säga att det är det inte. Det är bara att jag behöver tänka, och kanske prata. Ge mig tid, och det fixar sig nog, jag behöver bara lite tid för mig själv.