Måndagendentolfteoktober2020

Hej bloggen! Jag har ju som vanligt inte skrivit på evigheter, men idag kände jag att jag verkligen behövde skriva av mig en del. Mycket har hänt sedan senaste uppdateringen så förbered dig på ett långt inlägg.

 

Ja, i vilken ände ska jag börja? Jag kan ju meddela att jag nu har fyllt 25 år. Halvvägs till 50. Jag har förlovat mig på självaste midsommarafton och nu gift mig 10/10 2020. Här går det snabbt i vändningarna. Bättre man för mig att leva med finns nog inte. Jag kommer att hata honom stundtals men älska honom ännu mer. 

 

Arvid har vi döpt hans fulla namn blev Arvid Inge Viktor Gommel Kalrsson. Han har börjat gå med stöd av 1 han. Han blir 9 månader nu den 14 oktober. Han har gått igenom en hemsk utvecklingsfas och är påväg in i en ny. Han sover ca 19-05, med 7 uppvak och tröst med napp.

 

Ellie är 2,5 år nu, är i värsta trotsåldern, vi bråkar om allt. Hon pratar som en lillgammal tant och sover fortfarande inte hela natten i sin egen säng utan kommer in till mig och Micke varje natt. 

Det var en kort familjeuppdatering. 

 

Idag är jag så trött att jag tror att jag ska stupa. Jobbig natt, dålig morgon. Ellie sparkade och slogs för att hon inte ville sätta på sig ytterkläderna när vi skulle gå till förskolan. Sedan tjurade hon hela vägen i vagnen till föris. Sedan krigade jag och en trött Arvid igenom 5 timmar med städ, gnäll-lunch och tvätt. Därefter hämtade vi en glad Ellinore på förskolan, mellisstund i vagnen gick prima! Lek med kompisen Elsa och sedan även Lilly. Arvid däckar för sista soven 15:30 och det flyter ganska bra. Sedan bråkar jag med Ellinore in som absolut inte ska gå in. Stresslagar mat. Micke kommer hem. Han har lovat min en löptur innan maten, men då han släntrar in 16:40 (vi äter middag tillsammans 17) så kändes det inte som läge att ge sig ut då. Kaos med hungriga barn. Antiklimax vid matbordet, Ellie vägrar äta. Hon barar krånglar, pillar med riset så att det ramlar ner på golvet. JAg for nog, säger till, Ellie skriker, vi tjafsar. Här tappar jag det helt. Jag tar helt sonika hennes vattenglas och häller det över henne. Hon blir tyst. Vi byter kläder, hon sätter sig och säger att hon ska äta men vägrar. Jag tappar det igen och bär henne till “skamvrån”. Där sitter hon och skriker, Arvid krånglar vid matbordet och jag gråter. Efter en stund får Ellinore komma tillbaka och jag får då mata i henne helaportionen med ris och kyckling. 

Vi diskar. Jag går ut och springer 5 km. Micke nattar Arvid. Jag och Ellinore myser och kollar på bolibompa. Jag nattar Ellinore och Micke åker och spelar badminton. Nu sover båda barnen lugnt och jag sitter här och skriver med en kopp te. 

Jävla dag. Hoppas på en bättre imorgon. 

 

Från det ena till det andra. Jag har ju haft cellförändringar på livmodertappen i 2 år nu. Är HPV- positiv och även haft förlossningsskador. Jag egenremissade mig till gyn på FFL för att få hjälp dels med mina förlossningsskador, samt min otroligt flödande mens. Fick tid för att kolla upp det, samt ta nya cellprov. Jag fick efter det mötet op-tid för att ta bort mina lösa flikar som barnmorskan som “lagade” mig efter förlossningen hade sytt ihop helt galet. Fick även svar på att mina cellförändringar gått från medelgradiga till lätta, dock fortfarande HPV-positiv. Vid operationen sydde de om och tog bort mina flikar. Satte då även in en Mirena-spiral i hopp om ett 5 årigt fungerande preventivmedel samt minskade blödningar. Nu såhär 3 veckor post op, har jag fått dragit bort sutur som fastnat  (på inrådan av sköterska på gyn), blodklumpar har runnit, det har läkt ihop igen och mitt underliv är faktiskt helt och fint igen! (typ)  Dock så spökar spiralen och jag är inne på blödningsdag 12. Alltså varför? Sist jag provade spiral så blödde jag konstant i 3 månader, sedan tog jag ut spiralen. Är inte mentalt rustad för att göra samma resa igen, inte redo, inte peppad. Orkar inte. Har humörsvängningar från helvetet och mitt sötsug är katastrofalt. Ger spiralen 1 månad till, så att den kan “uppföra” sig korrekt och bara låta mig ha min mens varje månad eller ingen blödning alls. Hoppas på det bästa.

 

Träning då? Jo jag är fortfarande lätt träningsnarkoman, men på ett sundare plan. Har nu mera en Garmin fenix 6 som berättar för mig om VO2max etc. Är enligt den i utmärkt kondition och har en bra träningsbelastning. Tränar lite mycket högintensivt, men hej, vem gör inte det när man bara har max 40 min till träning de gånger jag hinner i veckan? Försöker få till 4 pass i veckan där 2 är löp, minsta distans 5 km, och sedan 2 styrkepass i Hit- format typ. Det funkar okej, men det börjar kännas på kroppen att jag bara sovit ca 2 hela nätter sedan Arvid kom. 

Längtar faktiskt ganska mycket efter att få börja jobba nu. Få gå till jobbet, prata med andra vuxna utan att ha barn omkring mig. Älskar mina barn över allt annat, men det börjar bli tradigt nu att jag är den som sköter ALL marktjänst här hemma. Tror faktiskt att Micke inte förstår hur tungt lass jag drar och hur mycket jag gör varje dag här hemma. Börjar jobba igen i januari. En evighet dit men ändå lite för kort tid. 

 

Jag har nu även planerat alla julklappar för i år. Kör på hemsytt för hela slanten! Ska bara hinna sy allt! Planerar även en liten paketkalender till Ellinore och Arvid. Har klappar kvar att köpa till den, men det kommer bli väldigt kul! 

 

NU tror jag att jag skrivit av mig det värsta. Osammanhängande, men ja, det är som min dagbok där du är välkommen att läsa. Så håll till godo. Ingen direkt censur här inte. 

Gillar att sitta att knattra såhär på datorn, borde verkligen göra det till en vana. Hoppas att ja orkar hålla i bloggandet nu ett tag. Det är så kul att ha mina tankar dokumenterade digitalt, sparat. 

 

XOXO

 

Kommentarer

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0