Att föda ett barn. 

Jag gjorde det. 

Helt magiskt och helt ofattbart. Tänk vad kroppen klarar av. 

Nu sitter jag här, lycklig i en bebisbubbla.

Världens underbaraste pojkvän, världens underbaraste lilla dotter. Livet är fint. 

 

Jag vaknar på morgonen, pigg och glad. Gravid i vecka 40. Kroppen känns stark, så jag bestämmer mig för att åka till gymmet. Micke kör in mig till Friskis när han ska till jobbet och jag kör ett vanligt pass. Går i trappmaskinen, lite övningar med gummiband och kettlebell. Går sedan de ca 3 km hem. Äter lunch. Börja att känna av molvärk i ryggen. Noterar det inte nämnvärt mycket utan fortsätter med min dag. Runt klockan 14.00 börjar jag notera att molvärken är mer regelbunden, sitter som ett band i ryggslutet. Vågar inte hoppas på att något är på gång. Går ut och ordnar i hönsgården. När Micke kommer hem så berättar jag att jag har haft molvärk, regelbundet med ca 20 min mellanrum sedan kl. 14, men att jag fortfarande tror att det kommer att stanna av. Ingenting att hetsa upp sig för helt enkelt. 

 

Natten kommer och jag sover otroligt dåligt. Värkarna kommer fortfarande med ca 20 min mellanrum, men har tilltagit i styrka. Värkarna går fortfarande att andas sig igenom utan problem. 

 

Går upp klockan 06 då jag inte klarar att ligga i sängen mer. Micke har studiedag och ska in till Högskolan i Falun. Värkarna kommer och går med samma intervall som innan, fortfarande går det relativt bra att härda ut. Micke fyller dagen till ära 32 år och vi skämtar om att han kanske inte kommer att få ha en egen födelsedag om vår lilla bebbe bestämmer sig för att titta ut. 

 

Jag övertalar Micke att åka in till Falun och göra sin studeidag. Upplever inte att han kan göra mer nytta hemma om jag ändå bara går och har småont ca var 20 min. Han lovar att vara standby och åka på en gång om det behövs. 

 

Under förmiddagen hör Micke av sig. Klockan 10 kommer ett sms: "Hur går det? Förlåt att jag är tjatig men jag kan inte låta bli"

Jag hade då ringt förlossningen och kollat  hur länge de tyckte att jag kunde vara hemma. Jag svarar Micke att jag har kollat med förlossingen som sa att jag får åka in när jag inte känner att jag kan hantera värkarna hemma längre. Skriver att värkarna kommer med 4-10 min mellanrum, att delar av min slempropp har gått och att jag fått tips om att duscha varmt och vetkudde. Jag skriver även att jag ska ta en promenad och se om det ger med sig lite. 

 

Klockan är nu runt 12 och jag har provat att duscha utan resultat. Värkarna är så starka nu att jag måste stå och hålla i mig i något.

Micke ringer och kollar om jag är okej. Ber honom att äta lunch och hänga kvar på högskolan, förska att genomföra dagen. Jag härdar genom värkarna. Tar de stående mot bänkskivan i köket. 

 

Jag provar att gå en promenad runt byn. Klockar värkarna som pendlar med ca 7 och 4 min mellanrum. Kommer hem, värmer vetekudden. Går på toaletten. Har sådan smärta att den är helt outhärdlig. Värkarna bara tilltar och kommer fort.

 

13.09. Sms:ar Micke i panik. "Kan du komma hem nu?" Får svar på 3 sekunder att han kommer! Sedan ett sms "är du ok?". Jag har då så ont att jag inte kan svara. Micke ringer upp och jag får fram att det gör sååå ont. Tårarna rullar. Kroppen har panik. Micke lovar att vara hemma på mindre än 20 min. Jag ber honom att köra försiktigt. 

 

Jag ställer mig och börjar blanda lättryck men kommer inte längre än till att jag plockar fram paketet och karaffen. Sen tar smärtan över igen. Går som ett band genom hela svanken, ned mot skinkorna, fram över nedre delen av magen och lite framsida lår. Jag lägger mig med vetekudden på mattan i vardagrummet. Smärtan gör att jag inte ens orkar att klocka värkarna längre. Jag ligger där, tar värk efter värk och väntar in Micke. 

 

Då Micke kliver in genom dörren har värkarna minskat i styrka igen. Jag gråter för att jag är så lycklig att han är hemma. Vi diskuterar att åka in till förlossningen. Jag vill prova att gå ett varv runt byn innan vi åker in. För tänk om det kommer att stanna av nu? Jag har inte haft någon vattenavgång, värkarna är inte ritkigt 3 på 10 min, och jag har ingen aning om hur öppen jag är. 

Jag och Micke stapplar oss runt byn. Det går i sniglefart. Micke klockar mina värkar som jag tar stående krampaktigt hållandes i honom i armen. 3 värkar på 7 min. Vi kommer runt byn, bestämmer oss för att åka in till förlossningen. Jag ringer förlossningen som säger att i kan komma in och kolla läget. 

 

Bilresan in till Falun är nog den värsta bilresa jag någonsin gjort. Smärtan att ta värkarna sittandes i den vinkeln, jag kan inte beskriva det. Jag ville bara fly ur min kropp och låta någon annan ta över. Sen mellan värkarna så var det helt okej. Så lungt. 

 

Vi kommer in till förlossningen. Kliver ur bilen,  jag får en värk och tar den stående på parkeringen hängandes mot Micke. Vi staplar vidade in. Ringer på dörrklockan vid förlossningen. Jag har så otroligt ont. Vi blir mötta av en så trevlig sköterska. Trårna rinner och jag känner att äntligen så kan någon kolla att allt rullar på. 

 

15.25

Vi får ett rum, med superfin utsikt över Falun. Jag får lägga mig på sängen och en barnmorska kommer in. Barnmorskan presenterar sig och kopplar upp mig mot en maskin som läser av mina värkar och bebbes hjärtljud. Hjälper mig att ta mig igenom värkarna. Instruerar mig att åka med och inte kämpa emot. Lägger tryck på kroppen, får mig att slappna av, ta ned axlarna och andas genom värken. 

Kontrollerar att bebbe mår bra, vilket hon gör. Micke går och parkerar om bilen,  handlar mat och hämtar upp våra grejer på rummet. 

 

Jag får en illamåendeatack och spyr. Spyr som en katt. Barnorskan stöttar och är hur bra som helst. 

 

16.00

Barnmorskan undersöker min status. Bebbes huvud är fixerat i bäckeningången, cervix utplånad, öppen 4 cm och buktande hinnblåsa. Fosterljud normala. Etablerat värkarbete. 

Hurra! Vi får stanna kvar på förlossningen. Vi är igång på riktigt! Vi ska få barn snart!

 

Jag kör på utan smärtlindring. Barnmorskan och Micke hjälper mig att andas igenom värkarna, lägger tryck på bäckenet håller ned mitt huvud och får mig att slappna av. 

 

17.30 Jag får prova att bada. Smärtan i värkarna är brutal. Minskar något när jag sitter i badet. Micke är helt fantastisk och stöttar hur bra som helst. Micke får ta på mig strumporna efter badet för att jag har så ont att jag inte kan böja mig ned. Promenaden tillbaka till rummet är så jobbig. Det gör så ont. 

 

18.44 Tar mig tillbaka till mitt rum, ligger på sidan i sängen. Provar TNS. Jag har lite svår att pricka in starten på TNS-apparaten med värken. Tycker inte att det lindar nämnvärt. Men de dövar ändå en del av smärtan på något underligt vis. 

Barnmorskan sätter PVK och tar prov.

Här gör det så ont i värkarna att jag knapp är medveten om vad som händer. Micke hjälper mig att tycka ned på sidan av bäckenet då värken kommer. Jag vill ha lustgas.

 

Får lustgas. Lyckas inte att pricka in så att den dövar värktoppen men gasen gör att jag är helt borta mellan värkarna. Krigar på med TNS och lustgas. 

 

Kaskadspyr. Mår så fruktasvärt illa av all smärta. 

 

Tycker här att varken TNS eller lustgas funkar. Vill ha ryggbedövning. Frågar i smärta om det är för sent att få ryggbedövning. Barnmoskan säger att det är helt lugnt och går och beställer EDA. 

 

Krigar mig igenom följade timme, allt är som i en bubbla. Lustgas och TENS. Är inte riktigt medveten om vad som händer. 

 

19.44

Får EDA. EDA och lustgas är guds gåvor till kvinnan. Tänk vilken magisk smärtlindring. Smärtan som hela tiden suttit som ett band från ryggen och fram liksom domnade bort mellan värkarna.  Jag kan äntligen vila lite mellan värkarna. Jag är helt slut. 

 

Jag blir ombedd att gå på toaletten och prova att kissa. Kissar och smärtan i värkarna tillat medan jag är på toaletten. Kommer ihåg att jag har en boozt-knapp på EDA:n. Booztar en gång. 

Här börjar jag att zona ut. 

 

21.29

Jag får ny barnmorska och ny sköterska. Skiftbyte i bebisfabriken. 

 

Kör med lustgas tar mig igenom värkarna. Micke stöttar. Jag vet att han är där, men inte riktigt vart.  Jag vill boozta EDA:n en gång till, men makskinen säger från, Jag får inte boozta mer. Minns att jag blir så arg på att jag inte kan boozta nå mer. Svär åt EDA-pumpen. 

 

Här ifrån har jag läst i journalen vad som hände, samt fått återberättat av Micke. Jag är medveten om delar, men inte allt. Kombinationen av EDA och lustgas och illamående har här gjort att jag bara fokuserar på att överleva. Jag vill abryta, pausa, gå hem en stund. Jag vet att jag gnyr en gång mellan värkarna att "nu vill jag gå hem! Jag vill inte mer"

 

22.15 Blir undersökt igen. Öppen 8-9 cm, buktande hinnblåsa. Bebbes huvud strax ovanför spine. Vet att jag säger till Micke "tjoho bara ca 1,5 cm kvar!" 

 

22.48 Jag ligger på sidan, sacosäck mellan benen. Lustgasen i högsta hugg. 

Forstervattnet går. Äntligen. Jag bara känner hur det äntligen släpper en spänning och att vattnet sipprar ned för benen. Jag säger till barnmorskan att nu gick vattnet. Hör hur banmorskan säger att det ser ut som att bebbe har bajsat i fostervattnet. Barnmorskan kommer och visar att de tänker sätta en skalpelektrod på bebbe för att kunna hålla koll. Jag bara nickar och vill att bebbe ska må bra. 

 

Mer fostervatten rinner och jag hör att barnmorskan nu säger att fostervatnet är klart. Förstår inte riktigt, så Micke upprepar. 

Jag kan andas lite lugnare igen. Vatten rinner ut vid varje värk. 

 

Jag andas lustgas och bara lever mig igenom värkarna. Micke är helt fantastisk, ger mig vatten, stryker mig på ryggen och stöttar. 

 

23.20 Jag frågar om jag får börjar krysta. Det känns som att kroppen vill hjälpa till nu. Jag får komma över på rygg och prova att krysta. Trycker och trycker. Så svårt att lyckas hitta helt rätt. Känns som att jag ska bajsa på mig. Känns som att jag tar i så mycket att hela jag ska explodera. 

 

23.22. Blodigt fostervatten rinner. (jag vet ingenting om att det är blod i fostervattnet, men Micke noterar, barnmorskan och undersköterskan börjar att vidta åtgärder) Jag fortsätter att krysta men vi kommer inte riktigt framåt. 

 

23.35 Jag blir ombedd att lägga mig på vänster sida och avvakta med att krysta. De kollar min temperatur som då är 38. Ger mig alvedon och tar infektionsprover. 

 

Jag är i min bubbla, låter allt bara ske. Kroppen lever sitt eget liv. Jag bara åker med. Jag får inte krysta, så när krystvärkarna river tag i kroppen så kränger hela jag. Jag håller i syrgasmasken som en dunknande, kroppen kränger. 

Någon stans i allt detta har de stängt av EDA:n så värkarna och smärtan bara tilltar. 

 

00.08 Jag får äntligen komma över på rygg och provkrysta igen. Jag ligger på rygg, håller i handtag som finns på sängen, benen i ställning. Jag tar i som jag aldrig förr har tagt i. Jag drar med armarna, krystar. Micke hjälper till att hålla upp mitt huvud när jag tycker. Det känns som att hela jag ska spricka där nere. Det känns som att jag håller på att ha sönder allt. Smärtan är brutal. 

 

00.15. Barnorskan säger att nu kommer läkaren in och kollar till oss. I journalen står de att bebbes huvud då skymtar och att läkaren håller sig kvar på rummet. 

 

Barnmorskan säger att jag nu kan känna på bebbes huvud. Jag känner med handen och de är hårt, kladdigt och varmt. Det gör så frukansvärt ont när bebbes huvud är halvt ur, håller allt öppet. 

 

Jag vet att jag ber läkaren om att "kan han inte bara trolla ut bebbe nu?" i lätt smärtsam panik. Micke berättade i efterhand att läkaren då suttit i en fåtölj i ett hörn av rummet och viftat lite svingande med ena armen.

 

Jag krystar på.  Väntar in värkarna tar i så att jag tror att jag ska sprängas. Lustgasen är borta, EDA:n urkopplad. Det är jag och urkraften i värkarna. 

 

00.20. 

De två sista krystvärkarna känner jag hur bebbes huvud verkligen ger med sig och glider ur. Känslan när detta sker går verkligen inte att beskriva med ord. Vilken galen kraft! Så fort hon kom ut försvann all smärta. Känslan av att gå sönder där nere, den brinnande och svidande känslan bara *poff* borta. Inget gjorde ont längre. Jag noterar hur läkaren försvinner ut ur rummet så fort bebbe kommit ut. Allt är alltså bra med bebbe. 

 

Min navelsträng är lite kort, så bebbe kommer bara upp till magen. Jag gråter, Micke gråter. Micke kysser mig.  Jag frågar vad det blev. Micke får titta efter och berättar sedan att det blev en liten tjej. Vår alldeles superfina dotter. Tänk att vi fixade det 

 

00.27 

Moderkakan krystas ut/ barnmorskan drar ut den. Hel moderkaka men med tasiga hinnor. Micke får klippa navelsträngen. Då navelsträngen är klippt får hon äntligen komma upp på bröstet. Hon ligger där alldeles varm, andandes och börjar genast att söka efter bröstet. Får tag och börjar att snutta på en gång. En så duktig tjej! 

Jag är bara medveten om henne. 

 

Barnmorskan tycker på magen för att se om livmodern drar ihop sig bra. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde brutalt ont. 

Fosterhinnor blandat med blod rinner ur mig. Men livmodern verkar dra ihop sig. 

 

00:45

Nu lagar de ihop mig. Fixar och donar med det som är trasigt i mitt underliv. Jag fick en ytlig bristning grad 2, som lyckligtvis inte var värre än om de hade gjort ett klipp under förlossningen. Resten av lagandet var invändigt. De sydde 6 stygn invändigt totalt och jag bespar er detaljerna om vilka delar och muskler som syddes samman igen.  Men de sydde och lagade i 1 timme och 30 min, så det var en del som var komplicerat. 

 

Under hela tiden som de sydde ihop mig så låg jag med lillan på bröstet. Jag fick äta lite mer dextrosol, dricka vatten. 

Jag upplevde de inte som att det tog 1,5 timmar att laga mig. Men tydligen så gjorde det de. 

 

När jag var lagad och klar fick se på moderkakan och fosterhinnorna. Det var faktiskt fascinerande att få se (men till dig som läser- googla det inte! Det är bättre att se på riktigt). 

 

Sen så tryckte de ut lite mer gojs från min livmoder. Livmodern drog ihop sig lite mer. Men detta gjorde svinigt ont. 

 

Efter allt lagande och fixande fick jag kissa och sen var det bara mys med familjen. 

Då jag stod på toaletten och observerade mitt tilltufsade jag så såg jag en massa små röda prickar i ansiktet. Jag försöker rent spontant att tvätta bort dem. Men inser snart att det är små blodkärl som har spruckit. Jag har alltså tagit i så mycket att jag har spräckt blodkärl i ansiktet. Det är lite sjukt. 

Maxibindan på plats, nättrosor (aka kasslertrosor) på. Tack kroppen för att du fixade det här. 

Sen så fick vi en så fin fikabricka. Vi fick lite andrum och tid att smälta allt lite. 

 

04.10 

Vi får äntligen gå från förlossningen till BB. Vi får ett rum (som är iskallt för att de har vädrat). Vi bestämmer att Micke ska försöka att sova och att jag ska vila med bebbe. 

 

Micke hinner inte mer än att lägga ned huvudet på kudden för ens han sover. Så slut efter en så lång dag med så mycket kaos och anspänning. Jag är på något mystiskt sätt vaken och inte nämnvärt trött. Mamma hormonerna sprutar. 

 

06.10

Barnmorska kommer in och kontrollerar min temperatur och bebbes temp samt saturation. 

Jag har fortfarande feber men det går nedåt. Så inga infektionsprover behövs tas. 

Bebbe mår prima. 

 

10.00 

Vi blir skickade till patienthotellet på sjukhuset. Har tider bokade på BB-mottagningen. Vi får gå och vara en liten familj på riktigt. 

 

(Vad som hände sen kommande dagar tills idag  med prover osv kan du läsa här) 

 

Jag har haft en fantastiskt förlossning. 

Vi var helt själva på hela förlossningen, hade exemplarisk uppbackning av sköterskor, undersköterskor barnmorskor, läkare osv. 

Jag uppskattar så mycket att jag fick köra på utan bedövning och annat så länge tills jag inte klarade det längre. Jag blev erbjuden alternativ till smärtlindring innan EDA:n. När jag sedan bad om det så var det inget problem. 

 

Jag är en otroligt lycklig kvinna som fått vara med om en så magisk upplevelse. 

Ja, det gjorde skitont. 

Var det värt det - alla dagar i veckan.

Var det värt att föda vaginalt- defentivit. Den nog i särklass häftigaste upplevelsen jag varit med om. 

Kommer jag att göra om det - vi får se, fråga igen om något år. 

Min kropp är så galet fantastisk. Den fixade det här. Tack. 

PS. Post partum-bilder kommer för den som är nyfiken på hur min nyförlösta kropp såg ut, samt hur min kropp ser ut efter en vecka.  DS.

Puss på er!