Ångesten är maximal. Försöker att alltid tänka bort, ta ett steg över. Men ibland går det inte. 

Jag har tidigare haft väldiga problem både med mat och träning, lite för lite av det förstnämnda och för mycket av det sistnämnda. Sen dess har jag dock gjort en herrejävlars resa, som gjort mig otroligt trygg i mig själv, men ändå smyger sig hjärnspökena in då och då. Som idag tillexempel. 

Idag har jag cyklat till och från jobbet 15km. Jag har på jobbet varit på utprovning av cykel med brukare, provat ut rollator, gångtränat, genomfört träningsprogram tillsammans med två boende (helkroppspass), gått 10456 steg. Jag har tränat på Friskis 1,5 timme (uttagning till friskisledare). Och ändå sitterjag här i soffan och har ångest över att det känns som om att jag inte har rört mig tillräckligt idag. Jag har rent ut sagt ångest. Så sjukt. 

Jag väger 70 kg, jag är 172cm lång. Jag har burit ett barn.

Jag kan frivända 50kg, squata ca 70 kg, marklyftar 85 kg(5 reps i följd), kan göra 3 chins utan assistans. Jag kan springa 1 mil under 60 min. Jag har sprungit ett halvmaraton. Jag orkar så otroligt mycket. Jag funkar. Och ändå är jag inte nöjd??? 

Kan dessa sjuka hjärnspöken bara ta och ge sig?  

Så sjuk bild av mig själv. Jag kan kolla mig själv i spegel och uppleva mig själv som tjock. 

Nu behöver ni som läser detta inte få panik och tro jag har ortorexi, jag är bara ärlig med mina tankar. Men jag har kontroll. Jag äter bra, har nog aldrig varit så i balans i kroppen egentligen som jag är nu. 

Tankar är bara tankar. Hjärnspöken, demoner och annat djävulskap. 

Och egentligen, vad gör några extra kilo? Vad gör lite lös hud på magen? 

Träning är det absolut roligaste jag vet att göra. Det ger mig liv, energi och motivation. 

Ångesten kommer nog alltid komma och gå, vissa perioder bättre. Men den stora skillnaden jämfört då och nu är att jag nu kan hantera tankarna, ångesten. Det är okej att känna. 

Jag behöver inte ut och springa för att jag känner ångest. Jag kan gå ut på trappen och andas några andetag, sen är det bra. 

Jag tror att jag ofta glömmer att hylla min kropp. Jag analyserar sönder bilder. 

Men nu så. 

Tack kroppen för idag och för att du funkar! Du är bäst! 

Mer kroppshyllning åt folket tack. 

Puss och kram