Jag ska vara ärlig. Jag skriver sällan utlämnande, om det inte står mellan raderna, eller om det står i en dikt, som inte säger något till någon annan än mig. Nu ska jag skriva på riktigt. Jag ska inte försvinna in i orden, utan jag ska vara ärlig.

Jag älskar känslan av att vara kär. Jag älskar de som vågar vara ärliga. Att få en komplimang, när man vet att den är ärligt menad, så värmer den mycket mer. 

Ändå är jag rädd för att vara kär. Jag och känslor kommer inte överens.  Jag har så lätt för att sluta mig inne, stänga in den jag är och vill vara.  Ändå svävar jag på moln av lycka för att jag är kär.

Att en enda person kan få mig att känna något sådant här, det kan jag inte förstå. Jag trodde jag var expert på att inte låta människor komma mig nära. Jag trodde jag kunde låta bli att bli kär, eftersom mitt hjärta är så lappat och lagat.

Få människor får komma mig nära, får veta vad jag egentligen tycker och känner. Det finns mycket som de som tror att de känner inte vet om.

Men, jag är helt ärlig mot de jag tycker om.  Och det är allvarligt när jag tycker om en person så mycket att det enda jag vill är att kyssa honom.

En sanning till är att jag är feg när det gäller kärlek. Väldigt feg.