Känslan av att hoppa
"Jag vet hur det känns där uppe. Vet hur det suger i magen och hur vinden tjuter i öronen när man lutar sig ut. Men hur känns det att hoppa? Hur mycket hinner man tänka innan man slår i marken? Var det lätt? Eller stod du vid kanten och tvekade? Du vet inte vem jag är, men jag skriver till dig ändå. Jag har ingen annan att prata med. Jag vill berätta allt för dig. Jag tror att det kan hjälpa mig. Att våga."
En månad innan Lisen ska ta studenten händer en tragedi på hennes skola. En kille tar sitt liv. Lisen börjar skriva brev till honom. I breven berättar hon om de känslor och tankar som gömmer sig längst inne i henne. Det handlar om blygsel, rädsla och om livet som ibland kan kännas mer skrämmande än döden.
Men i Lisens ganska jobbiga liv finns en person som skickar sms och ringer till Lisen. En person som tycker väldigt mycket om henne.
"Let me go
let me fall to the ground"
Ane Brun
8 maj
Du vet inte vem jag är, men jag skriver till dig ändå.
Jag har ingen annan att prata med. Ingen jag kan
prata med på riktigt.
Bara nån som du kan klara av det jag ska berätta.
Bara du kan förstå det som finns bakom mina ögonlock.
När jag blundar står jag där uppe, längst ut på kanten
och vinden sliter i mitt hår. Merken drar som en magnet
i kroppen när jag tittar ner. Suget i magen blir till en värk
i armarna, en värk som leter sig ända ut i mina finger-
toppar.
De flesta skulle nog bli livrädda.
Men jag är aldrig rädd där uppe.
Det är därför att jag vet att jag är ett steg från att för-
svinna.
Ett litet skutt bara.
Men hur vågar man det där skuttet? Hur känns det
att hoppa?
Hinner man tänka en massa innan man slår i
marken?
Var det lätt? Eller stod du vid kanten och tvekande?
Var du rädd?
När man blir riktigt rädd försvinner alla ljud runt
omkring.
Det enda som blir kvar är ljudet innuti.
Ljudet av hjärtat som slår och slår.
Är det vad man hör sekunden innan man tar sats?
Precis innan fötterna lättar från betongkanten?
Säg att det är så. Säg att jag her rätt.
Vi gick i samma skola du och jag, men vi kände inte
varandra. Har aldrig ens hälsat.
Är det okej att jag skriver till dig trots att du inte vet
vem jag är?
Att jag berättar allt för dig?
Jag tror att det kan hjälpa mig.
Att våga.
Om tre veckor tar jag studenten. Det skulle du också
ha gjort.
Men nu slipper du det.
Kommentarer
Trackback
