Ett inlägg laddat med en gnutta ångest. 

Nu är det inte många veckor kvar av graviditeten. Men tiden går så fruktansvärt långsamt. Jag känner mig stor och otymplig. Visst dyrkar jag min fina gravidmage och är förundrad över att min kropp faktiskt fixar detta. Jag är så tacksam. Tänk att just jag har det stora priviligiet att kunna bära ett barn. Men bara för att jag älskar min kropp för att den fixar att bära ett barn behöver det inte betyda att jag trivs som gravid. 

 

Innan jag blev gravid drömde jag om det. Jag trodde att jag skulle älska min gravida kropp, ha det där "gravidglowet" och stila runt i fina mammaklänningar, tighta jeans och tröjor för att framhäva min mage så mycket som möjligt. Jag trodde att jag skulle känna mig helt fantastiskt. Jag trodde att jag skulle orka så mycket och vara den där gravida powerkvinnan som målas upp i media. Men så fel jag hade. 

 

Första trimestern (v1-14). 

Jag upptäckte min graviditet tidigt. Min mens som trotts mixrande med preventivmedel varit regelbunden, var nu sen. Jag och Micke var i Grekland. Jag började redan här vara otroligt hungrig. Kunde äta hur mycket som helst. Och mådde sedan illa efter maten. Jag trodde att min mens var sen på grund av många omställningar i livet och sådant, men Micke sa att han hade känt sig ganska säker från den dagen jag sa att min mens var sen. När vi kom hem från Grekland gjorde jag ett graviditetstest som visade två streck - ja var gravid. Jag kunde inte förstå det först. Strecken visade sig i pincip i samma sekunde som jag kissade på stickan. Instruktionerna sa ju att det skulle ta upp till 5 min. Jag började gråta. Givetvis blev jag jätteglad, men jag hade verkligen inte väntat mig att jag skulle vara gravid. 

 

Veckorna började ticka på. Vi berättade ganska tidig för familj och vänner, när jag var i vecka 6 började vi att berätta. Jag började även må otroligt illa. Jag spydde på morgonen, jag mådde illa hela dagarna. När jag kom hem från jobbet var jag så trött att jag bara sov, sedan tog mig ut och sprang för att döva illamåendet. Kom hem, mådde illa och somnade kl 20. Jag kunde må så fruktansvärt illa att jag enbart kunde ligga och sippa i mig blåbärssoppa. Kroppen var trött och allt kändes tungt. Mådde illa till ca v. 13. Magen började att puta. Såg ut som att jag bara ätit för mycket chips, tappat dieten och lagt på mig en massa fett på magen. Jag tappade en massa hår. Jag som precis hade funnit mig till rätta med hur jag såg ut, nu var allt upp och ned igen. Jag hade ångest och kände mig bara tjock och eländig. Hade svårt att frölika mig med hur min kropp ändrade sig och att jag än inte kunde känna hur bebbe sparkade där inne. Greviditeten kändes verklig men ändå inte. 

 

Andra trimestern (v.15-28)

Livet började komma tillbaka. Magen började synas en gnutta.Vi gjorde runtiultraljud i vecka 19 och vågade äntligen släppa det offentligt. En sådan enorm lättnad det var att se att bebbe verkade må bra i magen och att allt såg bra ut. Nu började det kännas som mer på riktigt. 

Jag var osäker på hur jag kunde träna, men körde på med löpning till vecka 22 ungefär. Sedan fick jag ont i magen och tycket ned mot bäckenbotten blev för stor. Provade lite gravidyoga som jag tyckte var mesigt. Körde lite träning efter en träningsbok för gravida. Var så osäker på hur mycket kroppen fixade och hur mycket jag vågade lyfta osv. Jag började acceptera min gravidkropp. Men så svårt att verkligen känna mig vacker. Inga kläder passade. Vågade köra på med träningen det jag orkade. Men började bli mer och mer slut av att bara vara på jobbet. Kroppen sa ifrån. Jag orksade inte göra allt jag ville. 

 

Tredje trimestern (v.29-43)

Här är jag nu, vecka 36 och det känns som att jag står och stampar. 

Hormonerna är utanpå kroppen och jag känner mig som en heffaklump. Magen är en planet och brösten är meloner. Ingenting passar. Alla tröjor åker upp. Inga byxor får jag på mig. Benen har svullnat till och jag kommer inte i de gravidbyxor som jag hade i bröjan av graviditeten. Stundvis älskar  jag min kropp och min mage, känner mig vacker. Njuter av att vara gravid. Men när jag har förvärkar, tvingas att sitta still för att kroppen säger att nu orkar jag inte mer, då avskyr jag det. Att jag inte bara kan böja mig ned för att knya skorna. Att jag knappt får igen några jackor alls. Att jag inte kan ha några kläder, utan får göra ett kaosigt ihopplock av det som passar bäst och oftast kombindera det med träningstights. Jag kan inte promenera särskillt fort och uppförsbackarna tar död på mig. Trotts att magen har sjunkit så är det tångt om plats, lungorna ligger fortfarande ihoppressade. 

Jag mår för övrigt bra. Jag fixar att träna på gymmet 2-3 ggr/vecka, klarar att gå dagliga promenader. Kan fixa och dona hemma. Men så kommer "bakslagsdagar". Dagar då jag inte orkar någonting alls. När jag bara ligger på soffan en hel eftermiddag, slösurfar på telefonen och det är så jobbigt att ta mig upp för att lägga in mer ved i brasan att jag kanppt fixar det. Jag blir så frustrerad. Koppen säger nej, men huvudet ja. Jag vill orka röra på mig. Jag har dock hittat en balans med träningen på gymmet. Vågar köra lite tyngre övningar och har koll på magmuskulaturen. Vid vecka 34 böjade den raka magmuskeln att "toppa" sig så jag får hålla extra koll vid de övningar som involverar bålmuskulaturen. 

 

Jag har till och från ångest över min vikt. Jag har nu gått upp ca 11,5 kg. Jag vet att det är bebbe som väger, moderkaka, fostervatten, extra blod, bröst osv. Jag har vekligen inte varit strikt med min diet heller, så fett är det också.  Men jag kommer ofta på mig själv med att tänka på om jag någonsin kommer få tillbaka min kropp? Jag har bristningar på brösten som illar röda. När bebbe är här kommer jag ha den finaste skatt som finns i hela universum, men jag kommer också ha en uttöjd mage, samt ett deformerat underliv. Många säger att jag kommer att vara tillbaka på nolltid, men jag är inte så säker på det. Jag är givetvis inställd på att jag inte kan förvänta mig att kroppen kommer trolla tillbaka sig av sig själv. Jag vet att mina bristningar på brösten kommer jag att få leva med resten av livet. Men jag har ändå ångest. Jag vill ha en kropp som jag trivs med och jag är så rädd att jag kommer få sådan ångest över min egen kropp när bebbe är här. 

Det är så svårt att prata om detta med andra personer. Alla bara hyllar min fina mage  och är avundsjuka på att jag mår så bra. Visst är jag lycklig över att jag mår bra. Men det är ju inte direkt så att jag hade "dåliga förutsättningar" från början. Jag var in mitt livs bästa fysiska form. Som jag slitit på gymmet för att ha en stark och stabil kropp som orkar. Så mina fysiska förutsättningar för att fixa en graviditet var och är väldigt bra. 

Så jag längtar med skräckblandad förtjusning efter förlossningen. Längtar efter att äntligen få träffa den illa krabaten inne i magen. Men längtar även efter att få börja mammrehaba och ta mig tillbaka till den kropp som jag trivs i. 

 

Så lite före graviditetenbilder: