Jag vill vara 18. Jag vill inte vara sjutton, jag vill inte vara i den här åldern när jag inte får göra någonting. Jag får inte bestämma göra något själv, jag får inte göra något kul utan mina föräldrar. Jag måste alltid fråga om jag får göra något.  Och om frågan jag ställer handlar om något stort, något som inte handlar om att vara inom landets gränser, är svaret alltid - Nej, du får vänta. Så de är orättvist, jag vill att alla andra ska färdas i ljusets hastighet ett tag så jag hinner bli ett år äldre. Sen kan tiden få sakta ner igen. Jag vet att dom bara är omtänksamma och snälla och tänker på mitt bästa, men iband känns det som om att bara man åker en kilometer bort så får man alltid frågan, vart är du?