Vad är det man egentligen är när man känner att man inte är värd någonting? Vad är jag när jag inte vill nå mer? Vad är livet utan en vilja? Vad är ett liv utan ett hopp? Du säger att allt kommer att funka, att jag kommer att orka. Men vad vet du om det egentligen? Visst du kan gissa, chansa och säga så, för att du vet att jag vill kämpa. Men bara för att jag kämpar kommer det inte betyda att jag kommer att orka. Men om ja orkar hur kommer jag då veta att jag kämpade tillräckligt väl, kunde jag ha gjort det bättre? Du säger att jag är perfektionist, visst, till viss del är det sant. Vissa säger att jag alltid vill göra allting perfekt, är det så? Jag är inte perfekt någonstans, med min tufsiga lugg, och håret i flätor så borde jag kanske bara tagga ner. Jag borde kanske sänka mina krav på mig själv, tillåta mig själv att göra fel. Jag borde sänka mina prestationskrav, säga att nu är jag hel. Jag borde sluta se mig själv som ett pussel, ett pussel där det alltid fattas en del. Jag borde bestämma mig för att bli hel, även fast jag är långt ifrån klar med allt i mitt liv. Jag kan inte gå omkring och vara trasig, trasig bara för att jag inte kan leva mitt liv snabbare än klockan går. Varje minut är sextio sekunder oavsett om jag vill det eller inte. Jag lär mig inget snabbare bara för att jag vill det. För allt tar sin tid. Jag får helt enkelt lära mig, lära mig att vara ett komplett pussel, vara hel istället för en lappad och lagad varelse som går omkring och saknar en reservdel. Jag ska smörja mina gångjärn, jag ska se till att jag inte gnisslar. Jag ska bereda plats på lagerhyllorna för information i huvudet, jag ska säga att jag duger, att jag är bra, att jag kan, och att jag får göra fel. Jag måste bara tro att jag är bra. För vi är alla genier. Men om du dömer en fisk efter dess förmåga att klättra i träd, då kommer den att leva hela livet och tro den är dum. Så jag måste helt enkelt tro att jag är tillräckligt bra.