Ni är ganska många som är inne och läser här, vilket jag tycker är superkul. Om någon av er inte följt mig så länge, men ändå kikat runt här på bloggen så har du säkert sett att mitt arkiv är långt. Kategorierna är röriga och allt hamnar lite hur som, men det jag skriver är ärligt i alla fall. 

Jag vill även passa på att be om ursäkt till alla mina vänner. Förlåt fina ni för att jag är sämst i världen på att höra av mig, fråga hur ni mår och lyckas boka in någon dag att ses. Jag vill verkligen, men orken liksom räcker inte till. Att jobba, vara gravid, hämta och ta hand om barn och vardagen är det jag orkar med. Telefonen visar Instagram och någon story kommer då och då. Men det här med att formulera text... Jag är dess utom ännu sämre på att svara på meddelanden och svara i telefon när det ringer. Orken finns inte, viljan dock. Så fina underbara vänner, hata mig inte. Jag har inte glömt bort er, jag saknar er och längtar efter att ses. Det blir nog bättre när jag kommer ur denna gravid-dimma och första bebisbubblan har lagt sig. Så hoppas på att vara lite normalfungerande typ februari/mars 2020. 

Just nu försöker jag bara hålla mig flytande i ca 7 veckor till känns det som. 

Kom även på att jag vill säga tack till alla vänner som hör av sig ändå (du vet om det är du när du läser det här). Tack för att du orkar skriva sms och få svar ca 3 dagar senare. Tack för att du orkar skriva igen när jag för hundrade gången glömt att trycka på skicka. Tack. Ni gör vardagen så mycket bättre. 

Så ja, som ni kanske förstått vid det här laget så böjar jag vara helt slut. Jag har halsbränna, kan inte böja mig ner normalt längre. Jag är mer trött än tidigare, börjar lägga på mig lite vätska och svullnar lite om fötterna efter en arbetsdag. Jag känner hur gravidglowet har glidit av mig. Idag satt jag och grinade över hur trött jag är på att vara gravid, hur otymplig och ful jag känner mig. Hur otillräcklig jag känner mig som mamma när jag måste vänta ut en sammandragning innan jag kan lyfta upp Ellie. 

Jag är så trött på att nu inte ens kunna gå en rask promenad utan att få en sammandragning. Jag har konstant ont i revbenen på höger sida för monstret sparkar där. Jag har en mosad urinblåsa och stickande känsla ned i bäckenet och fiffin. 

Jag är så klar nu, vill bara ha min förlossning så att vi kan bli vår familj på fyra. Det kommer bli en omställning, javisst. Men sömnbrist kan jag leva med, det är ju min vardag ändå. Men när bebbe är ute kan jag äntligen få börja jobba tillbaka min kropp. En kropp som bara är min. 

Jag gnäller, absolut. Men jag säger som förra gången - jag är inte otacksam, herregud jag är så lyckligt lottad som kan bära ett barn. Jag är så tacksam att jag kan. Men bara för det kan jag inte förminska min känsla av att jag inte gillar att vara gravid i avseende vilka förändringar kroppen gör. 

Ca 7 veckor kvar... 2 veckor kvar att jobba efter denna. Jul, nyår. En jävla massa väntan och så förhoppningsvis en liten frisk bebis. 

Kommer få jobba med psyket en hel del nu sista tiden. 

Men då hörrni, då vet ni. Det är även därför antalet bilder är så få och antalet inlägg här ännu färre. Orken finns liksom inte. 

Jag lovar dock att det kommer komma gravid uppdateringar, familjeuppdateringar osv så ofta jag kan.

Puss på livet. Håll tummarna för att jag inte kommer att gå över tiden. 

Mer om vad som hänt i vardagen, Ellies ord och meningar och lite annat smått och gått från gångna veckor lovar jag er i ett annat inlägg!