Tiden tickar vidare. Förlossningen närmar sig. BB-väskan är färdigpackad.

Jag känner mig förvånansvärt lugn inför förlossningen. Längtar efter att det ska dra igång. Kroppen övar med kraftig mensvärkskänsla till och från. Kroppen känns ganska pigg, trotts allt. Jag är liksom redo nu. Kroppen känns fysisk redo och jag känner mig mentalt redo. 

 

Jag har funderat mycket över hur jag vill att min förslossning ska bli. Självklart har jag det. Sedan vet jag att allt kanske inte blir som jag vill när jag väl är där, men det har sällan skadat att ha en plan?

 

En vanlig fråga som jag brukar få, är om jag vill föda vaginalt eller med kejsarsnitt? Jag vill absolut föda vaginalt, om det går. Jag har inte ens diskuterat planerat kejsarsnitt med min barnmorska, utan det har varit självklart för mig från start att jag ska föda vaginalt. Sedan är jag fullt medveten om att det kan bli akut snitt om förlossningen inte går som planerat. 

 

Jag tror att det kommer vara en så otrolig upplevelse att föda barn. Men jag kan inte förneka att jag har rädsla för att spricka. Jag får ångest när jag tänker på att jag kanske spricker jättemycket och biverkningarna som kommer efter. Kommer mitt underliv någonsin kännas som mitt igen? Kommer jag kunna ha sex utan att ha ont? Jag vet att Falu Lasarett har bra läkare som syr ihop en på operation om det nu skulle behövas, men det känns ändå som en skral tröst. Jag kommer antagligen inte tänka på det där med att spricka under själva förlossningen, men det kommer ju en tid efter. 

Eftervården för en nyförlöst kvinna är ju inte så otroligt uppstyrd, som jag förstått det. Ett kontrollbesök hos barnmorskan ca 6 veckor efter förlossningen. Sen inget mer? Inget fysioterapeutbesök för kontroll av aktivering av bäcken- och magmuskulaturen? Det känns lite som att det är - tack och bock nu har du fått ditt barn, vi har sytt ihop ditt underliv så att du förhoppningsvis klarar dig utan allvarliga biverkningar, gå hem nu och njut av att du har blivit mamma. Vi struntar i om du kommer ha svårt att hålla tätt, du kanske inte kan springa eller utöva tunga fysiska aktivteter, men grattis du har ju blivit MAMMA! Att du inte kan ha sex utan smärta, vad gör det? Du har ju blivit MAMMA! Jag skulle kunna fortsätta i evigheter med dessa scenarion. Men jag tror att ni fattar poängen. 

Så oro finns där. Jag är inte ens 23 år än. Jag vill liksom kunna leva mitt liv även efter att jag har fött barn. 

Jag kan hålla med om att det är katastroftankar och att det kanske inte är den bästa copingstrategin att måla upp värsta tänkbara scenarion. Sen så går det ju bra för den största andelen av personer som föder vaninalt, men jag upplever att det som inte blir toppenbra tystas ned. Upplever det som att vi kvinnor puttas undan när barnet väl är här. Från kontroller varannan/varje vecka under den sista delen av graviditeten, med fokus på hur jag som kvinna mår, hur min kropp hanterar graviditeten till att det bara blir fokus på barnet. Den lilla delen att jag faktiskt tryckt ut en bebis ut min vagina spelar inte längre någon roll? 

 

Men för att inte ha ångest för förlossningen och faktiskt känna mig lugn så har ja planerat och tänkt hur jag vill ha det för att det ska bli bäst för mig. 

 

Jag vill inte ha ryggbedövning. Jag tror att min kropp fixar att föda barn av sig själv, jag ska förhoppningsvis kunna hantera smärtan. Jag är av uppfattningen att om jag tar ryggbedövning så kan jag förlora den naturliga drivkraften som kommer med värkar och krystvärkar. Jag har därför bestämt mig för att lita på min kropp och försöka att klara det med med "bara" lustgas, värmedynor och en pojkvän som kan massera ryggen etc. 

 

Jag vill ha ett gårbord samt pilatesboll in på rummet, så att jag kan växla mellan stående position och sittandes på boll. Jag vill låta tyngdkraften hjälpa till så mycket som möjligt. Jag har alltid upplevt att rörelse har lindrat smärta för min del, tex som brutal mensvärk har alltid blivit bättre av rörelse. Så förhoppningsvis kan kanske lite stående och vaggande vid ett gåbord minska smärtan lite? 

 

När det är dags fär att krysta har Micke fått stränga order om att han absolut inte får stå och kika in mellan mina ben. Det är allt för många förlossningsberättelser som jag har läst om där mannen står vid benen och håller i ett ben och peppar, kikar in mellan benen osv. Usch. Nej, Micke får stå och hålla mig i handen, badda min panna med kalt vatten om det behövs och vara peppen bredvid mig. Barnmorskan och undesökterskan etc får sköta det där som sker mellan benen när jag krystar. 

 

Jag vill ha en barnmorska som inte daltar med mig. Jag avskyr daltande. Det ska vara raka direktiv. Sen så vill jag helst ha en kvinnlig barnmorska. Men om jag måste välja mellan en manlig barnmorska eller en daltande kvinnlig så står jag ut med en manlig. 

 

Jag vill inte heller föda i någon fyrastående position, eller hukande etc. Det finns så många olika förlossningsställningar (många konstiga, googla det inte!). Jag vill hitta någon position där jag känner mig trygg och inte allt för utlämnad (mitt underliv kommer ändå att vara till beskådning under typ hela förlossningen med undersökningar etc, så lite en position där jag känner mig trygg kanske kan underlätta?)

 

Min förhoppning är att förlossingen vill starta när jag är hemma (och inte på gymmet eller så). Jag håller  tummarna för att jag inte ska gå över tiden. Känns som att jag har väntat tillräckligt länge nu. Det skönaste skulle ju vara om vattnet vill gå och så värkar på det. Eller lite kraftigare och tydliga värkar för att vattnet sedan ska gå. Jag hoppas att jag fixar att ta värkarna hemma ganska länge innan vi behöver åka in till BB. Tid på dygnet spelar absolut ingen roll när det startar men jag skulle gärna slippa "efterjobbettrafiken" då vi ska åka till Falun. Vår testrunda till BB tod ca 17 min med vanlig trafik (Å ja, vi har testkört, man kan aldrig var för säker känns det som). 

Sen så hoppas jag på att förslossningen ska vara "normal" och inte dra ut onödig mycket på tiden. Håller tummarna för att jag inte ska spricka allt för mycket och att moderkakan vill släppa då förlossningen är klar. Håller tummarna för att allt ska vara prima med lilla bebbe och att allt ska gå bra med hen under hela förlossningen. 

 

Ångest har jag över hur min kropp kommer att se ut efter förlossningen. Ångest har jag över hur länge jag måste gå och blöda ut avslag efter förlossningen. Ångest har jag över mina bristningar på brösten. Ångest över att bristningarna kanske blir fler? Ångest över att jag kanske inte kommer att kunna träna. 

 

Men å så jag längtar efter den lilla krabaten inne i magen. Den lilla underbara minimänniska som min kropp har skapat och skapar. Men nu är jag så klar med att vara gravid. Jag vill ha lillen hos mig! Inte i magen. 

Så, nu håller jag bara tummarna för att det ska dra igång. 10 dagar kvar till BF. Vi kämpar. 

 

Ps. Jag tänker lasra skiten ur mina bristningar om de inte tänker blekna av sig själva. Även fast jag är kvinna och enligt normen ska vara "stolt" över mina tigerränder som blivit när jag skapat ett barn så skiter jag i det. Om jag inte trivs med dem så säger jag "hej laser! Nu ska skiten bort!". Ds.