Det är helt galet att man kan sakna någon så mycket som jag saknar dig. Jag försöker, jag kämpar, gör allt för att hinna med. Men jag räcker inte till någonstans. Jag försöker dela på mig, ge en liten del av mig till alla som behöver. Jag säger till de som behöver mig, ”det är lugnt”, jag hinner. Men meningen borde egentligen vara – det är lugnt (jag är rätt van att ha det tungt). För egentligen är det inte lugnt, det är bara det att jag är van att ha det tungt, så en sak till att tänka på, ja till det är det enklast att säga att det är lugnt. Lasset är ju redan ändå tungt.

Att inte räcka till, det är jobbigt. Att alltid behöva välja, att inte kunna göra både och. Tiden räcker inte till, och när det väl finns tid är jag så trött att jag bara sover. Förlåt. Jag kämpar, jag vill, men alltid står jag inför de där valen som inte kan göras om. Strunta i skolan, för att vara med den jag älskar mest i hela världen? Strunta i min träning för att skolan tar all tid? Ja, skolan äter tid. Den tar all vaken tid från 08.30 – minst 21.30, nästan varje dag. Det finns ingen tid kvar. Ja, lasset är tungt. Jag försöker. Och ja (jag är rätt van att ha det tungt).

Till er jag älskar och till alla jag vill hinna spendera tid med - förlåt. Jag gör så gott jag kan, ska försöka skaffa mig lite luckor i kalendern, markera dem med ett hjärta i röd tusch, markera med en penna som inte går att sudda bort, för den tiden ska vara bokad permanent.