Fredagendentjugosjundeapriltvåtusenarton
Bära, bära, bära hela dagen lång. Ellinore klänger och jag bär. Bärsjal, bärsele. Vagnen fungerar då hon sover max 30 min. Jag är den enda som duger, Micke kan inte söva henne på kvällarna då hon bara gnäller. Det spelar ingen roll vem som bär, om hon är ledsen så är det bara jag som kan trösta henne. Jag hoppas att det vänder snart och att hon kan börja sova lite själv. I skrivande stund sitter hon och sover i bärsjalen på magen. Det blir tugnt att bära efter ett tag, för hon väger nästan 5 kg nu. Men vi bär på, bärsele ute och bärsjal inne.
I onsdags var vi hos BVC på rutinkontroll hos läkaren. Hon väger nu 4620g, börjar verkligen bli en tung klump. Hon blev godkänd på alla testerna. Det enda som vi skulle jobba på var att vara ännu mer i dagsljus så att det sista gula i ögonen (efter gulsoten) försvinner. Hon fick så mycket beröm och de sa att hon var en otroligt vaken och alert tjej! (Mammahjärtat sväller lite extra). Min lilla dramaqueen.
Annars så går det väldigt bra här hemma. Dagarna kan ibland kännas väldigt långa, men jag försöker att gå ut och göra saker. Allt tar ju så otroligt mycket längre tid än utan bebis, så bara att gå ut är ett projekt i sig.
Till en kroppsuppdatering från mig då. 5 veckor post partum, kan jag vara mer imponerad av min kropp?! Tror inte det. Jag tackar och bockar för att den repar sig så otroligt bra.
I tisdags kunde jag springa mitt första löppass på evigheter (slutade springa då jag var gravid i vecka 24 tror jag). I torsdags sprang jag sedan mina första 5 km och det var helt magiskt. Jag sprang bara för att det var skönt så gissa hur glad jag blev när jag kom runt min löprunda och såg att jag sprungit 5 km på 30 min och 37sek, alltså 6:05 tempo! Åter igen, tack kroppen för att du repar dig så bra (och har sparat lite kondition åt mig också).
I måndags slutade jag änligen att blöda ut avslag efter förlossningen. Känslan att slippa ha en binda i trosorna är fantastisk (hade typ glömt hur det kändes efter 5 veckor med binda konstant). Alla stygn har släppt, alltså är jag ihopläkt i underlivet nu, även det en väldigt skön känsla. Dock så börjar jag förstå vad man menar med att man kanske inte kommer "känna igen" sitt underliv efter att man fött barn. Där jag blev ihopsydd kommer jag nog aldrig bli som innan och det känns. Inget som gör ont, men ja, jag tror att ni fattar, det är ju ett ärr, typ.
Så jag kan konstatera att min kropp tog ca 5 veckor på sig att repa sig till något sånär normaltillstånd.
Så det här är hur min kropp ser ut nu. Och härifrån är det bara att kämpa tillbaka till drömformen (men den är en bit bort och mååånga slitiga timmar på gymmet kommer det att bli. Men va f*n, jag har ju faktiskt burit och fött ett barn).
Avslutar med en bild på min lilla mistlur. Hur är det ens möjligt att dra ned mungiporna så mycket?
Kommentarer
Trackback
