vecka 21
Vecka 21.
Böjer mig ned för att ta på mig skorna, men oj, vänta det är något som tar emot. Javisst ja! Jag har ju en tjock mage som bromsar färden ned mot fötterna. Om jag ska ta på mig skor som är lite mer avancerade, ja ni vet sådana där med snörning är jag nästan tvungen att sätta mig ned för att inte få kram i magen av allt mosande mot den. Tänk att en så liten bebiskula kan vara i vägen så mycket., för hur ska det gå sedan när jag är ännu tjockare? Jag kommer ju inte kunna nå ned till fötterna?? Vänta nu, stopp, stopp STOPP, nu får vi bromsa superväxarspurten på magen en stund så att jag hinner vänja mig. Dess utom så har jag inga lämpliga vinterskor än som jag kan ha på mina fötter. Jag har bara superkrångliga skor med snörning. Och nu när det har blivit superkallt så måste jag ju krångla på mig dessa varje gång jag ska gå ut. Som igår tillexempel. Jag skulle ut på hundpromenad. Jag började med att klä på hunden sina reflexer och halsband. Sedan tog jag på mig först en tjocktröja, sedan en tjocktröja till, sedan jackan, reflexvästen, halsduken, mössan. Sen kom jag på att ”attans! Jag har ju inga skor på mig” Böjer mig ned för att sätta på mig ena kängan, magen och alla miljoners tjocktröjor tar stopp. Sätter mig ned på golvet istället. Snörar på mig ena kängan. ”Ha de gick ju enkelt!” Tar på mig andra kängan. Nu har hunden ledsnat på att vänta på mig, så han lägger sig ned bredvid mig med huvudet på mitt ben. Nästa mission – ta sig upp från golvet. Flyttar på hunden lite, bökar mig upp från golvet -Puh, äntligen i stående läge. Är nu så varm så att jag småkokar innanför tröjorna och halsduken. Tar vantarna och kopplet och beger mig ut. Får en skymt av mig själv i ett reflekterande fönster. Jag ser då ut som en stor heffaklump som vandrar fram längs de mörkersvarta novembergatorna. Tjock och vaggande med en liten jordgubbsmössa på toppen. Nästan som ett klot, med två små pinnben som sticker fram under den knälånga kappan med ett litet rött körsbär uppe på toppen, dekorerad med en reflexväst. Underbart vackert.
Jag borde kanske införsakffa mig en mer anpassad jacka och ett par bra vinterskor.
Men vissa dagar glömmer jag nästan bort magen, de är som att jag swishar fram, och kommer först ihåg magen då jag ska ta mig igenom något trångt utrymme. Jag brukar ju kunna gå igenom relativt smala utrymmen och det har då varit brösten som tagit i om något, men nu krockar magen i, det är en ovan känsla.
Jag har bestämt mig för att ansöka om graviditetspenning, så att jag får vara hemma från jobbet de två sista månaderna innan BF. Jag har konstaterat att det kan vara svårt att jobba som fysioterapeut in i det sista, kommer kanske inte kunna hjälpa patienter så bra, när jag själv är rund som ett klot och inte får lyfta tungt. Så förhoppningsvis går jag hem 1 februari och får vänta in vår lilla parvel.
Idag har 52,5% av graviditeten passerat, 133 dagar kvar till BF.
Vecka 20
Då var halva graviditeten passerad, 50% av väntetiden avverkad. Jag har nu i slutet av veckan fått plocka ur min navelpiercing (Micke tyckte att det såg ut som att den skulle spräcka huden kring naveln). Magen växer sakta men säkert och idag är det exat 140 dagar kvar till beräknad förlossning.
Lillparveln sparkar på hej vilt i magen. Nästan varje gång jag lägger mig ned och slappnar av en liten stund så känner jag hur lillen bökar runt där inne. Om man har tålamod och håller handen på nedre delen av magen kan man känna sparkar. Det är riktigt mysigt att ligga och känna hur det bökas runt. Blir lika lycklig varje gång jag känner rörelser från magen. Om jag buffar på magen så kan jag även få en spark till svar, det är magiskt.
Den akuta hungers-känslan har lagt sig, jag kan nu mera äta som en ”normal” person. Jag blir inte heller tokillamående om det går mer än tre timmar mellan att jag äter. Det är också otroligt skönt.
Jag börjar känna av ryggen. Främst på kvällar när jag slappnar av, då kommer den molande smärtan i ländryggen ned i bäckenet, främst på höger sida. Jag kan även känna av ryggen när jag har rört mig mycket en dag, städat och fixat osv. Jag känner att jag inte orkar lika mycket länge. Jag börjar även ha svårare att bära tyngre föremål så som tex kartonger, då protesterar kroppen (främst ryggen), trotts att jag lyfter ”korrekt”. Men det är bara att börja acceptera det antar jag.
Är sugen på cloettas ”spotlunch” nästan hela tiden. Undviker dock att äta det i så stor utsträckning som möjligt. Vill inte lägga på mig allt för många onödiga graviditetskilon. Men ibland så får jag unna mig.
Jag tränar mellan 3–4 ggr/vecka. Springa intervaller går fortfarande bra. Enda nackdelen är att det börjar bli så kallt ute och att magen som sticker fram så blir kall.
De va nog vecka 20:s uppdatering. Nu är det bara 50% kvar.
1+1=3
Så, då var det publicerat för alla. Den 25 mars 2018 beräknas en liten parvel titta fram. Jag och Micke ska bli föräldrar.
För vem lyckas bli gravid på första försöket? Jag hade svårt att tro att jag skulle bli gravid på första försöket, att allt bara fungerade. Så när min mens var sen då jag och Micke var i Grekland i sommar, trodde jag att mensen var sen då det var så mycket omställningar i livet just då. Men när mensen var ca 7 dagar sen började jag verkligen tro att jag var gravid. När vi kom hem från Grekland så gjorde jag ett graviditetstest. Chocken/lyckan när det visade två streck var helt enorm. Det som var så sjukt egentligen var att det tog inte ens 30 sekunder innan stickan visade två sträck. Micke sa att han hade varit säker på att jag var gravid ända sedan jag nämnde att min mens var sen. Men jag hade lite svårt att greppa det. Det växte ju precis då en liten filur i min mage.
Det har varit jobbig att hålla tyst om det så länge, men nu, vecka 19 gjorde vi det offentligt för alla. Familjen berättade vi för mycket tidigare, givetvis. Men jag ville vänta längre innan jag släppte det till alla.
Magen blir sakta men säkert tjockare och tjockare. Jag har haft svårt att förlika mig med graviditetskroppen, men börjar acceptera det mer och mer. Det är helt magiskt att det bor och växer en liten söt filur i min mage, som på ultraljudet såg helt frisk ut. Det var fantastiskt underbart att få se den lilla på ultraljudet för första gången, det var som att det helt plötsligt där och då blev ännu mer verkligt.
I början av graviditeten mådde jag helt förfärligt. Jag mådde illa konstant, morgon, middag, kväll. Jag var totalt orkeslös, och ingen matlust alls egentligen. I ca 8 veckor mådde jag så illa. Fy, två hela månader. Sen blev det bättre efter vecka 13, men jag var tvungen att äta på otroligt regelbundna tider, annars mådde jag fruktansvärt illa igen. Såhär i efterhand förstår jag inte hur jag fixade att gå till jobbet vare vardag. Sen så har det blivit bättre och bättre gällande måendet. Jag har kunnat träna ca 3-4 ggr vecka och kan fortfarande springa intervaller. Men nu när magen har blivit större så börjar det bli lite tungt att släpa runt mig. Snart, snart är det passerat halvvägs.
Jag har svårt att vänja mig vid att brösten har vuxit så mycket och magen blivit så stor, så att när jag sitter lite ihopsjunken utan bh så tar brösten i magen. Det är sjukt svårt att vänja sig vid. Men jag blir lika fascinerad över att kroppen faktiskt klarar av att förändras så mycket.
Nu har jag även kommit in i stadiet då nästan inga ”vanliga” kläder passar. Byxorna är alldeles för trånga eller för höga i midjan. Tröjorna är ca 1 dm för korta och det blir att glipa mellan byxa och tröja hela tiden. Och jag har bara snart passerat halvvägs. Börjar verkligen fungera över hur gigantisk min mage kommer att bli.
Så, nedan följer lite bilder på magen och mig. Förhoppningsvis blir uppdateringarna här fler, och magbilderna osv fler här också. Lite dokumentation av graviditeten kan ju vara kul att ha kvar.
Puss och kram
