Finns det något mysigare än en liten tjej som sover liggandes på ditt bröst? Nej, jag skulle inte tro det. 

Alltså fy vad jag är lyckligt lottad här i livet. Jag har en underbar sambo, världens finaste lilla dotter och en underbar stor familj. Jag bor i ett fint hus, jag har en stor trädgård. Vi alla mår bra och jag är omgiven av fina vänner. Hur kan man någonsin klaga då? Vill liksom bara passa på att säga tack livet för allt. 

Jag har äntligen kommit igång med träningen på riktigt! En sådan underbar känsla. Kroppen svarar bra på träningen och jag känner att det går sakta men säkert framåt. Många kanske tycker att jag är kroppsfixerad och manisk på många sätt, men det skiter jag i. Jag tränar för att jag mår bra av det. Och när jag mår bra så är jag en bättre mamma till min dotter, så enkelt är det. Träningen ger mig en massa energi och tålamod vilket behövs när man tar hand om en liten gullunge hela dagarna. 

När man är hemma såhär hela dagarna är det så svårt att göra något vettigt. Alltså jag måste få gnälla lite, även fast det är helt underbart att få vara hemma med Ellinore och jag njuter av det. Men, det blir lite långsamt. För hur mycket kan man hitta på att göra egentligen? Jag försöker vara ute, greja med saker, pyssla i trädgården, måla om möbler. Men hur kul blir det i längden? Dess utom får jag göra allt i halvtimmesintervaller när E sover. För när hon sover själv så sover hon ca 30 min, vaknar sedan och vill inte vara själv mer. Jag diskar, städar, tvättar och plockar undan. Men hur kul att vara hushållerska? 

Stora delar av tiden sitter jag och roar Ellinore. För när hon är vaken så ska det grejas, helst ska man gå runt med henne på armen så att hon får kolla på saker. Bära, bära, bära. Sitta nära. Mysa. Prata med en liten gullunge fast man inte får svar. Jag upplever att jag blir lite lätt knäpp av det. 

Så när Micke kommer hem på eftermiddagarna är det underbart att få lite mammitime. Stänga av från att bara vara mamma och faktiskt göra något som jag vill i någon timme oavbrutet och ostört. Det får mig att känna mig som en otroligt dålig mamma när jag lämnar över Ellinore och skyndar mig att byta om till träningskläder. Men jag vet att det är det som gör att jag är en bra mamma som orkar. Ångesten finns där varje gång, men jag vet att Ellinore har det minst lika bra med Micke som med mig. Lika älskad och lika omhändertagen. Men det känns också lite som om att samhället kollar på mig och stämplar mig som egoist som prioriterar mig och min träning framför att umgås med mitt barn.

Sedan kan jag också känna pressen från socialamedier etc. Man ska komma i form så fort efter förlossningen och gärna träna med sitt barn. Alltså hur orkar dom??! är min stora fråga. Är dessa människor aldrig själva? 

Hur som i alla fall, jag behöver min egotid, jag vet att jag blir en bättre mamma av det. Det är OKEJ. Och jag duger precis som jag är, jag vet att jag är en bra mamma. 

Från det ena till det andra. Tack alla ni som följer mig och min fina lilla familj. Det är så mycket roligare att skriva blogginlägg när jag vet att det är folk som faktisk kikar på inlägget. Och om det är något ni undrar över eller vill att jag skriver om, kommentera det gärna. Det blir ju inte supermycket att skiva om när vi bara skrotar runt på dagarna. 

Sen så vet jag att några eller alla även följer mig på insta. Där lägger jag ju ut instastorys varje dag om vad vi pysslar med. Lite tätare uppdateringar än vad som kommer här. Så om ni inte följer mig där så är det ett tips, för där är det mycket bebisbilder och filmer. 

Puss