Bara så lite kan förända allt. Tänk att bara en enda människa kan betyda så mycket. Att en enda människa kan få mig att sväva på moln, och att jag kan sakna en människa så mycket även fast det bara var några timmar eller dagar sedan vi sågs. Tänk att hela livet kan snurra runt, just på grund utav en människa. Det är lite knäppt. Man borde inte få bli så fäst vid en människa, ändå är det de vi blir när vi blir kära...

Ja, flummig start på det här blogginlägget. Ska ta och skriva något som inte är så djupt, eller komplicerat. Hmm, vad ska jag ta och skriva om då?  Jag kan säga att jag har ont i ryggen, och att jag har varit duktig både måndag, tisdag och onsdag och gått upp klockan halv åtta för att åka och jobba på friidrottskolan. Så jag har varit ledare, och idag så hoppade vi höjd, och jag har insett hur mycket jag saknar friidrotten. Och alla småbarn blev jätteimponerade när jag visade hur man hoppade höjd, eftersom jag hoppade när ribban låg på 1, 45m vilket bara är träningshopp egentligen, men det tyckte de var jättehögt. Men jag känner att jag aldrig kommer glömma hur man hoppar höjd, och formen sitter faktiskt i sig, så all gammal träning har inte varit förgäves.  Det var kul när jag var riktigt bra på höjd, det är en sådan häftig känsla när man lyckas hoppa över ribban som sitter så högt upp, och inte ens snuddar den, jag har liksom lyckats flytta min tyngdpunkt 1.60m över marken. Det är ganska coolt. Men nu när jag skriver detta sitter jag på en stol med fötterna tryggt på golvet, och jag trotsar inga gravitationslagar, även fast jag är så lycklig just på grund utav en enda människa, så det känns som om jag svävar på moln.