Sitter här, det är sent och jag borde sova men jag kan inte. Magen smärtar och det känns som om att jag ska gå i tusen bitar. Mensmage och smärta. Kvinnans straff. Min vetekudde är så varm så att det känns som om att den ska bränna genom huden, skulle vara skönt det, få lite annan smärta.

Jag hatar att ha mens, den bara förstör. Den gör mig grinig och sur, det gör ont. Jag älskar mina piller som gör att jag kan hålla den borta, men även fast jag äter dem så måste jag precis som alla andra kvinnor också ha mens ibland.

Jag blir arg på de som inte förstår att jag inte väljer att ha PMS. Jag blir arg på de som skämtar och säger att de har PMS även fast de aldrig haft det. Jag blir arg på de som säger att nu går jag och får lite mensvärk tror jag, fast de inte vet hur sjukt ont det gör.

Jag knaprar panodil i en vecka i sträck, jag handlar tamponger. Jag har ont, och är sur, men ler och skrattar ändå. Jag låtsas att ingenting känns, låtsas att det inte rinner blod ut ur kroppen. Jag jobbar normalt, även fast smärtan känns ut i benen. Jag fungerar normalt, även fast det ända min kropp vill är att lägga sig under täcket i min mjuka säng, ligga där i en vecka och vänta på att smärtan ska gå över.

Jag måste raka mina ben, för de är stubbiga. Jag känner mig tjock, men jag är inte på smällen. Jag bär glasögon och känner mig ful. Har bara 6 p-piller kvar i min karta, sen kan jag andas ut.

Jag har nu skrivit 282 ord med personlig skit. Mitt rum är ett kaos, och jag säger god natt.