Blir smått galen på alla små otydliga syptom som kanske tyder på att förlossningen är på g. Googlar som en galning för att få svar. 

Jag googlar saker som jag aldrig för mitt liv trodde att jag skulle googla. Vissa saker jag googlar är så konstiga att jag tror att jag inte ska få sökresultat. Men tro det eller ej, jag har fått svar på allt. Det har varit fler desperata mammor som velat veta om förlossningen är på g, frågor och svar i de mest underliga mamma-forum. 

 

Saker jag seriös har googlat senaste veckan:

• Mer bajs och kissnödig förlossning på g?
• v. 39 öm i nedre delen av magen + mensvärkskänsla
• måste slemproppen gå innan värkarna startar?
• Slempropp
• tecken på att förlossningen är på g?
• Varför sticker det/ilar och trycker på i underlivet? Gravid v. 39
• Tecken på "nära" förlossning 
• Betyder mensvärk och tryck nedåt att förlossningen är på g?
• Lasra bort hudbristningar 
• Första tiden efter förlossningen 
• Förlossning
• Förlossningen Falu Lasarett
• Kände ni något annorlunda dagarna innan förlossningen starade?
• Hur kände ni innan förlossningen startade?
• Hur lång tid efter fixering startade förlossningen, förstföderska. 
• bröspump

Tiden tickar vidare. Förlossningen närmar sig. BB-väskan är färdigpackad.

Jag känner mig förvånansvärt lugn inför förlossningen. Längtar efter att det ska dra igång. Kroppen övar med kraftig mensvärkskänsla till och från. Kroppen känns ganska pigg, trotts allt. Jag är liksom redo nu. Kroppen känns fysisk redo och jag känner mig mentalt redo. 

 

Jag har funderat mycket över hur jag vill att min förslossning ska bli. Självklart har jag det. Sedan vet jag att allt kanske inte blir som jag vill när jag väl är där, men det har sällan skadat att ha en plan?

 

En vanlig fråga som jag brukar få, är om jag vill föda vaginalt eller med kejsarsnitt? Jag vill absolut föda vaginalt, om det går. Jag har inte ens diskuterat planerat kejsarsnitt med min barnmorska, utan det har varit självklart för mig från start att jag ska föda vaginalt. Sedan är jag fullt medveten om att det kan bli akut snitt om förlossningen inte går som planerat. 

 

Jag tror att det kommer vara en så otrolig upplevelse att föda barn. Men jag kan inte förneka att jag har rädsla för att spricka. Jag får ångest när jag tänker på att jag kanske spricker jättemycket och biverkningarna som kommer efter. Kommer mitt underliv någonsin kännas som mitt igen? Kommer jag kunna ha sex utan att ha ont? Jag vet att Falu Lasarett har bra läkare som syr ihop en på operation om det nu skulle behövas, men det känns ändå som en skral tröst. Jag kommer antagligen inte tänka på det där med att spricka under själva förlossningen, men det kommer ju en tid efter. 

Eftervården för en nyförlöst kvinna är ju inte så otroligt uppstyrd, som jag förstått det. Ett kontrollbesök hos barnmorskan ca 6 veckor efter förlossningen. Sen inget mer? Inget fysioterapeutbesök för kontroll av aktivering av bäcken- och magmuskulaturen? Det känns lite som att det är - tack och bock nu har du fått ditt barn, vi har sytt ihop ditt underliv så att du förhoppningsvis klarar dig utan allvarliga biverkningar, gå hem nu och njut av att du har blivit mamma. Vi struntar i om du kommer ha svårt att hålla tätt, du kanske inte kan springa eller utöva tunga fysiska aktivteter, men grattis du har ju blivit MAMMA! Att du inte kan ha sex utan smärta, vad gör det? Du har ju blivit MAMMA! Jag skulle kunna fortsätta i evigheter med dessa scenarion. Men jag tror att ni fattar poängen. 

Så oro finns där. Jag är inte ens 23 år än. Jag vill liksom kunna leva mitt liv även efter att jag har fött barn. 

Jag kan hålla med om att det är katastroftankar och att det kanske inte är den bästa copingstrategin att måla upp värsta tänkbara scenarion. Sen så går det ju bra för den största andelen av personer som föder vaninalt, men jag upplever att det som inte blir toppenbra tystas ned. Upplever det som att vi kvinnor puttas undan när barnet väl är här. Från kontroller varannan/varje vecka under den sista delen av graviditeten, med fokus på hur jag som kvinna mår, hur min kropp hanterar graviditeten till att det bara blir fokus på barnet. Den lilla delen att jag faktiskt tryckt ut en bebis ut min vagina spelar inte längre någon roll? 

 

Men för att inte ha ångest för förlossningen och faktiskt känna mig lugn så har ja planerat och tänkt hur jag vill ha det för att det ska bli bäst för mig. 

 

Jag vill inte ha ryggbedövning. Jag tror att min kropp fixar att föda barn av sig själv, jag ska förhoppningsvis kunna hantera smärtan. Jag är av uppfattningen att om jag tar ryggbedövning så kan jag förlora den naturliga drivkraften som kommer med värkar och krystvärkar. Jag har därför bestämt mig för att lita på min kropp och försöka att klara det med med "bara" lustgas, värmedynor och en pojkvän som kan massera ryggen etc. 

 

Jag vill ha ett gårbord samt pilatesboll in på rummet, så att jag kan växla mellan stående position och sittandes på boll. Jag vill låta tyngdkraften hjälpa till så mycket som möjligt. Jag har alltid upplevt att rörelse har lindrat smärta för min del, tex som brutal mensvärk har alltid blivit bättre av rörelse. Så förhoppningsvis kan kanske lite stående och vaggande vid ett gåbord minska smärtan lite? 

 

När det är dags fär att krysta har Micke fått stränga order om att han absolut inte får stå och kika in mellan mina ben. Det är allt för många förlossningsberättelser som jag har läst om där mannen står vid benen och håller i ett ben och peppar, kikar in mellan benen osv. Usch. Nej, Micke får stå och hålla mig i handen, badda min panna med kalt vatten om det behövs och vara peppen bredvid mig. Barnmorskan och undesökterskan etc får sköta det där som sker mellan benen när jag krystar. 

 

Jag vill ha en barnmorska som inte daltar med mig. Jag avskyr daltande. Det ska vara raka direktiv. Sen så vill jag helst ha en kvinnlig barnmorska. Men om jag måste välja mellan en manlig barnmorska eller en daltande kvinnlig så står jag ut med en manlig. 

 

Jag vill inte heller föda i någon fyrastående position, eller hukande etc. Det finns så många olika förlossningsställningar (många konstiga, googla det inte!). Jag vill hitta någon position där jag känner mig trygg och inte allt för utlämnad (mitt underliv kommer ändå att vara till beskådning under typ hela förlossningen med undersökningar etc, så lite en position där jag känner mig trygg kanske kan underlätta?)

 

Min förhoppning är att förlossingen vill starta när jag är hemma (och inte på gymmet eller så). Jag håller  tummarna för att jag inte ska gå över tiden. Känns som att jag har väntat tillräckligt länge nu. Det skönaste skulle ju vara om vattnet vill gå och så värkar på det. Eller lite kraftigare och tydliga värkar för att vattnet sedan ska gå. Jag hoppas att jag fixar att ta värkarna hemma ganska länge innan vi behöver åka in till BB. Tid på dygnet spelar absolut ingen roll när det startar men jag skulle gärna slippa "efterjobbettrafiken" då vi ska åka till Falun. Vår testrunda till BB tod ca 17 min med vanlig trafik (Å ja, vi har testkört, man kan aldrig var för säker känns det som). 

Sen så hoppas jag på att förslossningen ska vara "normal" och inte dra ut onödig mycket på tiden. Håller tummarna för att jag inte ska spricka allt för mycket och att moderkakan vill släppa då förlossningen är klar. Håller tummarna för att allt ska vara prima med lilla bebbe och att allt ska gå bra med hen under hela förlossningen. 

 

Ångest har jag över hur min kropp kommer att se ut efter förlossningen. Ångest har jag över hur länge jag måste gå och blöda ut avslag efter förlossningen. Ångest har jag över mina bristningar på brösten. Ångest över att bristningarna kanske blir fler? Ångest över att jag kanske inte kommer att kunna träna. 

 

Men å så jag längtar efter den lilla krabaten inne i magen. Den lilla underbara minimänniska som min kropp har skapat och skapar. Men nu är jag så klar med att vara gravid. Jag vill ha lillen hos mig! Inte i magen. 

Så, nu håller jag bara tummarna för att det ska dra igång. 10 dagar kvar till BF. Vi kämpar. 

 

Ps. Jag tänker lasra skiten ur mina bristningar om de inte tänker blekna av sig själva. Även fast jag är kvinna och enligt normen ska vara "stolt" över mina tigerränder som blivit när jag skapat ett barn så skiter jag i det. Om jag inte trivs med dem så säger jag "hej laser! Nu ska skiten bort!". Ds. 

 

 

95% av graviditeten avklarad! Hur galet och hur sjukt är det? 14 dagar kvar till BF. Jag kommer på mig själv med att säga till Micke "Det kan vi göra nästa vecka". Men det är ju inte helt säkert på att vi kan det, bebbe kan ju faktiskt ha bestämt sig för att titta ut då. 25 mars är ju ett magiskt datum, men visst är jag inställd på att gå över tiden. Men ändå. 

 

Vecka 37 till ända. Jag har varit superförkyld hela veckan, totalt slut och så snuvig. Jag har i princip inte orkat att göra någonting.

Micke har haft sportlov, så han har varit hemma. Det har varit trevligt med sällskap hela veckan. 

Veckan har varit jobbig både fysiskt och psykiskt. Hela tisdagen grät jag. Jag grät för ingenting alls, jag kände mig helt världelös och bara helt orkeslös. Micke fick mig dock att må bättre fram emot kvällen. Men så sjuk känsla det är att inte kunna kontrollera tårarna, de bara kom. 

Kroppen har varit totalt utmattad, i kombination med illaående på grund av mycket hormoner samt en mängd förvärkar. Kroppen känns brutalt tung, jag börjar ha svårt på riktigt att vända mig i sängen samt ta mig upp från soffan. 

Jag har sovit så dåligt den här veckan. Vanknat av att jag har haft ont i bihålorna, då kännt att jag varit kissnödig, för att sedan haft förvärkar när jag lagt mig. Ryggen börjar bli trött av att bära så tungt. Värst stryk tar thorakalen. Jag tror att det är brösten som börjar väga så mycket, så att min överkropp inte riktigt orkar mer. 

Börjar även känna av knäna. Det är som att min kropp nu säger att den är helt färdig med att väga ca 13 kg för mycket. 

 

I och med att jag har varit sjuk hela veckan har jag inte kunnat träna något alls. Jag har gjort lite yoga för att öppna upp ljumskar och bröstrygg, det har varit skönt, men å så jag saknar att lyfta skrot på gymmet. Jag har varit ute och gått promenad nästan varje dag, för att aktivera mig lite i alla fall. Men nu trycker bebbe riktigt mycket nedåt och jag kan få rejäla ilningar då jag går lite längre. 

Ska jag nu slutligen behöva acceptera att jag faktiskt är höggravid och att jag inte fixar att hålla uppe tempot lika mycket längre? 

 

Vad har annars hänt denna vecka? 

 

Träffade Paulina i lördags. Det var så välbehövligt. Så underbart att ses, käka lunch, fika och prata om livet. Hon är så fantastiskt underbart bra ♥

 

Jag och Micke var på spelkväll hemma hos våra grannar Simon och Amanda i lördags. Det var väldigt trevligt. Sådär lagomt ambitiöst och väldigt kul. 

 

I söndags kollade jag på Vasaloppet. Låg alltså i soffan/sängen från 8 på morgonen till ca 13. Pratade sedan med mor min på telefon. Det var mysigt, även fast hon bor bara ca 2 mil bort så ses/hörs vi inte superofta, så det är alltid lika kul att prata lite i telefon med henne. 

 

Veckans storhadling är gjord. Veckomenyn lyder följande: 

Ciderkyckling med ris 

Fisk med sås och bulgur 

Sojafärslasagne

Skink-och broccolipaj

Linssoppa med baugette

 

Har även plan på att baka banan och chokladkaka någon dag i veckan. 

 

Då orken ej varit på topp denna vecka har ingenting fotats, så det fick bli lite magbilder i hallspegeln. Håll till godo, vecka 37:s gravidmage. Magen har sjunkit och naveln petar nu helt ut. Jag känner mig så klar med att ha bebbe på insidan. Nu får hen mer än gärna titta ut. 92,5% av graviditeten klar. 

 

 

 

 

Well hello there vecka 37! Vecka 36 passerad. Är nu megaförkyld, men har haft en bra vecka. 

Jag och magen kånkar på, var hos barnmorskan på rutinkoll i tisdags. 

• Vikt:81,5kg
• SF-mått: 34 cm 
• Blodtryck: 120/70mmgHg
• Hb-värde: 107 g/L 
• Bebbes hjärtljud: 135 slag/min = bra 
• Inget protein i urinen 
• Bebbe ligger med huvudet fixerat nedåt och lite lätt ruckbart

 

Gymmet har jag lyckats masa mig till 3 ggr (!!!) denna vecka! 

 

Pass1: 

Stakning 10 min 

Ben träning:

• Squats med skivstång: 20 kg x 10, 2 set. 40 kg x 10, 3 set, 50 kg x 10, 1 set
• Utfall: 30 kg x 10 /ben, 3 set
• Rakbensdrag i cable 10 x 3/ben, 6,5 kg. 
• Legcurl i maksin 10 x 3/ben, 10 kg 
• Sittande abduktion i maskin 10x3, 7kg/ben. 

Ett inlägg laddat med en gnutta ångest. 

Nu är det inte många veckor kvar av graviditeten. Men tiden går så fruktansvärt långsamt. Jag känner mig stor och otymplig. Visst dyrkar jag min fina gravidmage och är förundrad över att min kropp faktiskt fixar detta. Jag är så tacksam. Tänk att just jag har det stora priviligiet att kunna bära ett barn. Men bara för att jag älskar min kropp för att den fixar att bära ett barn behöver det inte betyda att jag trivs som gravid. 

 

Innan jag blev gravid drömde jag om det. Jag trodde att jag skulle älska min gravida kropp, ha det där "gravidglowet" och stila runt i fina mammaklänningar, tighta jeans och tröjor för att framhäva min mage så mycket som möjligt. Jag trodde att jag skulle känna mig helt fantastiskt. Jag trodde att jag skulle orka så mycket och vara den där gravida powerkvinnan som målas upp i media. Men så fel jag hade. 

 

Första trimestern (v1-14). 

Jag upptäckte min graviditet tidigt. Min mens som trotts mixrande med preventivmedel varit regelbunden, var nu sen. Jag och Micke var i Grekland. Jag började redan här vara otroligt hungrig. Kunde äta hur mycket som helst. Och mådde sedan illa efter maten. Jag trodde att min mens var sen på grund av många omställningar i livet och sådant, men Micke sa att han hade känt sig ganska säker från den dagen jag sa att min mens var sen. När vi kom hem från Grekland gjorde jag ett graviditetstest som visade två streck - ja var gravid. Jag kunde inte förstå det först. Strecken visade sig i pincip i samma sekunde som jag kissade på stickan. Instruktionerna sa ju att det skulle ta upp till 5 min. Jag började gråta. Givetvis blev jag jätteglad, men jag hade verkligen inte väntat mig att jag skulle vara gravid. 

 

Veckorna började ticka på. Vi berättade ganska tidig för familj och vänner, när jag var i vecka 6 började vi att berätta. Jag började även må otroligt illa. Jag spydde på morgonen, jag mådde illa hela dagarna. När jag kom hem från jobbet var jag så trött att jag bara sov, sedan tog mig ut och sprang för att döva illamåendet. Kom hem, mådde illa och somnade kl 20. Jag kunde må så fruktansvärt illa att jag enbart kunde ligga och sippa i mig blåbärssoppa. Kroppen var trött och allt kändes tungt. Mådde illa till ca v. 13. Magen började att puta. Såg ut som att jag bara ätit för mycket chips, tappat dieten och lagt på mig en massa fett på magen. Jag tappade en massa hår. Jag som precis hade funnit mig till rätta med hur jag såg ut, nu var allt upp och ned igen. Jag hade ångest och kände mig bara tjock och eländig. Hade svårt att frölika mig med hur min kropp ändrade sig och att jag än inte kunde känna hur bebbe sparkade där inne. Greviditeten kändes verklig men ändå inte. 

 

Andra trimestern (v.15-28)

Livet började komma tillbaka. Magen började synas en gnutta.Vi gjorde runtiultraljud i vecka 19 och vågade äntligen släppa det offentligt. En sådan enorm lättnad det var att se att bebbe verkade må bra i magen och att allt såg bra ut. Nu började det kännas som mer på riktigt. 

Jag var osäker på hur jag kunde träna, men körde på med löpning till vecka 22 ungefär. Sedan fick jag ont i magen och tycket ned mot bäckenbotten blev för stor. Provade lite gravidyoga som jag tyckte var mesigt. Körde lite träning efter en träningsbok för gravida. Var så osäker på hur mycket kroppen fixade och hur mycket jag vågade lyfta osv. Jag började acceptera min gravidkropp. Men så svårt att verkligen känna mig vacker. Inga kläder passade. Vågade köra på med träningen det jag orkade. Men började bli mer och mer slut av att bara vara på jobbet. Kroppen sa ifrån. Jag orksade inte göra allt jag ville. 

 

Tredje trimestern (v.29-43)

Här är jag nu, vecka 36 och det känns som att jag står och stampar. 

Hormonerna är utanpå kroppen och jag känner mig som en heffaklump. Magen är en planet och brösten är meloner. Ingenting passar. Alla tröjor åker upp. Inga byxor får jag på mig. Benen har svullnat till och jag kommer inte i de gravidbyxor som jag hade i bröjan av graviditeten. Stundvis älskar  jag min kropp och min mage, känner mig vacker. Njuter av att vara gravid. Men när jag har förvärkar, tvingas att sitta still för att kroppen säger att nu orkar jag inte mer, då avskyr jag det. Att jag inte bara kan böja mig ned för att knya skorna. Att jag knappt får igen några jackor alls. Att jag inte kan ha några kläder, utan får göra ett kaosigt ihopplock av det som passar bäst och oftast kombindera det med träningstights. Jag kan inte promenera särskillt fort och uppförsbackarna tar död på mig. Trotts att magen har sjunkit så är det tångt om plats, lungorna ligger fortfarande ihoppressade. 

Jag mår för övrigt bra. Jag fixar att träna på gymmet 2-3 ggr/vecka, klarar att gå dagliga promenader. Kan fixa och dona hemma. Men så kommer "bakslagsdagar". Dagar då jag inte orkar någonting alls. När jag bara ligger på soffan en hel eftermiddag, slösurfar på telefonen och det är så jobbigt att ta mig upp för att lägga in mer ved i brasan att jag kanppt fixar det. Jag blir så frustrerad. Koppen säger nej, men huvudet ja. Jag vill orka röra på mig. Jag har dock hittat en balans med träningen på gymmet. Vågar köra lite tyngre övningar och har koll på magmuskulaturen. Vid vecka 34 böjade den raka magmuskeln att "toppa" sig så jag får hålla extra koll vid de övningar som involverar bålmuskulaturen. 

 

Jag har till och från ångest över min vikt. Jag har nu gått upp ca 11,5 kg. Jag vet att det är bebbe som väger, moderkaka, fostervatten, extra blod, bröst osv. Jag har vekligen inte varit strikt med min diet heller, så fett är det också.  Men jag kommer ofta på mig själv med att tänka på om jag någonsin kommer få tillbaka min kropp? Jag har bristningar på brösten som illar röda. När bebbe är här kommer jag ha den finaste skatt som finns i hela universum, men jag kommer också ha en uttöjd mage, samt ett deformerat underliv. Många säger att jag kommer att vara tillbaka på nolltid, men jag är inte så säker på det. Jag är givetvis inställd på att jag inte kan förvänta mig att kroppen kommer trolla tillbaka sig av sig själv. Jag vet att mina bristningar på brösten kommer jag att få leva med resten av livet. Men jag har ändå ångest. Jag vill ha en kropp som jag trivs med och jag är så rädd att jag kommer få sådan ångest över min egen kropp när bebbe är här. 

Det är så svårt att prata om detta med andra personer. Alla bara hyllar min fina mage  och är avundsjuka på att jag mår så bra. Visst är jag lycklig över att jag mår bra. Men det är ju inte direkt så att jag hade "dåliga förutsättningar" från början. Jag var in mitt livs bästa fysiska form. Som jag slitit på gymmet för att ha en stark och stabil kropp som orkar. Så mina fysiska förutsättningar för att fixa en graviditet var och är väldigt bra. 

Så jag längtar med skräckblandad förtjusning efter förlossningen. Längtar efter att äntligen få träffa den illa krabaten inne i magen. Men längtar även efter att få börja mammrehaba och ta mig tillbaka till den kropp som jag trivs i. 

 

Så lite före graviditetenbilder:

 

 

Avslutar vecka 35 med 35 dagar kvar till bf. Att man kan längta efter något så otroligt mycket, snart snart snart ska jag äntligen få träffa de lilla som ligger och bökar runt i min mage. 

Jag vet att jag ska ställa in mig på att det kan ta ytterligare 14 dagar, men det känns som att det är så nära, så det är så svårt att addera till de där två veckorna. 

 

Var på extra rutinkontroll hos barnmorskan i veckan, eftersom jag hade högt blodtryck förra besöket. Allt såg bra ut denna gång. Bebbes hjärta slår jättefint, barnmorskan sa att hen verkar trivas där inne. Jag hade bara 135/75 mmgHg, så blodtryket blev godkänt. Läcker inget protein i urinen heller. Så jag är grön. Vikten håller sig på stabila 80,5 kg. 

 

Kroppen har kännts bra den här veckan. Jag har kunnat träna på och gått promenader. Skottat denna j*vla snö, städat och göra sådana där vardagliga saker. 

 

Veckans träning har bestått av: 

Måndag:

Gym 

• Crosstrainer 10 min, stakning i stakmaskin 10 min 

Cirkelträning, 4 varv, 10 reps/övning

• Cleans med skivstång 20 kg
• Squats 20 kg
• Marklyft 24 kg 
• Burpies mot box 
• Armhävningar på knä
• Enarmscleans 8 kg 
• Dips på box 
• Avslutade med militrpress 15 kg 3x10

• Squats 20 kg 
• Marklyft 20 kg 
• Axelpress 10 kg 
• Butterflies 2,5 kg 
• Enarms frivändning m press 10 kg

Vecka 34 till ända. Åå vad jag längta efter vår lilla bebbe! 

Första veckan som mammaledig passerad. Känns så galet att få vara hemma och ledig bara sådär.  Jag har plötsligt både tid och energi till att ta mig till gymmet. Jag har även kunnat gå flera promenader med Niklas och bara njutit av att få vara ledig. Kroppen tuffar på. Visst är det tungt, och trycket nedåt bara ökar. När det inte trycker nedåt, så trycker det uppåt, eftersom lillen har fått för sig att ligga  och trycka in under mina revben. 

 

I veckan har jag bland annat hunnit måla klart i bebbes rum, varit och kollat på Mickes curlingmatch, fixat och donat hemma, haft lyxdejt hemma med Micke (druckit göttigt akloholfritt vin), haft mellomys och en massa gos ned hunden Niklas. 

 

 

 

 

Vecka 31 passerad. Denna bjöd på foglossning (bara höger sida,hummmm...), massor av timmar vid symaskinen, 3 träningspass, inköp av bebisgrejer,  samt start av fixandet av barnrummet. Kan även konstatera att magen känns som en planet, brösten som meloner, jag har börjat få lätta förvärkar och bebbe trycker ned mot bäckenbotten. 

Känns skönt att jag bara ska jobba i 2 veckor och 1 dag till. Inte så lång till kvar nu till BF. Lääääängtar! 

 

Vecka 30 passerad. 10 veckor kvar nu. Tiden tickar snabbt. 

Började jobba denna vecka igen. Kan ju defenitivt säga att det var jobbigt att komma igång med morgonruntinen efter 9 dagars ledighet. Sen så har jag märkt att jag har väldigt lite energi kvar till att göra något efter jobbet, jag vill mest sitta still och vila fötter och rygg. 

Än så länge har jag dock inga större gravidkrämpor. Jag kan få ont i fogarna ibland om jag inte tänker mig för coh lyfter fel på jobbet och lätt kramp i magen då jag går och står länge. Men peppar, peppar så har inga andra krämpor. 

Jag var på rutinbesök hos barnorskan i tisdags. Vaknade i tisdags morse med smärta på vänser sida, från nedre delen av bröstbenet, ned längs med revensbågen. Smärtan gav med sig precis där magen övergår i rygg. Smärtan satt i från att jag gick upp tills eftermiddag. Jag ringde givetvis barnorskan eftersom jag blev så nojig och undrade vad det kunde vara. Min barnmorska trodde dock inte att det var något, men jag fick ändå komma in på ett rutinbesök. Smärtan visade sig bero på att lilla bebben ligger och trycker upp mot mina revben, främst på vänster sida. Det börjar helt enkelt att bli trångt för den lilla magen. Stackarn ska få plats ca 10 veckor till, hur nu det ska gå. För övrigt så var allt bra med mig och bebbe. 

Rutinkontroll vecka 29 + 2

- Vikt:80,4 kg (+10kg från startvikt)

- SF-mått: 29 cm

- Blodtryck: 130/80 mmgHg

- Urinprov: Ok 

- Blodsocker: Ok

- Hb-värde:115 g/L

Jag följer tydligen min gravidkurva bra, ingenting avvikade. Det känns bra.

Bebbes hjärta slår stadigt och tydlig. Och lillfiluren sparkar hej vilt inne i magen. Hela magen hoppar, så nu syns sparkarna även när jag har kläder på mig.

 

Denna vecka har jag inte kunnat och orkat träna lika akrivt, men väl promenad från jobbet 1 dag, hemmagym á 50 min styrka, längdskidåkning 5 km samt gymmet 1 dag. Inget revelutionerande men 2 styrkepass samt 1 konditionspass anser jag som godkännt. 

 

Jag har fått graviditetspenning beviljat, samtliga papper är klara, så nu är de bestämt att från och med den 6 februari är jag hemma, så jag jobba bara i 3 veckor + 1 dag till. Jag känner att jag längar mer och mer för varje dag. 

På ett sätt ska det bli skönt att vara hemma, boa in mig och fixa inför att vi blir 3 i familjen. Men och andra sidan är jag rädd fö att jag ska bli uttråkad och rastlös. Jag skulle nog kunna sitta i timmar och värdera för och nackdelar med att gå hem så tidigt/eller inte göra det. Men det är som det är, det finns för och nackdelar med allt. Just i detta fallet har jag valt att gå på min magkännsla, det känns som att det kan vara rätt val, för både mig och bebbe att vara hemma sista 8 veckorna.  Det visar sig väl hur det går. Jag kommer säkert på saker att göra för att slå bort dagrna. Om tiden rusar lika fort som den göra nu, så kommer jag vekligen inte ha några som helst problem med att vara hemma. 

 

Här kommer veckans bilder på mig och kalaskulan: 

 

 

 

Imorgon seglar vi in i vecka 30! Känns som om att tiden rullar iväg fort nu. 

Jag har haft en fantastisk vecka, jag har mått toppen, jag har kännt mig hur stark som helst. Jag har varit ledig från jobbet och vilat upp mig. Något som jag verkligen behövde. Känner mig laddad med energi och redo för att gå in i vecka 30 (29+0- 29+6). 

Jag har verkligen kunnat röra på mig denna vecka, haft tid och ork till att träna.  Veckan har innehållit: cirkelfyspass på Friskis, långpromenad med en fin vän, hundpromenader, längdskidåkning och snöskottning. Känns ändå som helt okej aktivitetsnivå i vecka 29. 

Jag uppelver inte att magen har vuxit superycket, men lite i alla fall.  Lever i mjukisbyxor och alldeles för stora tröjor.

Syr bebiskläder på löpande band. Har fått lånat min mammas overlock-symaskin, hur kul som helst ju! Blir så lycklig av att sy, det är fantastiskt roligt. 

Jag har även börjat lite smått med att fixa i bebisrummet. Målning och möblering står först på agendan där inne. 

 

Vecka 28 passerat. Närmar oss 80 dagars strecket med stormsteg. 

Känner mig lite tyngre och lite tröttare. Kroppen börjar verkligen känna av all den extra vikt som jag bär runt på. Det har varit tungt att jobba denna vecka. Men nu är jag ledig fram till 8/1, vilket jag verkligen ser fram emot. 

 

Blev överraskad i veckan. Mina fina underbara vänner hade fixat babyshower för mig! Så otroligt paff jag blev när jag kom innanför dörren efter jobbet och dom hoppar fram och blåser serpentiner på mig. Det var magist fint. Jag är så otroligt tacksam! Tänk att jag har sådan tur att jag har så fina vänner. Känner mig bortskämd och lycklig. Det gjorde hela min vecka så mycket bättre. 

 

Magen växer så att de knakar, det känns galet att magen ska bli typ dubbelt så stor innan vår lilla bebbe tittar fram. Längtar mer och mer varje dag. Ändå känns det sjukt att det bara är ca 12 veckor kvar. Är så otroligt redo, men ändå inte. 

 

Brösten har även passat på att växa lite till denna vecka. Nu passar ingenting. Var tvungen att köp nya bh:ar. Mina boobs har liksom vuxit från storlek small till medium/large. Jag har fått köpa en sport-bh i large, det trodde jag aldrig skulle hända. Nu håller jag bara tummarna att brösten håller sig och inte växer hysteriskt mycket mer. Det kommer bli så svårt att andas då. För nu när jag sitter, läggs liksom allt på varandra, brösten på magen, magen ned på benen. Det blir sådant tryck och det känns som att ingenting får plats. Men men, kroppen anpassar sig, organen får väl akta på sig så att bebbe får plats. 

 

 

Ett supersent inlägg om vecka 27. Nu när det är vardag imorgon igen, och julens värsta bestyr är över så hinner jag skriva lite grann. 

 

Vecka 27 har varit toppen. Jag har mått så fantastiskt bra! Jag har kunnat promenera från jobbet ca 7,5km 2 dagar den veckan, och varit på gymmet 2. Har kunna träna och kört på. Kroppen har typ orkat. Bara ett sammanbrott med tårar denna vecka. Magen tycker jag inte vuxit så mycket om jag jämför med förra veckan, men vad vet jag. 

Var hos barnmorskan igen, bloctryck 130/80 mmgHg, så jag ärgodkänd och får promenixa på i min graviditet utan en massa extra kontroller. Bebbes hjärta slår fint och hen verkar må toppen inne i magen. 

 

Lite bilder från veckan som gått. Och jag lyckades få bild på de magsiska molnen somlåg över Falun-Borlänge området. 

Då var vecka 26 avklarad (25+ 0-6), bara 98 dagar kvar. Nu är vi alltså under 100-strecket! Hurra! 

Var på MVC i veckan, lyssnade på bebbes hjärtljud som slog så fint. Bebbe verkar må fint inne i magen. 

Jag hade högt blodtryck dock, 140/85 mmHg. Fick göra urinprov, men det var tack och lov ingen protein i urinen. 

Vägde mig också, väger nu 76 kg, har faktiskt bara gått upp 6 kg än så länge. Trodde verkligen att det skulle vara mer medtanke på min diet. 

SF-måttet mättes till 25 cm och det hade barnorskan ingenting att anmärka på, så jag antar att min mage växer i godkänd takt då. 

Hade ett hb-värde på 113, så jag ska börja att äta järntabletter. 100mg/dag. 

Ska tillbaka till BM på måndag med nytt urinprov och ta trycket igen.

 

Bebbe sparkar en massa, sparkar så att hela magen rör på sig. Jag kan ligga hur länge som helst och kolla på magen när den rör sig och känna hur bebbe sparkar runt.

 

 

Då var vecka 25 passerad. Kliver imorgon in i vecka 26. Naveln har börjat att peta ut och det känns som att magen har vuxit i raketfart. 

Bjuder på lite naken sanning. Såhär ser jag ut i vecka 24+6.

Ett sent inlägg om vecka 24 då! 

Magen har inte vuxit så mycket, men lilla pyret sparkar desto mer. 

Mitt bäcken gör ont till och från, mest höger sida som har tagit stryk. Blivit en del lyft i helgen, då vi äntligen flyttat. Dock inga tunga kartonger ned för trappor, tack och lov för det!

Tack till alla fina människor som gjorde hela flytten kalasbra! Flyttrekord på tid! 1,5 timme. Älskar er alla så mycket! 

 

Tiden springer iväg otroligt snabbt, känns som om att jag nyss va i vecka 14. 

 

Veckans magbilder här då:

 

 

 

Huset, vårt fina fina hus! 

Mer husbilder kommer om någon är intresserad. 

 

Puss  

 

Vecka 23 till ända. Har fått hormonbristningar på brösten, det börjar bli tungt att lyfta saker. Mår annars väldigt bra. Promenerar till och från jobbet, trivs med att få daglig vardagsmotion. Bor för tillfället i flyttkos. På onsdag får vi äntligen nycklarna till vårt hus! På lördag går flyttlasset. Firar att det är söndag med att dricka lagrad julmust och packa lite flyttkartonger. Nästan 60 % av graviditeten är nu passerad. 

 

 

 

Då var vecka 22 snart passerad.  Inget nytt fantastiskt har hänt, kanske att jag blivit lite tjockare. 

Vad har vi gjort i veckan då? Jo, vi har varit hundvakt hela veckan, gått miljoners promenader. Kollat på tapet till huset, ätit god mat, städat, sytt och planerat inför veckan. 

I lördags kunde äntligen spinga 5 km utan att stanna, det var helt magiskt, har inte kunnat göra det på så många veckor.